Hur känns det att få en diagnos när man inte mår bra?
När jag fick min diagnos "kronisk postoperativ nervskada" så kände jag både lättnad och sorgsenhet.
Diagnosen är en bekräftelse på att min smärta inte är något påhitt eller inbillning från min sida. Det är lätt att tro att man inbillar sig eller överdriver när man är i sina mer "mörkare stunder". Min läkare förstod rätt snabbt vad detta var, men vi har hela tiden haft en tro och en förhoppning om att det skulle ha varit övergående och inte kroniskt. När fyra år av blod, svett och tårar gått, så fick jag tyvärr det tunga beskedet om att skadan är bestående. Själv har jag tänkt när det aldrig vände att den nog är bestående, men inom en finns alltid en liten strimma av hopp.
Fast jag ändå varit beredd på att skadan ev var bestående, så var det oerhört ledsamt att få se det i skrift i ett läkarutlåtande. Jag ställdes just i den stunden inför det faktum att jag aldrig kommer bli fri från smärtan. Det kändes som en stor förlust då jag just i den stunden även förstod att mitt liv aldrig kommer bli som förr pga att nervskadan i mitt onda ben inte går att bota.

Att ha en fastställd diagnos ökar förutsättningarna till att sjukvården erbjuder adekvat vård och behandling, samt upprättar en individuell rehabilitering. Det blir även enklare att samla på sig kunskap om sin sjukdom/sina besvär. Detta kan leda till att man lättare kan hantera smärtan. Även i kontakt med Försäkringskassan underlättar det med en diagnos för att de ska kunna göra en rättvis bedömning.
I mitt fall så säger de (när det kommer till rehabilitering) att det finns inget mer att göra än att lindra med hjälp av mediciner. Det finns inget att göra för mig.

Nu ska jag bara försöka lära mig att leva igen. På ett nytt sätt. Hur gör jag? Hur gör ni andra?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...