Jag sitter och tänker på hur mitt liv drastiskt förändrats (ja, jag tänker mest och bäst på nätterna)

Dåtid: Mitt liv kretsade runt jobb, man, barn och alla vänner vi omgav oss med. Middagar, aktiviteter och mycket socialt umgänge.

Nutid: Barnen är fortfarande prio ett, men eftersom de är äldre och har frigjort sig, så är jag av naturliga skäl inte lika behövd och de spenderar inte alls lika mycket tid med mig.
Bonusbarnen, som är yngre behöver ju mig/oss på ett helt annat sätt, men de bor hos sin mamma i en stad 40 mil härifrån och kommer endast på vissa helger och lov.

Eftersom jag varit sjukskriven i två år, så är jag ju själv på dagarna.
Ibland träffar jag en kompis på lunch/fika, men oftast är det bara läkarbesök eller någon typ av rehab jag ger mig iväg på. Ofta kan det vara flera sjukhus besök på en och samma vecka. När jag tagit mig iväg och är hemma från dessa besök, är jag i regel så slut i kropp och knopp att jag behöver en lugn stunds återhämtning, i värsta fall flera dagar.

Jag känner mig ofta extremt ensam.
Jag saknar arbetskamrater, att vara behövd och att känna mig som en del i en grupp och att göra rätt för mig. Mitt liv går ut på att planera dagen så att jag är hyfsat pigg och social när familjen kommer hem på eftermiddagen, dvs ta mediciner på rätt klockslag, så att jag kan uträtta ärenden och få små saker gjorda. Hinna vila/återhämta mig efter varje moment. Jag har ofta tänkt på vad andra ska tycka och tänka om att jag går här hemma, gör ingenting och dessutom får pengar för det. Inte mycket pengar, men ändå en form av "lön".
Detta leder ofta till att jag inte vill gå ut och göra roliga saker (de dagar jag är piggare) för att jag är ju "sjuk".
Tänk om någon tror att jag fejkar och låtsas? Iofs behöver man bara titta på mitt läkarintyg och de tester/prover som gjorts, för att bli övertygad om motsatsen.
Jag får ofta höra att "åh, vad du ser pigg och fräsch ut, man kan inte tro att du har ont" Ja, jag försöker göra allt för att inte se sjuk ut! Jag tycker om att sminka mig och piffa mig lite innan jag går ut bland folk. Jag vill möta dagen positivt, trots hög smärta.
Min sjukdom syns inte utanpå. Jag må se hur pigg ut som helst, men hur jag mår i kropp och knopp syns inte.
Jag är dock inte särskilt intresserad av mode eller att klä upp mig, utan jag kör mest min egen stil och använder mest bekväma kläder som inte gör ont mot min ömma kropp. Om jag lyckas med att se lite lite mer pigg och fräsch ut, så känner jag mig lite mer som det, trots att jag egentligen är ett vrak. För mig vore det att ge upp mig själv för smärtan om jag slutade bry mig om mitt utseende helt och hållet.

Jag måste verkligen bygga upp ett eget liv igen, även om jag inte jobbar. Men det är svårt när man inte har orken och kraften. Om jag fick sova normalt på nätterna, inte hade denna grymma smärta och lite kraft och ork, så skulle jag kunna gymma, gå på yoga, meditation eller simma.
Ja, helst av allt i världen kunna JOBBA såklart.
Tack och lov har jag mitt stora läsintresse och alltid en bok att läsa. Det har varit och är min stora räddning. När det känns som allra värst, så finns både böcker och ljudböcker tillhands och det blir många gånger som en flykt från verkligheten och gör att jag inte tänker på det onda som har byggt bo i min kropp och oron och ångesten som ligger och lurar i mitt bröst.

Jag vill inte att någon ska få dåligt samvete för att de mår bra och lever ett normalt liv, som just jag råkar sakna just nu. Jag kan verkligen glädjas med andra fortfarande. Jag känner nästintill aldrig avund eller missunnsamhet.
Jag vill inte heller att folk tycker synd om mig. Det jag vill ha och kan sakna är mer förståelse.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...