Länge sedan jag skrev något här.
Ärligt talat så har jag inte haft något att skriva om..
Mina dagar är likadana och flyter ihop som en grå sörja. Det har varit mest grått den senaste tiden.
Jag har varit sjukskriven 26 månader och tappat bort mig själv helt.
Jag är lat, passiv, oföretagsam och deppig. Jag är väl medveten om att det är JAG som skapar och formar mina dagar och att hur de ser ut beror ju helt och håller på mig.
Jag har gjort några tafatta försök att ställa alarmet, ta en promenad och vara vaken när det är som ljusast.
Kaffe, Nyhetsmorgon och Malou, men sen då?!? Hela dagen ligger ju som en enda lång tråkig stig framför mig.
Ensamheten blir så påtaglig.
Jag som i grund och botten är (var) en übersocial, positiv och utåtriktad människa. Jag har blivit en folkskygg eremit som tackar nej till allt och snart är det ingen som ens frågar för att de lessnat på att jag alltid avböjer och aldrig bjuder igen.
Jag har varit en "doer" som gärna fixar, ordnat, bjudit in och varit spindeln i nätet när det gäller det mesta. Det är en av orsakerna till att jag blivit sjuk (utmattad)
Att säga nej har inte funnits i min värld. Nu är nej mitt ledord, även om jag försöker att tacka ja då och då.

Många vänner finns inte kvar och det känner jag stor ledsamhet över.
Jag att man har olika vänner i olika skeden i livet. Jag umgicks med några i "mammagruppen" när barnen var små, men det rann ut i sanden när vi alla började jobba igen.
Jag har i perioder umgåtts privat med kollegor på de arbetsplatser jag haft, men när jag sedan bytts arbetsplats har det inte fallit sig lika naturligt.
Jag har umgåtts med grannar i de områden vi bott.
Utöver detta har jag den stora glädjen att ha kvar många av mina barndomsvänner och även klasskamrater både från låg-mellanstadiet och gymnasiet.
Med dessa vänner finns en alldeles speciell vänskap. Vi har så otroligt många och starka minnen ihop som vi delar, både roliga och mindre roliga. Vi behöver inte klä oss i roller och det räcker oftast med en blick utan ord för att vi ska förstå varandra. Med dessa vänner spelar det ingen roll hur länge sedan vi sågs sist. Vi tar vid där vi slutade och detta faller sig ofta helt naturligt. Alla gamla vänner finns kvar i mitt liv nu också.
De är de nyare vännerna som jag tappat kontakten med.
De som känner den starka, glada och alltid energiska Sara.
Jag har förklarat ett flertal gånger att jag inte mått bra och vad min tystnad och frånvaro berott på, dvs att de inte gjort något fel och att jag bara inte orkat ses eller höra av mig som förr.
Med några har vår vänskap byggts och frodats just pga att det varit jag som ringt, smsat osv.
Det har jag tänkt på många gånger, men just i skrivande stund har detta blivit så tydligt. Hör inte jag av mig så hör jag ingenting från dem heller.
Lite snopet. Men jag väljer ändå att tänka på alla minnen vi skapat tillsammans och jag vill verkligen känns tacksamhet över att de funnits i mitt liv, även om det kanske inte blev livslång vänskap.
Vissa är nog bara till låns, medan andra stannar för evigt.
Det finns även vänner jag själv valt att avsluta vänskapen med. Jag har valt att låta det "rinna ut i sanden", dvs inte höra av mig och sen går tiden och tillslut hörs man inte längre. Detta har varit människor som stulit min energi, utnyttjat min godhet, visar avundsjuka sidor eller bara svikit ett förtroende.
Jag har nog varit väldigt kräsen och hård många gånger. Jag kräver 100% ärlighet och många gånger kräver jag för mycket av mina vänner. Jag är villig att ta en kula för dem och älskar dem lika mycket som min egen familj. Jag blir lika sårad och ledsen varje gång jag inser att de inte är villiga att göra lika mycket för mig som jag är att göra för dom.
Det kanske jag inte kan begära?
Blod är tjockare än vatten sögs det.
Jag har aldrig tyckt eller tänkt så.
Familjen är vänner som du själv väljer är mitt sätt att resonera.
Jag har blodsband till några som jag inte känner samma kärlek till som jag gör för en del av de vänner jag bär i mitt hjärta. Familj och släkt får du ~ vänner väljer du.
Ibland klickar det inte, personkemin stämmer inte och hur hårt man än försöker blir det i slutändan omöjligt att mötas. Man kan ändå försöka göra sitt bästa i den relationen och försöka ha en ömsesidig respekt för varandra.
Jag har svårt för när det blir krystat, när det känns som om man inte tillåts att vara sig själv, när det känns som om man spelar charader.
Jag har svårt för när det är skillnad på folk och folk. När man tror att människan är det yrke den arbetar med och gör skillnad på låg och högutbildade. När man gör skillnad pga religion, hudfärg, politiska åsikter osv. Kanske är det för att jag själv jobbar i ett yrke som anses som "lågstatusyrke" i mångas ögon.
Jag själv är stolt över mitt yrke och tycker att de är ett bland de viktigaste och finaste yrken som finns.
Hur skulle världen se ut utan all vårdpersonal?
Jag har ofta fått kommentarer som : "Är det inte dags att vidareutbilda dig snart? Du är överkvalificerad/för smart för det du sysslar med."
Detta får mig att koka inombords.
Hur många läkare finns det inte som pluggat sex år och har höga betyg, men inte har någon form av social kompetens och inte ens lyssnar på den lilla människan som ber om hjälp? Som behandlar människor som skit rent ut sagt.
Sedan finns det (tack och lov) fantastiska läkare som har alla bitarna. Jag har mött båda sorterna, men tyvärr alltför många som hellre skulle ha arbetat med Ikea-möbler eller någon annan form av "döda ting"

