Jag känner mig sakta men säkert lite piggare. Vet inte om det är medicinen eller om det är "på riktigt". Spelar det någon roll egentligen? Huvudsaken att jag mår bättre.
Försäkringskassan krånglar. Jag byter handläggare för tredje gången och hon vill ha kompletterande uppgifter för att förlänga/godkänna min sjukskrivning. Mer än detta behövdes inte för att slå undan benen för mig. Jag tål ju ingenting längre.
Försöker tänka att de bara gör sitt jobb. Precis som jag gör mitt.
Vår ekonomi har flera gånger varit väldigt ansträngd pga min sjukskrivning. Det känns så orättvist när det drabbar de andra i familjen, även om de förstår.
Det där jäkla dåliga samvetet nu igen.

Jag pratar med "Ängeln" (min kurator) länge i telefonen. Hon är klok som en bok och så rolig. Bjuder på sig själv och är inte så regelrätt "proffesionell".
Mig passar det utmärkt. Hon pratar om att vi ska "knyta ihop påsen" och ses i Göteborg när jag ska ner för att träffa kirurgen som opererade mig och koordinatorn. Jag ser fram emot att få ett "ansikte" på den människa som betytt så otroligt mycket för mig under två års tid och som vet mer om mig än någon annan. Samtidigt hugger det till i bröstet på mig, då jag hör ordet "avslut" och inser att vi är färdiga med varandra. Hon är klar med mig för länge sedan och jag blir aldrig klar med henne. Hon har blivit som en livboj. Jag börjar sakta men säkert förbereda mig på att bryta. Stå på egna ben och lita på att jag kan.
Avsked är det värsta jag vet.

När jag väl tagit beslutet att inte försöka mig på att jobba mer, rasar jag ihop som ett korthus.
Jag sover...och sover. Kliver upp ibland och hänger lite med familjen och sover igen.
Jag är otroligt tacksam över att hela familjen stöttar mig helhjärtat och låter mig vara som jag är under den här tiden. De vet och de förstår. Det dåliga samvetet gnager i mig. Jag vill ju vara en bra sambo och mamma. Det är vara det att just nu är jag helt oförmögen till det. Jag har nog med mig själv.

Jag försöker göra upp ett "schema" fast jag är hemma. En aktivitet om dagen, vilket oftast blir att hälsa på någon eller ta en fika på stan.
Jag försöker läsa böcker, men begriper inte ett ord av det jag läser, så jag låter det vara.
Lyssnar på ljudböcker, men blir stressad så fort jag hör rösten på uppläsaren.
Jag börjar äta antidepressiva och sover med hjälp av sömntabletter.
Jag lever i min lilla "bubbla" och är rätt nöjd med det. Känslomässigt så känner jag att jag inte bryr mig så mycket. Det är inte alls likt mig. Vänner ringer och skriver och jag orkar inte svara. Pratar pliktskyldigast med min chef en gång i veckan och försöker att vara trevlig och säga det som förväntas av mig. Försöker få henne att förstå att hon måste göra något åt vår usla arbetsmiljö. Ta hjälp av Kommunhälsan. Hon vill inte se hur det är. Jag känner att jag inte kan göra mer. Det kan inte vila på mig heller.

Jag fortsätter att sova ofta och mycket. Försöker läsa några "självhjälpsböcker" men det är hopplöst. Min hjärna har tagit semester. Jag har svårt att besöka jobbet också. Flera gånger står jag utanför entrén, men kan bara inte öppna dörren och kliva in. Det går bara inte. Min chef är snäll och kommer hem till mig för att hämta sjukintyget (tack och lov)
Jag får en blomma och blir glad. Hon säger att det är från kollegorna, men jag förstår att den är från henne och att hon vill att jag ska tro att den är från kollegorna. Det gör inget. Jag blir glad ändå. Det är en vacker orkidé.

