Vaknade i morse och tankarna dansade som vanligt tango i mitt huvud. Ändå lättsammare tankar än i vanliga fall. Gårdagen var en stor dag för mig. Sedan jag blev sjukskriven för mina smärtor i kombination med min utmattning, så har jag tillbringat förmiddagarna i sängen, ibland (läs ofta) hela dygnet. Efter två år har jag inte haft kraft till något annat än att sova. Det har känts som om jag sovit igen hela det liv av förlorad sömn jag levt. Här i sängen dricker jag mitt morgonkaffe och läser morgontidningen helt i min egen takt.
Funderar på vad jag vill göra med dagen. Jag har inga "måsten" på min lista, dessa är bannlysta. Jag gör bara saker jag orkar med och själv vill göra. Läkarbesök, kuratorskontakt och föräldramöten gällande barnen tillhör naturligtvis undantagen.

Jag har redan som barn lärt mig att är man sjuk, så stannar man inomhus. Detta sitter djupt rotat i mig.
Ditt sitter en "fröken duktig" på min axel som säger "Håll dig inne och hemma när du är sjuk" varje gång jag ens tänker tanken på att gå ut eller hitta på något. Tänk om någon ser mig på stan eller på Ica Maxi när jag är sjukskriven? Vågar jag lägga ut på Instagram att jag ätit middag med vänner? Jag är ju sjuk...
Så har tankarna vandrat.
Dumt, eftersom det är en stor del i rehabiliteringen och tillfrisknandet att försöka leva så normalt som möjligt. Att inte låta smärtan hindra en och att utsätta sig för situationer som skrämmer en, då det kommer till utmattningen, som ger yrsel, hjärtklappning vid dagliga situationer som friska människor klarar av utan att ens blinka eller reflektera över det.
Det som för mig var stort igår, var att jag orkade kliva upp tidigt och närvara när våra vänner döpte sin som och på hela kalaset efter.
Inte nog med det! På kvällen åkte jag till min vän Jenny och drack te och surrade i flera timmar (!!!!)
Visst var jag helt slut och har tillbringat hela dagen idag i sängen, men det var såååå värt det och jag är så stolt över mig själv.

Jag blir bättre och bättre på att planera och inse mina begränsningar. Jag kan säga nej nu, utan att ändra mig och få dåligt samvete.
Förr tackade jag ja till allt och alla. I jobbet och privat. Man vill ju vara en god människa, kollega, partner, vän och mamma.
Yrseln, som bara blev värre och värre nonchalerade jag. Likaså hjärtklappningen, suset i öronen, flimret för ögonen, huvudvärken och minnet. Mitt obefintliga minne skämtade jag alltid bort genom att säga att jag led av alzeimers-light och genom att döpa mig till Doris (fisken utan minne i filmen Hitta Nemo)
Att mina nerver låg som 10 kg spegetti utanpå kroppen, att jag grät för minsta lilla, skämtade jag också bort genom att säga att jag nog hamnat i klimakteriet.
Samtidigt som humorn burit mig många gånger och varit min "sköld" så har jag varit så dum mot mig själv.
Kroppen försökte ju säga till mig att dra i nödbromsen under många år.
Men som sagt, det är lätt att vara efterklok. Jag har tyckt att jag varit snäll mot mig själv. Krävt min "egentid" sedan barnen var små, unnat mig resor till solen och umgänge med vänner ur vår fantastiskt stora vänskapskrets.

Jag tänker mycket på min familj. Kan inte föreställa mig hur jobbigt det har varit för dem att se mig i detta skick.
Mestadels i sängen, orkeslös, blek, trött och glömsk. Jag har försökt många gånger att "sätta på masken" för deras skull. Låtsas skratta och vara delaktig i diskussioner.
Låtsas vara engagerad, fast jag egentligen inte ens förstått vad vi pratat om. Klart att de genomskådat mig, fast de inte sagt något.

Kontakten med Försäkringskassan har också varit en tuff bit. Har bytt handläggare 5 gånger och varje gång ska jag försöka förklara hur jag mår på telefon och öppna mig för en helt främmande människa. Omöjligt för mig som är uppfostrad på 70-80-talet i andan ""Spotta i nävarna och res dig upp. De finns de som har det värre. Tänk på barnen i Afrika...bla..bla....
Jag har svårt att sätta ord på hur jag mår "på riktigt" och vill inte klaga och ligga någon till last. Men för att få vara hemma och läka och hitta balans, så är jag ju tvungen att försöka så gott det går. Märker att varje gång jag avslutat en mening om hur jag känner, så skrattar jag till lite generat.
Sen kontakt med en chef jag knappt känner. Vid bytte chef under min sjukskrivning och fast jag träffat henne och vi haft telefonkontakt, så är det inte lätt för varken henne eller mig. Vi känner ju inte varandra.
Jag har fått bra stöd ändå. Det känns som att hon bryr sig. Men varje gång hon börjar prata om att jag ska komma och hälsa på eller om hur vi går vidare, så börjar hela kroppen att skaka. Jag har så många smärtsamma minnen från slutet på min arbetsplats, innan jag var klok nog att sjukskriva mig.
Det som känns värst är att de jag hade närmast mig inte brydde sig varken då eller under min sjukskrivning. För mig är det helt overkligt hur man kan göra så. Det är så långt ifrån hur jag är som person och medmänniska. Men jag är jag och alla fungerar inte som mig.

Jag har börjar förstå att varken smärtan eller utmattningen är nån quickfix. Inte lätt för andra att förstå när en människa som ser ut som vanligt knappt orkar ta sig runt kvarteret. Ännu mindre svara i telefon. Att efter att haft vänner hemma på fika får ta igen sig en heldag i sängen.
Det är inget jag någonsin berättat för mina vänner heller. Då kanske de inte kommer och hälsar på alls.
De här åren har jag förhastat mig varje gång jag känt mig pigg och trott att nu är det över, nu har det vänt.
För att sedan kraschlanda som ett störtat JAS-plan med nosen rakt ner i kudden och total soppatorsk i tanken.
Min bensin läker varannan dag.
Aktivitet följt av vila.
Det som gör mig mest glad och lättad är att jag slutat låtsas att allt är "happy och glitter och glamour" hela tiden. Jag har slutat sopa allt under mattan och sätta på mig "flygvärdinneleendet" hela tiden.
Många vill bara umgås med den "gamla glada Sara" och tycker att det blir ytterst obekvämt och jobbigt när jag visar mitt riktiga, ärliga jag.
Jag har full förståelse för det.
Jag är ju fortfarande Sara, men med en stor ryggsäck av nys erfarenheter, läxor och insikter. En mer ödmjuk person än innan, men det är ju ändå jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...