Igår var vi ute och avnjöt en trerätters middag på en fin restaurang med en av mina närmsta vänner, Ulrika.
Hon fyllde 40 år.
Vi har varit vänner i 20 år och har alltid bott grannar och följt varandra.
Vi har döttrar och söner som gått både dagis och skola ihop.
Vi är så olika varandra som två människor kan bli, men alltid trivts otroligt bra i varandras sällskap.
Våra vägar korsades på en smal gångväg i slutet av 90-talet.
Hon körde sin dotter i barnvagn och jag min dotter och jag bjöd spontant hem henne på kaffe.
Hur jag nu vågade det?
Jag var modig på den tiden.
Där började vår vänskap.
Ödet ville sig så att vi fick varsin pojke med några månaders mellanrum och sönerna blev liksom döttrarna bästa vänner.
Vi är har en kravlös vänskap som innebär att vi kan ses utan att egentligen umgås. Jag bläddrar i en tidning och hon ser tv.
Sen går nån av oss hem.
Ibland har vi träffats och sovit.
Det är inte många man är så trygg med. Hon och hennes familj är vår familj, trots obefintliga blodsband.
Hon har betytt otroligt mycket för mig genom åren och jag är så glad och tacksam över att ha henne i mitt liv!
Vi bor idag i samma hus och går mellan våra lägenheter i morgonrock.
Det kallar jag lyx.

Vänskap behöver vattnas och ges näring precis som ett förhållande.
Jag har vattnat dåligt sedan jag blev sjuk. Samtidigt kan allt inte hänga på mig jämt.
Ja, relationer av alla de slag kan vara komplicerade och allt som betyder något är oftast komplicerat.
Livet är när jag tänker efter komplicerat. Den som säger något annat lever i en låtsasvärld.
Facebookvärlden kanske.
Rosa lull lull och glitter och glamour dagarna i ända.
Jag köper inte det.

PS. Fotona är från min och Jennys promenad i morse. Jag lyckades för första gången på väldigt länge "fånga dagen" och göra något bra av den.

Ja, hur gör jag nu?
Jag ÄLSKAR mitt jobb och 25 år i yrket bevisar ju verkligen att det är så. Eller gör det? Det finns ju människor som halkar in på ett bananskal och sedan "blir kvar", fast de egentligen drömmer om något helt annat och sorgligt nog kanske tom "brinner för" något helt annat.
Jag är inte en av dem.
Jag skulle omöjligt kunna bli kvar om jag inte älskade det jag gjorde och fann det så meningsfullt.

När man går hem efter en bra dag, när man tillsammans med sina kollegor gjort sitt allra yttersta för att sätta guldkant på en annan människas vardag och lyckats.
Vi är som spindlar i ett nät som jobbar mot samma gemensamma mål.
Ofta saknar vi de verktyg och resurser som krävs, tiden är knapp och kraven på oss bara ökar.
Ändå fixar vi det. Ofta fixar vi det.
Känslan som infinner sig när man får den där tacksamma blicken, det där speciella leendet eller den obetalbara kommentaren av någon man gjort dagen lite bättre för är fantastisk.
Även fast fötterna värker och kroppen känns blytung när man efter dagens slut står där och byter om vid sitt lilla plåtskåp, så går man hem med lätta steg och ett dansande hjärta.
Jag har nämligen ännu en dag gjort mitt allra yttersta för att sätta guldkant på en annan människas dag igen.

