Jag ska nu tillbaka till mitt arbete. Det känns som jag varit borta i en evighet, fast det bara är 6 veckor. Det vi kom fram till på Smärtrehab är att min smärta är kronisk. Jag får ta till de verktyg jag fått för att försöka leva med den så gott det går. Jag bör inte jobba heltid, då mitt yrke är tufft både fysiskt och psykiskt. Det känns som rimliga mål. Mer träning, mindre jobb och även träna på att sluta vilja vara alla till lags och faktiskt kunna säga nej.

Min doktor A sjukskriver mig 25% vilket Försäkringskassan ger avslag på direkt med motiveringen att jag faktiskt orkat jobba heltid i ett helt år, utan en enda sjukdag.
Att jag bytt pass med kollegor och tagit ut semesterdagar de dagar jag nästan rasat ihop har de inte en aning om. Jag är inte den som ringer mig sjuk i första taget. Jag kämpar och kämpar, tills jag nästan stupar.
Är uppvuxen i en familj där båda föräldrarna har haft mycket hög arbetsmoral. Att vara hemma från skolan när man var lite krasslig var inte till att tänka på. Gå dit och gå hem om det blir värre löd melodin.

När jag kom tillbaka till jobbet var det kaos. De renoverade köket på min avd, så det fanns inte något vatten, köket var totalt utrivet, matlådor från ett av stans storkök stod i långa rader och väntade på att få plats i mikron för uppvärmning. Tänk er innan 11 st matlådor är uppvärmda.
Min stressnivå sköt i höjden.
Jag berättade för mina kollegor hur jag kände och fick till svar av en av de som stått mig nära förr att "Du som är så cool, Sara. Inte är du stressad" Sen stack de iväg på lunchrast och jag skulle passa eftersom jag slutade kl 12 och då har man ingen rast.
Varför hör och ser ingen mig?
Varför blir jag inte trodd när jag tar mod till mig och berättar hur jag känner? Såklart blev jag ledsen, men bestämde mig ändå för att inte älta det. De förstår inte bättre. Inte lönt att förklara för folk som inte begriper.
Men visst känns det sorgligt.

Det blev en utdragen process med Försäkringskassan och jag fick skriva en lång överklagan. Min fantastiska doktor A på Njurmedicin skrev ett personligt brev till handläggaren också. Han avslutade brevet med att han aldrig träffat en patient som var så angelägen om att börja jobba.
Det kändes fint det han skrev. Han pratade även med handläggaren i en timme för att hjälpa mig.
Det tog skruv efter samtalet och jag fick pengar för 6 månader retroaktivt.
Det här med att inte veta om man får pengar och när man får pengar tär på mig. Det har alltid löst sig, men tiden innan har ju varit hemsk.
Jag längtar så tills den dag jag får slippa krångla med myndigheter.
Den dagen allt bara flyter på, som innan allt detta.

Tre positiva saker:
1. Pengarna kom tillslut.
2. Jag har roligt på jobbet just nu.
3. Våren är på G.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...