Jag är ingen människa som njuter av att vara hemma. Jag VILL jobba! Känna mig behövd och göra skillnad i andra människors liv. Jag kan bara inte njuta ett dugg av att bara gå hemma. Förmodligen för att det är ofrivilligt. Min kropp mår inte bra, men jag beslutar mig ändå för att börja jobba igen. Bara 75 %.
När jag kommer tillbaka är det som om jag aldrig varit borta. Fullt ös. Ingen verkar särskilt intresserad av hur jag mår. Jag får frågan av en kille på min avd och blir varm i hjärtat av hans omtänksamhet. Mina närmsta kvinnliga kollegor bryr sig inte ens om att fråga. Jag kan inte rå för att jag blir så besviken. Vad tog omtanken vägen? Eller...har det kanske aldrig funnits någon?
Jag gör mitt bästa. Det gör jag alltid. Vardagarna funkar fint och vi samarbetar bra, men helgerna är värre, då vi arbetar ojämnt antal och bara är tre personal.
A kan absolut inte jobba själv och ser till att klamra sig fast vid en kollega. Jag får arbeta själv ~ som vanligt. Jag försöker påtala att det är för tungt fysiskt och funderar på om vi kan turas om. Inget gensvar.
Jag är frustrerad över situationen och bristen av stöd och samarbete.
Min chef lovar att lösa situationen. Jag vet att hon är så konflikträdd att hon inte kommer att agera. Jag får rätt.

Jag pratar med min kurator om detta och hon får mig att inse hur sjukt det är och hur stygg jag är mot mig själv som fortsätter att "finna mig" i en helt omöjlig situation. Hennes ord tar skruv denna gång och jag bestämmer mig för att det får vara bra nu.
Jag är värd något bättre.
Den dagen vet jag att det är sista gången jag stänger mitt skåp på mycket länge. Jag har blandade känslor inför detta.

Jag ringer doktor A, som sjukskriver mig 6 månader. Får stöd av honom, vilket betyder oerhört mycket för mig just då. Dags att bara tänka på mitt eget bästa och det jobb som jag vigt 24 år av mitt liv åt finns kvar när jag har läkt ihop fysiskt och psykiskt.
Dags att vara snäll mot mig själv.

Jag blir sjukskriven över sommaren. Konstigt nog känner jag ingen skuld över att jag "ställer till det" för mina kollegor. Jag tycker bara att det är skönt att slippa både jobbet och dem. Jag bestämmer mig för att ta tillvara sommaren och njuta i fulla drag och jag lyckas bra med det.

Vi åker utomlands och har en toppenvecka med god mat, sol, bad och ostörd sömn. Jag kan andas igen och känner sinnesro. Jag hinner träffa många av mina vänner den här sommaren. Vi grillar och umgås. Jag har slutat med alkohol pga att jag äter mediciner. Jag tittar längtansfullt på när de andra dricker rosévin. Jag älskar goda viner och tycker att de hör sommaren till, även om jag aldrig varit någon "stordrickare"
Det är mer för att det är gott och socialt. Jag läser böcker som aldrig förr. Fantastiskt att ha tiden till att ta dagen som den kommer, även om jag många dagar blir liggandes i sängen och planerna grusas. Jag väljer att ta det med ro. Det funkar ibland.

Det blir vår och sommar. Jag kämpar på. Ett vänligt ord, en kram och en tacksam blick från en vårdtagare gör att det är värt det. Alla dagar i veckan. Vi gruvar oss över sommaren och hur det ska gå på jobbet. Jag drömmer mardrömmar om att jag gör fel och flera får sätta livet till. Vaknar kallsvettig med ett tryck över bröstet. Jag sover vid det här laget bara med hjälp av sömntabletter. Vet inte vad som är bäst? Att snitta två timmar per natt i sömn eller sova på kemisk väg?
Jag som för något år sedan knappt vågat ta en Alvedon har resignerat och är beredd att svälja vilket piller som helst för att må bra.