Det kan också vara tvärtom.
Jag har hållit en hand i min och hjälpt en annan människa att släppa taget för att vandra över till "andra sidan".
Detta har jag gjort 64 gånger för att vara exakt och jag minns varenda en.
Jag minns fridfullheten och anletsdragen hos varje människa som lämnat jordelivet.
Allting slätas ut och det finns inga spår av varken rädsla eller smärta längre.
Jag har tyvärr också minnen av gånger då döden kommit plötsligt och vi inte hunnit vara med.
Skuldkänslorna som kommer när något sånt har hänt har många gånger varit jobbiga att bära.

Nu är det dags för mig att säga "tack och adjö" till äldreomsorgen ~ för alltid. Det är något jag borde ha gjort redan 2012 när min kropp inte klarade av detta tuffa fysiska jobb längre. Men....var sak har sin tid.
Beslutet har under fyra år mognat fram. Jag har provat och provat och nu har jag kommit fram till att jag kan inte ta död på mig själv och prova en gång till. Det går ju inte!
Det hade varit så mycket lättare om jag ogillat mitt jobb och om det inte legat mig så varmt om hjärtat som det faktiskt gör.
Visst har jag ogillat kollegor som inte gjort eller behandlat andra rätt.
Visst har jag haft ett antal mycket okunniga och oempatiska chefer.
Men jobbet har jag alltid gillat.
Det är först nu när det gått upp för mig att jag inte kan fortsätta med det, som jag förstått viken yrkesstolthet jag bär på och hur mycket det betytt för mig att få hjälpa/vårda.
För att inte tala om hur mycket jag under åren fått tillbaka.

Så vad gör jag nu?
Detta är det enda jag kan ju!
Vart har jag mina styrkor?
Vem vill ens ha en med min "ryggsäck", dvs långtidssjukskriven?
Just nu känns det som att hela min identitet håller på att suddas ut.
Man ÄR inte sitt jobb, sägs det.
Men jag har nog varit mitt jobb, eller jobbet har varit en del av mig känns det som.

När jag ser vad jag skrivit nu, så ser jag bara ett enda stort gnäll.
Jag ser även en lång kärleksförklaring till mitt yrke och det som varit.
Jag är tacksam över mycket i livet också, tro inte annat!
Men den här bloggen är min ventil, mitt andningshål, där jag skriver om mina innersta tankar och funderingar. Jag delar nämligen inte dem med varken familj eller vänner.
Familjen vill jag vara stark inför.
De har lidit nog av att jag varit "sjuk" och bland vännerna är jag ju "den glada", den stöttande och den som lyssnar och råder. En roll som jag tidigt intagit och som har varit/är helt hopplös att säga upp sig ifrån, hur mycket jag än försökt.
Jag är så tacksam över att jag kan skriva här, även om ingen läser.
Att få skriva av sig är balsam för själen.

Nu ska jag göra en kopp örtte och läsa en bok vi ska prata om på nästa bokcirkel. Vad vore livet utan böcker?
Att läsa är också ett sätt att fly verkligheten för en stund och att läsa är även att resa.

Det var allt för idag!
~ Glöm inte bort att du är värdefull ~

Livet går vidare.
Jag pratade med min terapeut häromdagen om min resa och vi kom då på vilka framsteg jag ändå gjort. Jag lyssnar på kroppen på ett helt annat sätt idag. Jag känner igen varningssignalerna och hinner många gånger dra i nödbromsen i tid. Jag har lärt mig att säga nej, utan att behöva förklara mig och är i det stora hela mycket mer snäll emot mig själv.
Jag brister fortfarande ibland och tappar omdömet helt, men inte lika ofta som förr ~ tack och lov!
Mer om detta nedan :)

Detta har inte på något sätt varken varit självklart eller enkelt.
Jag har trampat på många minor och fått göra om ~ göra rätt.
Mycket av detta handlar ju om acceptans. Det måste få ta tid, göras annorlunda och hela tiden med eftertanke.
Det är lätt att acceptera när man mår som en påse nötter, men det är de dagar livet nästan känns som innan och man har kraft och energi, som det är så fruktansvärt svårt att hålla igen. De dagar jag känner mig som förr, får jag en sådan enorm obeskrivlig livslust och känner en sån glädje. Då ska jag "leva igen" de fyra år jag tycker mig missat.
Full fart framåt! Jag bokar in fikadejter med vänner jag försummat, jag bjuder på middag, jag startar upp en massa projekt hemma osv.
Det finns en röst inom mig som knackar mig på axeln och säger: "Sakta i backarna! Du är långt ifrån återställd!
Jag skrattar åt den rösten just då för jag känner ju att jag verkligen ÄR tillbaka på banan igen.
Naturligtvis är det ju inte så!
Den kloka rösten hade rätt.
Naturligtvis.

