Då var det dags för smärtrehab måndag-fredag 8-16 i hela 6 veckor.
Jag ljuger om jag inte säger att jag var sjukt nervös.
Traskade in och försökte se så cool ut jag bara kunde. Det gick sådär. I dagrummet satt patienter som jag gissade gick på Dagrehab. Några i rullstol, andra väldigt unga. Jag kan tänka mig att många av dem haft en stroke och tränar för att komma tillbaka till livet igen.
Jag tog en kopp kaffe och slog mig ner. En tjej vinkar till mig och ler igenkännande. Jag känner igen henne. Vi gick på samma skola ettan till nian och jag minns henne som en glad och trevlig tjej. Resten av gruppen är i varierande åldrar och de visar sig att de kommer från närliggande städer också.
Vi delas in i grupper och får varsin sjukgymnast, som under denna tid ska följa oss. Jag drar nitlotten och får L, den barska och otrevliga kvinnan som medverkade under intervjun. Attans! Eller....snarare "Skjut mig" var min tanke. Jag känner att det nog inte kommer klicka mellan oss. Vill ändå ge det en chans.
Vi får dela upp oss två och två prata om vilka vi är och sedan berätta om det för gruppen. Jag gillar inte att tala ingöt grupp och gör en usel presentation av Kicki som jag skulle berätta om.
De andra sjukgymnasterna i teamet gör ett gott intryck och är trevliga.
Vi ska varva lektioner med träning på gymet, i bassängen och promenader utomhus. Det känns jättekul!
Hela gruppen går sedan upp till restaurangen och äter lunch tillsammans. Vi delar erfarenheter och berättar om våra liv. Det känns så otroligt naturligt och okonstlat. Berättar jag något så är det flera som nickar igenkännande. Man får vara den man är och blir accepterad för det fullt ut.

Jag gör ett test med L, min sjukgymnast. Hon blir irriterad när jag inte förstår hur hon menar och talar nedlåtande till mig.
Jag är inte alla bekväm med att klä av mig och låta henne undersöka mig. Hon har iskalla händer och är hårdhänt. Trots detta märker jag att hon är otroligt kunnig, kompetent och noggrann.
Efter att hon undersökt mig och jag fått göra testet är jag helt slut.
Testet går bla ut på att lyfta en drickaback med hantlar i, rita cirklar på en whiteboard, gå upp och ned på en låda, cykla på en träningscykel, mäta handstyrkan mm.
Hon är inte direkt peppande, utan talar snarare om vad man inte kan, istället för tvärtom.
Jag går hem och är jätteledsen hela kvällen. Jag hade behövt någon mer ödmjuk person. Klarar inte riktigt av det där barska sättet.
Jag är själv med barnen dessa veckor, då D jobbar i en annan stad i södra delen av landet. Står liksom ensam med allt. Jag hade behövt hans stöd, samtidigt som jag av hela mitt hjärta vill unna honom den här chansen när han fått den.

Dagen därpå pratar jag med de andra i gruppen som har L som "mentor"
De upplever henne precis som jag gör. Jag känner mig lättad. Jag överreagerar inte. Det jag känner är inte konstigt på nåt sätt. Jag pratar med Eva (arbetsterapeuten) om hur jag känner och blir bemött och hon lovar att ta upp det på ett möte senare under dagen. Hon säger även att det är bra att jag inte vände mig direkt till L. Hon har nämligen fått kritik många gånger förr och tar inte alls till sig utav den och blir arg istället för eftertänksam.
Ja, vad säger man?!
"Det är svårt att lära gamla hundar att sitta"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...