Jag har äntligen något att se fram emot, en "morot" som gör att det känns så mycket lättare att fortsätta framåt. Jag ska få tillbringa 9 dagar i Spanien, längs spanska solkusten.
Med en fantastisk vän, som jag har fått kontakt med efter många år.
Vi gick i samma klass när vi båda läste till undersköterskor för över 20 år sedan. Vi umgicks efter det också med våra respektive, men sedan flyttade hon ut på landet, vi båda började jobba och kontakten rann ut i sanden. Jag har tänkt mycket på henne under åren och varje gång vi stött på varandra, så har vi dyrt och heligt lovat att ta upp kontakten igen.

När jag blev sjukskriven och fick oceaner av tid till att tänka, så var en av sakerna på min "att-göra-lista" att ta kontakt med vänner jag gärna vill ha kvar i mitt liv och avsluta med de som tar mer än de ger.
Jag skrev ett långt sms, som först kom fel. Jag skrev ett till som kom rätt och jag fick kort därefter svar. Vi sågs på att café i stan och hade 20 år att prata igen och det hann vi verkligen inte med just då.
Tänk att vissa människor har man inte träffat på många år och när man väl ses, så tar man bara vid där man slutade. Det blir varken krystat eller pinsamt på något sätt. Men Jenny blev det också så. Ungefär som om man varit från varandra bara någon dag. Sedan finns det andra människor som man aldrig lär känna riktigt, hur mycket tid man än spenderar tillsammans. Man kommer varandra inte in på livet. Det är som att det sitter en spärr där och blockerar allt som går lite in på djupet. Konstigt det där.

Jag blev tillfrågad om att följa med till Spanien i nio dagar. Hon skulle ha åkt med sin familj, men av olika anledningar som skedde efter vägen, så kunde inte make och son följa med. Jag blev så himla glad över att bli tillfrågad!
Sedan, när jag avslutat samtalet, så kom katastroftankarna. Tänk om jag blir dålig när vi är där och hon blir tvungen att tillbringa veckan på egen hand? Osv osv.....
Jag har i så många år låtit smärtan ta över min kropp och hindrat mig från att göra saker som skulle gjort mig gott. Bokat av saker och inte vågat leva fullt ut. Nu får det vara slut på det!! Vad har jag att förlora?
Jag tackade med bultande hjärta ja till att resa med. Vad har jag att förlora liksom? Varför måste jag alltid tänka det allra värsta? Det här blir bra! Jag får komma till sol och värme med en fin vän som jag trivs otroligt bra med.
Efter att ha legat och tittat i taket i två år, så blir detta en ett härligt avbrott från den grå vardagen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...