Det blir inte bättre för att jag analyserar sönder allt heller.
Jag har verkligen läst ALLT om nervskador, utmattning, trött hjärna och har svart bälte i all info som finns om de mediciner jag tar.
Det har tom gått så långt att det är JAG som numera föreslår nya mediciner till mina läkare och förslag på vilken styrka och vad som bör kombineras.
- Varför inte, suckar doktorn uppgivet och gör precis som jag föreslagit.
Jag har blivit min egen expert. Inte för att jag egentligen vill. Jag skulle tacksamt och tryggt vilja luta mig tillbaka och lita på sjukvården och expertisen. MEN jag kan inte!
De har flera gånger ordinerat läkemedel som inte passar med varandra och är direkt olämpliga tillsammans.
Jag har kunnat drabbats av Serotonergt syndrom, dvs ett livsfarligt tillstånd av akut drogförgoftning, som kan inträffa om man blandar en läkemedelsgrupp med en annan.
Vad som hade hänt om jag inte haft mitt "sjukliga kontrollbehov" och varit påläst om detta innan?
Det vill jag helst inte tänka på.
Ibland är kontrollbehovet ett gåva och andra gånger en förbannelse.
Denna gång var det min räddning.
Nackdelen med att vara påläst och vårdpersonal till yrket är att de ibland förlitar sig på mig. Fast det borde vara tvärtom.
Ett exempel är på sjukhuset efter min operation, då de frågade om jag kunde dra min kateter själv, då de inte hade tid för det.
Jag gjorde det och kände mig lättad över att få göra det själv, då det kändes genant, men egentligen var det ju deras jobb.
Jag hamnar ideligen i liknande situationer. Där ska jag också bli bättre på att säga nej och sluta vara "fröken duktig".

Jag har som sagt mått bättre en längre tid nu. Närmare bestämt nästan fyra (!!!!) veckor på rad. Både psykiskt och fysiskt. Jag har varit piggare, krävt mindre sömn, somnat utan sömntabletter och känt mig gladare, utan att det är "krystat" och "på låtsas". Under den långa tid jag varit låg och orkeslös kändes det tillslut som att jag skrattade på låtsas, dvs när det förväntades av mig. Jag kände mig som i en egen bubbla och alla andra var utanför.
Eftersom jag har svart bälte i "social kompetens" så märktes detta aldrig av de utanför bubblan. Jag vet exakt vad jag ska säga och när.
Det är som ett intränat mantra.
Jag kan det i sömnen.

Under den tid jag nu mått bra har jag hunnit koppla in HUR-enheten i min kommun för omplacering till nytt arbete. Jag har pratat med Försäkringskassan och min läkare om Arbetsträning. Tackat nej till fler samtal hos psykologen.
Varför gå dit och ta upp plats för "bättre behövande", jag är ju frisk nu.
Tack och lov så sa min terapeut till mig med sträng röst att omedelbart tänka om ~ tänka rätt.
Bara för att jag mått hyfsat några veckor, så måste det inte betyda att jag är frisk - återställd - på banan igen. Och vet ni!? Hon har såååå rätt!
Hon känner mig mer än vad jag gör själv. Det är nästan lite kusligt.

Efter de jobbiga veckor som varit kände jag mig mer dränerad på energi än någonsin.
Började bläddra bland sista minuten resorna. Mest bara som ett tidsfördriv i början. Att få titta på de vackra bilderna och drömma sig bort för en stund är balsam för själen.
Inte trodde jag väl att mitt finger bara på några sekunder skulle ha tryckt på "boka-resa-knappen"
Visserligen hade jag några korvören på mitt resespar, men ändå.

Jag åkte till solen och värmen en vecka igen. Värmen gör mig så gott. Det är den enda gången jag är nästintill smärtfri. Det är svårt att förklara för någon som inte lider av daglig/kronisk smärta hur mycket värt det är att få den där sista gången utan den smärtan.

Den här resan var väldigt annorlunda, då jag reste helt ensam.
Jag är en übersocial person och vill gärna dela mina upplevelser med någon och har aldrig haft en tanke på att resa själv förr. Jag har beundrar människor som går på café själv, ser bio själv osv.
Efter att ha blivit "sjuk" är ju inte lika social länge. Har blivit mer och mer ensam. Det är till en viss del självvalt, jag orkar ju inte längre vara den som drar i saker och fixar och donar.
Sen har ju många vänner försvunnit. Jag antar att det är naturligt att det blir så. Vänner kommer och går och vissa består livet ut.

