Veckorna går på Smärtrehab och jag inser att jag kanske inte "passar in" ändå. Det är lite "dagisnivå" på hela upplägget och jag känner mig inte vuxen. Vi ska klippa och klistra. Gå på led efter L som en skolklass.
Hon pratar med oss som om vi vore mindre vetande och jag känner mig omyndigförklarad. Jag väljer att plocka godbitarna och ta lärdom av det jag är intresserad av, dvs kosten, träningen och lektionerna med psykologen.

Många i gruppen har inte varit ute i arbete på många år. De ser inte kopplingen mellan kropp och själ och förstår inte att de själva har en del i deras eget mående. De vill vara sjukskrivna/få sjukpension.
Tvärtom hur jag känner. Sen har vi några stycken med järnvilja, som kör ända in i kaklet och går "all in" på allt vi gör. Det är roligt att titta på dom och deras vilja och energi.

Jag ångrar absolut inte att jag påbörjade utbildningen, men hade önskat att L (den barska) såg oss som vuxna, kloka individer med en hjärna att tänka med.
Självklart framför jag det i min utvärdering av kursen också.
Mycket var bra, men vissa moment skulle gott kunna strykas och ersättas med något mer lärorikt.
Jag tycker vattengympan är jätterolig och bestämmer mig för att börja med det när utbildningen är klar.

Jag lägger mig tidigt. Tar sömntabletten så att jag är säker på att jag kan sova. Går upp tidigt och fixar iväg barnen till skolan.
Jag har mycket bättre struktur och rutiner när D inte bor med oss.
Jag blir tvungen till det. Jag längtar jättemycket tills det blir helg och han kommer hem. Han är stenad av trötthet och orkar ingenting. Det är tufft att bo borta och jobba dygnet runt. Men är det nåt man brinner för så är det ju helt klart värt det.
Jag är glad över att han är trött. Jag är lika trött själv. Orkar ingenting. Det blir god mat och hyrfilm. Det räcker så.

E bryter armen under denna tid (för tredje gången) Han åkte slalom och hoppade och landade fel. Det medför en massa praktiska problem, då han inte får in armen i varken kläder eller jacka pga gipset. Duscha är ju ett helt projekt. Oturspojken våran.

Hips vips har 6 veckor gått och det är slut på utbildningen. Jag har fått en massa nya vänner. Vi blev väldigt tajta i vår grupp.
Sista kvällen går vi ut och äter och dricker lite vin. Roligt, men ändå vemodigt. Det känns som om vi levt i vår lilla egna värld och blivit som en liten "familj". Jag har så svårt för avsked. Vi startar en Facebookgrupp där vi kan hålla kontakten.
Jag är tacksam över att jag fått lära känna var och en och är noga med att berätta det också.
Var sak har sin tid och nu är den här epoken över.
Många tårar blev det, men ännu fler skratt bär jag med mig i mitt minne.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...