Kroppen strejkar mer och mer. Jag känner varningssignalerna, men ignorerar dem ändå. Gör mig riktigt illa i ryggen en kväll på jobbet. Vi har vid det här laget så hög vårdtyngd att vi knappt kan garantera god vård och den trygghet och säkerhet som utlovas. De som stått stadigt med fötterna på golvet och aldrig är sjuka blir sjuka. Naturligtvis ska vi göra deras jobb också. Det finns ju inga vikarier att tillgå. Vi blir tvugna att börja "maska" i jobbet och prioritera bort viktiga saker. Utåt skall vi hålls skenet uppe. Anhöriga får ingenting veta om alla nedskärningar och indragningar.
Jag känner mig som en bläckfisk med ett brett påklistrat "flygvärdinneleende"
Det finns de som klarar av denna arbetsbelastning bättre än mig. De bryr sig inte, stänger av och gör inte det som skall göras och verkar inte ha ett dugg dåligt samvete för det heller.
Jag kontaktar facket vid ett flertal tillfällen. Får väldigt dålig respons. Vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Media? Med risk för att bli av med jobbet. Det kan bli så. Två av mina fd kollegor gick ut i media och de blev av med sina jobb. Fast på papperet stod det pga "arbetsbrist", dvs att det inte fanns jobb till dem. Det fanns det.

Det jobbiga i allt detta är att jag ÄLSKAR mitt jobb!! Jag brinner för detta! Det hade varit så mycket enklare om det inte var så.

Hemma har jag det bra. Jag känner stor tacksamhet över det. Tänk om jag hade haft en jobbig hemsituation också. Visst har jag mina problem och sorger att bära, men jag väljer att försöka se framåt istället för att dra på mig offerkoftan och gegga ner mig. Ibland lyckas jag, ibland inte.
Den här bloggen känns som en enda lång klagan utan slut. Det ör okej. Jag skriver bara för min egen skull. Måste få ur mig mina tankar och känslor och att skriva är för mig ett sätt att bearbeta och komma vidare och att se tillbaka och minnas.
Jag läser själv rätt många bloggar och har gjort under många år. Jag föredrar de som inte bara är "glitter och glamour". Jag vill läsa om "riktiga liv" gärna där det är lite skit i hörnen och inte så underbart, fantastiskt och überlyckliga sju dagar i veckan. Jag får nog av alla "fasader" och vet mycket väl att livet inte ser ut så för någon. Jag tror också på att dela med sig av både det roliga och det mindre roliga. Ibland kan jag läsa någon annans blogg och det känns som om jag skrivit inlägget själv. Jag blir stärkt och känner att jag är inte så himla ensam om att känna och tänka som jag gör. Betryggande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...