Åter till resan.
Jag kände mig redan på Arlanda som en liten fjärt ute på rymmen.
Min hjärna kan ju inte hantera alla dessa intryck numera, så jag fick tom be om hjälp med incheckning av bagaget. Jag som är resvan och har gjort detta hundra gånger förr (!!!)
Jag fick hjälp och låtsades som att jag gjorde detta för första gången.
Tänk om de bara visste *ler*
Sedan gick allt som på räls.

Att tillbringa mycket tid med sig själv ensam var både positivt och negativt.
Det positiva var att jag blev stärkt av att se att jag faktiskt klarade av allt på egen hand. Människor kommer fram och pratar och söker en helt annan kontakt när du reser själv. Jag fick under denna resas gång många nya bekantskaper och har samtalat mycket med otroliga många människor. Jag tror inte vi "sett varandra" om jag reste i ett sällskap.
Jag grät väldigt mycket under den här resan. Det var som om en stor klump av sorg jag burit på bara lossnade.
Jag gick sönder en smula under de första dagarna. Med solglasögonen på satt jag mest bara och lät tårarna strömma fritt. Det kändes befriande, samtidigt som jag några gånger kände att jag var tvungen att ta mig samman och stoppa flödet på något sätt. De gånger jag gråtit klart var jag helt slut. Jag är så van att hålla allt inom mig och svälja den där klumpen som bara växer sig större och större i min hals. Nu var den klumpen helt plötsligt upplöst och borta.
Ibland visste jag inte vad jag grät för, medan andra gånger utlöstes det av att jag blev bländad och rörd av något vackert. Allt var så vackert på detta ställe att det var svårt att ens hålla tillbaka tårarna om jag blundade.
Sedan finns det en stor sorg inom mig över att allt blev som det blev och den har jag väl inte riktigt släppt ut. Nu fick jag tid i min ensamhet att sörja, älta och framförallt tänka.

Jag läste många böcker under mina många timmar på stranden. En bok berörde mig djupt och den heter "I skymningen sjunger koltrasten" och är skriven av Linda Olsson.
Den handlar om olika människoöden och hur de vävs samman och vad vänskap kan leda till. Den väckte så otroligt många känslor hos mig. Jag kunde känna hur det såg ut. Känna dofter. Kanske berörde den mig så djupt eftersom jag i detta ögonblick också var så otroligt skör som människa? Jag ska verkligen läsa den igen.

Jag gick ut själv och åt på kvällarna. Ofta så sent som kl 22.
Hittade en fin liten restaurang på en trottoar. Ett enkelt ställe med plaststolar och rutiga dukar.
Fastnade för köttbullar, ris, yoghurtsås och en röra med aubergine. Så gott! Min resebuffert var endast 150 kr/dag och det visste jag att jag gott och väl skulle klara mig på om jag bara skulle äta och inte shoppa något. Det räckte till och blev över. Jag klev alltid upp vid lunchtid och gick ner och åt något lätt på stranden och sedan blev det bara middag utöver detta.

Sista tre dagarna hade jag en hemlängtan som var enorm.
Längtade så det värkte i hjärtat efter min familj och katterna. När jag skriver "familj" innefattar det också mina närmsta vänner. Familjen är vänner du själv väljer och jag tror inte alls på att "blod är tjockare än vatten"
Sån är jag.
Man saknar ibland inte det man har när man har det för nära. Distansen till allt och alla man älskar är väldigt nyttig ibland. Jag räknade inte dagar den sista tiden ~ jag räknade faktiskt timmar.

Jag känner stor tacksamhet över att fått åkt iväg ännu en gång.
Nästa gång vill jag visa Daniel alla platser jag besökt. Jag vill så gärna göra detta med honom vid min sida.
Jag ser på allt med andra ögon sedan jag kommit hem.
Första kvällen hade de städat och tänt ljus hela lägenheten.
Jag stod där med min buckliga resväska och det slog mig hur fint vi bor och vad jag älskar mitt hem och alla som bor är.
Ja, distans kan öppna ögonen på en och faktiskt få en att se vad man har.
Jag har det bra ~ trots allt.

[Bild]

En låååång paus i mitt bloggande blev det. Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Jag har mått bättre rent fysiskt, men psykiskt har det varit oerhört tufft. Mycket tufft.

Beslutade efter resan till Spanien att trappa ut Vanlafaxinet, som gav mig vidriga biverkningar som aldrig gav med sig. Enorma svettningar. Vi pratar byta lakan två gånger per natt. Alltid svettig och med en känsla av att vara ofräsch dygnet runt. Hjärtrusningar/hjärtklappning var också en mycket obehaglig biverkning.
Jag blir ju så rädd när jag känner något i hjärttrakten, då vår mamma dog endast 54 år av att hjärtat bara stannade. Utan en förvarning lämnade hon oss en mulen eftermiddag i maj 2002.
Naturligtvis har detta färgat mig och mina syskon för alltid. Jag har varit inställd sedan dess på att jag nog inte heller kommer att bli så gammal. Jag VET att det är självplågeri att överhuvudtaget tänka så, men jag kan bara inte stoppa mina tankar.

Positivt med detta då?
Jo, jag har sedan den dagen då detta hände levt varje dag som om det vore den sista. Ätit på finporslinet, rest allt jag har kunnat, firat vardagen med god mat och vänner som betyder något, gjort saker som vi annars förmodligen hade skjutit upp på framtiden osv. Jag blev bättre på att leva och vara här och nu när detta hände med vår mamma.
Jag förstod i samma sekund som denna hjärtskärande sorg drabbade oss att livet ÄR här och nu och att vi inte är odödliga. Så är det något jag varit bra på så är det att leva. Ända fram tills jag drabbades av utmattning och och sjukdom för 4 år sedan hade jag svart bälte i att leva. Tänker så här i efterhand att det kanske var mitt sätt att leva i turbofart och att försöka klämma in så mycket som möjligt i "livet" som gjort mig utmattad tillslut.
Det kan ha varit en bidragande faktor, tror jag.

Nu är det tvärtomtänk.
Allt måste prioriteras om och jag måste hitta ett nytt sätt att leva på.
En ny strategi ~ som fungerar.
Sedan min resa ner i avgrunden och upp igen tillbaka till livet vill jag inget hellre än att stanna där jag är nu.

Jag har haft stor hjälp av min terapeut Anna. Denna vackra, ärliga, visa och kloka kvinna har varit ett oersättligt stöd för mig under de senaste två åren av min resa.
Min resa tillbaka till livet.
Jag har fått redskap som kommer att hjälpa mig att undvika att hamna där jag en gång var igen. Det finns inga garantier, jag vet. Jag måste jobba med mig själv varje dag fortsätta att förändra mitt beteende.
Fortsätta vara snäll emot mig själv och inse mina begränsningar.
Nu ska jag påbörja resan till ett normalt liv igen. Jag ska så smått börja arbeta igen. Det kommer att bli tufft, men jag ska klara det.
Jag har levt som i en egen liten bubbla de senaste åren. I den bubblan har det inte hänt särskilt mycket, men ändå har tiden på något mystiskt sätt bara runnit iväg.

Tillbaka till det jag skulle skriva om. Nedtrappning av Venlafaxin.
Jag bestämde mig för att sluta för att bli av med de biverkningar jag dragits med. Där började helvetet.
En ångest jag aldrig tidigare upplevt. Skakningar, frossa, huvudvärk och blixtar i huvudet, sk brain zaps.
För varje ny sak jag fokuserade blicken på så blixtrar det till i hjärnan. Ofta inte bara en stöt, utan 3-4 på raken. Så fruktansvärt obehagligt.
Jag låg instängd i sovrummet med neddragna persienner och försökte vänta ut detta helvete. Det måste ju ha ett slut liksom.
Dagarna gick och detta fortsatte.
Jag var tillslut så utmattad och tålde varken ljud eller ljus.
Bestämde mig för att bo några nätter i vår stuga, en mil härifrån.
Miljöbyte och ensamhet måste väl göra gott, resonerade vi.
Älskar att vara i stugan.
Sagt och gjort så åkte jag dit och med en enkel liten packning bestående av böcker och lite smått och gott att äta.
Det blev ingen trevlig vistelse, som jag trott. Jag har faktiskt aldrig känt mig så ensam och ynklig i hela mitt liv. Ensamhet måste vara självvald för att uppskattas.

Panikattackerna avlöste varandra och jag hade tillslut svårt att hantera dem. Måtte detta vända nån gång.
En natt mådde jag så dåligt att jag ringde Akutpsyk för att få hjälp. Fick prata med en nonchalant sköterska som sa: "Du får väl lägga in dig då om du nu mår så dåligt"
Jag ringde för att höra mig för om det fanns något lugnande att få under denna vidriga nedtrappning.
Med det bemötande jag fick så är det ju inte konstigt att människor hellre dör hemma än söker hjälp.
Hade jag haft kraft, mod och styrka så hade jag ringt hennes chef och berättat om det bemötande jag fick. Jag hoppas innerligt att det inte händer igen. Det finns olämpliga personer inom alla yrken och detta var verkligen en av det slaget.

Nu har det gått en månad och jag har genomlidit hela nedtrappningen.
Det är ÄNTLIGEN över!
Blodtrycket normalt igen och alla hemska biverkningar är ett minne blott.

Jag känner mig fortfarande lite svajig rent psykiskt. Sånt här tar tid och måste få ta den tid som behövs.
I hela mitt liv har jag letat genvägar och snabba resultat ~ vad det än gäller. Fort ska det gå.
Här måste jag tänka om.
Detta är inget quickfix.

Febern har tagit makten över min kropp igen. 39 grader, ont i lederna och frusen som aldrig förr.
Jag är verkligen ALDRIG sjuk!
Så detta är inget vanligt fenomen för mig. Under mina 24 år i sjukvården, så har jag 3 sjukdagar (om jag räknar bort den långa sjukskrivning jag är i nu) Alla gånger har det varit magsjuka jag smittats av i jobbet.
Lite surt med karensdag och en tusenlapp fattigare pga något man smittas av på avdelningen.
Ska man tänka på allt som är sjukt/orättvist osv, så blir man ju tokig.

Nu är jag risig och har missat två fina soldagar. Inte för att jag gör så mycket mer än att sitta på balkongen, men den stunden är värdefull för mig.
En bok och en kopp kaffe ~ sen är jag nöjd! Varje gång jag är sjuk kommer samma tankar. Om jag bara blir frisk så ska jag bli mer tacksam över livet än vad jag är. Jag ska bli en bättre människa osv. Nån av er kanske känner igen det? Sen blir man frisk och man ÄR tacksam till en början, men sen faller det lätt i glömska och man kommer på sig själv med att gnälla över småsaker igen.

Jag minns i november 2014, när jag väntade på besked om skuggor/prickar i hjärnan de upptäckt på en magnetkameraundersökning av mitt huvud. Jag fick vänta i 21 (!!!!) dagar och hann tänka så otroligt mycket de dagarna. Jag kände för det första en enorm tacksamhet över att få leva. Jag tänkte på familj och vänner och förberedde mig på hur jag skulle ta farväl och allt jag skulle tacks dem för. Jag har alltid uppskattat dem, men varit usel på att säga det. Jag visar det ofta och gärna, men är dålig på att säga det i en mening. Jag är mer en person som uttrycker mig genom handlingar och tror att de jag håller kära ska förstå. Jag har tänkt mycket på vad det här beror på och kommit fram till att det sitter i uppfostran.
Jag tror aldrig jag hörde någon av mina föräldrar säga att de älskade mig när jag växte upp. Inte heller var det så mycket kramar och pussar heller. Jag har pratat med vänner av samma årgång om detta och de känner igen sig i det jag berättar.
Vi som har föräldrar som är 40-50-talister är uppfostrade rätt lika när man börjar prata om uppväxt.
Föräldrarnas intressen först och sedan fick vi barn hänga med.
Nu är det barnen som styr och föräldrarna anpassar hela sina liv efter barnen. Jag tycker att det bästa vore ett mellanting mellan min uppfostran och den som nu råder.
Många föräldrar idag lever genom sina barn. Jag förstår att det är i all välmening, men det lägger ändå en extra press på barnet som nog inte är så bra. Det är inte barnets uppgift att vara källan till föräldrarnas livsglädje. Som förälder måste man ta ansvar att utveckla och sätta guldkant på sitt eget liv och känns sig tillfreds med livet även utan barn.
Först då kan man älska sina barn villkorslöst och först då blir man en riktigt bra förälder.
Jag har vänner som omedvetet lägger skuld på barnet då det är hos pappan. Barnet tycker synd och känner ansvar/oro för mamma som nu tvingas vara ensam.
Jag kan komma på massor av saker jag själv skulle göra annorlunda om jag blev mamma idag ~ 42 år gammal. Men det är värt att påminna oss själva och komma ihåg att de allra flesta av oss gjorde ändå vårt bästa. Vi är inte mer än människor. Det blir inte alltid rätt/bra, men det är okej ändå. "Good enough" är ett begrepp jag tagit till mig utav.
Det räcker så.

[Bild]

Ännu en fin dag. En dag att minnas när jag sitter där i höstmörkret och funderar över meningen med livet.
Vi tog (som alltid) sovmorgon. I den här familjen är vi nattugglor och morgontrötta ~ allihopa. Vi kom iväg till stranden först vid kl 18. När människor börjar packa sig hem för middag, så kommer vi med termos, filt och böcker. Familjen tvärtemot...haha! Det var perfekt temperatur och vi gick till "vår strand", där vi är helt i avskildhet.
Jag satt länge länge och bara andades och njöt av att bara vara. Ett sånt där ögonblick då man känner sig helt harmonisk och att man älskar livet. Jag känner sällan så faktiskt. De korta ögonblick jag känner just den lyckan är lätträknade.

Efter att ha ätit senare middag än övriga Svenssons, så begav vi oss till stugan, som vi lånat ut till Dannes barn och deras mamma.
Jag är oändligt tacksam över den goda relation vi har med henne idag. Det är ALDRIG barnens fel att föräldrarna valt att inte leva ihop och det ska aldrig någonsin drabba barnen negativt. Nu vet jag att det är långt ifrån så enkelt och jag vet även av erfarenhet att en bra relation med god kommunikation kräver hårt arbete från båda parter.
Jag försöker att tänka på vad jag tyckte om hos mitt ex och får ibland anstränga mig för att se hans goda sidor. Vi är och har alltid varit alldeles för olika. Det behöver inte vara någon nackdel att det är så. För oss blev det så väldigt tydligt när vi fick barn och blev en familj. Jag ville leva det lugna familjelivet, medan han ville leva kvar i det gamla med krogen mest varje helg. Jag tänkte att det går väl över. Men det gjorde inte det och vi gled bara längre och längre ifrån varandra.
Jag var inte någon trevlig partner i slutet av vår relation. Något jag idag ångrar, men tyvärr inte kan göra ogjort. Jag vet att det berodde på att jag inte kände att jag dög och att jag vid den tiden hade otroligt låg självkänsla. När man inte mår bra och inte känner att man räcker till blir man ingen bra partner och jag var inget undantag. All min kraft och styrka använde jag till att vara en så bra mamma som jag bara kunde, med de förutsättningar jag hade. Jag tror att jag lyckades ganska bra med den biten ändå. Ändå ligger alltid det dåliga samvetet där djupt inne i bröstet och skaver. Aldrig nöjd. Jag har nog aldrig träffat en mamma med rakt igenom gott samvete när jag tänker efter. Huvudsaken man gjort sitt bästa och det man trodde var rätt. Hade jag fått barn idag (gammal, klok och vis) så hade jag gjort och tänkt annorlunda. Jag hade inte varit lika hård emot mig själv. Vilat mer och städat mindre. Slutat att försöka vara alla till lags.
Ja, det är lätt att vara efterklok.

Sol och värme har förgyllt våra dagar och jag känner mig oändligt tacksam över det. De flesta av oss lever upp och mår gott av solen.
Förr när jag var "frisk", så kände jag ofta stress och press när de finare dagarna kom på besök. Så mycket som skulle göras och så många vi skulle bjuda hem. Ibland var det så stressigt med all pimpning av altanen, all marinering av kött, all städning, att när den tilltänkta trevliga kvällen väl kom, så var jag helt slut.
Nu har jag sänkt garden totalt.
De får ta det som vi har det och jag bjuder hellre på lite enklare mat och är pigg och allert hela kvällen istället. I ärlighetens namn så var det väldigt länge sedan vi bjöd in till något, vilket känns väldigt tråkigt. Men det känns som de flesta av våra vänner har förstått och accepterat att jag inte är på topp än och kanske aldrig blir heller. Mitt mål är att försöka ha en liten bjudning framöver. Inget märkvärdigt, då huvudsaken är att vi ses.

Idag har vi spenderar en härlig dag i sommarstugan. Harmonin jag känner när jag kommer dit, är svår att känna hemma. Stugan ligger nära vattnet och är sliten sådär som stugor ska vara med ett hopplock av möbler och farmors gamla trasmattor på golven.
Där finns inga måsten, utan ren och skär avkoppling bara. Tyvärr är vi inte där så ofta som jag skulle vilja.
När barnen var små var jag så rädd för vattnet. Det forsar en å runt stugan och det är rätt strömt.
Nu vill tonåringen inte följa med och han är för ung för att vara hemma själv, tycker jag. Alltså blir vi hemma.

Idag tog vi med våra två sibiriska katter. De fick vara i löplina och röra sig nästan fritt ute på tomten.
Så härligt att se vad de njöt av vädret och den nya miljön!
Jag städade stugan. Det behövdes verkligen. Så nu räknar jag med en dag i sängen imorgon med mycket smärta, men det får det vara värt.
Vi har lånat ut stugan i en vecka, så det är klart att jag vill att de ska slippa bo bland spindelnät och dammråttor.
Danne hade ju kunnat städa såklart, men hans nivå på städning skiljer sig från min. "Äsch, det är inte så noga" , säger han. Jag skulle vilja ha den inställningen jag med, men jag har låååångt kvar dit tyvärr. Om jag någonsin kommer dit. Tveksamt.
Alltså blir det att jag gör det själv, fast jag inte borde.

Nu ska jag ta lite extra medicin och lägga mig med tens på spikmattan.
Allt för att förebygga och få en så "normal dag" imorgon som möjligt.
Kanske lyser solen och vi kan åka och lägga oss på någon strand?
Nu var jag lite überpositiv kanske, men vem vet.
Jag är tacksam över dagen och ska tänka på det om morgondagen inte blir lika bra.