En dag på jobbet får jag så ont i ryggen att jag blir paralyserad. Trotsar smärtan (som vanligt) och kämpar på. Det är ju midsommarafton och OMÖJLIGT att få in en vikarie för mig och mina kollegor fixar inte jobbet på endast två.
Tillslut går det inte längre. Jag ger upp och åker raka spåret till akuten. Läggs in på Ortopeden och får starka smärtstillande. Sover av och till och är tidvis helt smärtfri. Får dela rum med en gammal dement dam som pratar med mig hela natten. Hon vet inte vart hon är och varför. Svarar henne tålmodigt varje gång i hopp om att hon ska bli lugn. Personalen är stressad och har en otrevlig ton emot tanten. Tur att hon glömt det efter fem minuter, tänker jag.
Jag tar mig inte ur sängen utan hjälp och vill inte besvära personalen när de är så jäktade.
Dagarna går och jag orkar inte ta emot besök. Förstår att jag får vara glad över de dagar jag får ta upp en plats. Varför tänker man så? Jag har ju för tusan betalat skatt i hela mitt liv.

Efter fem dagar kommer en ointresserad och dryg doktor och säger att jag är utskriven. Röntgen visar diskbråck, men de ska inte opereras, utan läka ihop med tiden. Det är ljuvligt att komma hem och vara med familjen igen, även om jag får be om hjälp med det mesta. Tänk allt man tog förgivet förr när man var frisk. Ska man behöva bli sjuk för att uppskatta det? Vi är konstiga vi människor. Eller jag är konstig.
Jag äter Oxycontin och Oxynorm som om det vore Läkerol. Känslan när smärtan klingar av för en stund och jag känner det där härliga ruset är underbar. Plötsligt börjar jag känna en sån förståelse för de som missbrukar. Jag börjar gruva mig för att medicinen ska ta slut. Det känns som att jag inte kan leva utan den.

Jag blir uppringd av "Ängeln", min kurator och hon får mig att bryta mitt negativa tankemönster och se saker och ting ur ett annat perspektiv. Vi skrattar mycket och hon säger att hon känner igen sig mycket i mig. Jag behöver dessa samtal så mycket. Det är som att släppa luften ur ett däck. Befriande känsla.

Många fina vänner hör av sig. Några jag inte hade förväntat att höra av och några jag förväntar mig höra av lyser med sin frånvaro.
Konstigt det där.
Från jobbet är det tyst. Jag kan inte rå för att jag blir så ledsen. Jag vet att jag har för höga krav och förväntningar både på mig själv och andra. Men att ringa och höra hur en vän/kollega mår är för mig en självklarhet. Jag får sänka kraven och tänka att alla tänker inte som mig. Lättare sagt än gjort.

Kroppen strejkar mer och mer. Jag känner varningssignalerna, men ignorerar dem ändå. Gör mig riktigt illa i ryggen en kväll på jobbet. Vi har vid det här laget så hög vårdtyngd att vi knappt kan garantera god vård och den trygghet och säkerhet som utlovas. De som stått stadigt med fötterna på golvet och aldrig är sjuka blir sjuka. Naturligtvis ska vi göra deras jobb också. Det finns ju inga vikarier att tillgå. Vi blir tvugna att börja "maska" i jobbet och prioritera bort viktiga saker. Utåt skall vi hålls skenet uppe. Anhöriga får ingenting veta om alla nedskärningar och indragningar.
Jag känner mig som en bläckfisk med ett brett påklistrat "flygvärdinneleende"
Det finns de som klarar av denna arbetsbelastning bättre än mig. De bryr sig inte, stänger av och gör inte det som skall göras och verkar inte ha ett dugg dåligt samvete för det heller.
Jag kontaktar facket vid ett flertal tillfällen. Får väldigt dålig respons. Vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Media? Med risk för att bli av med jobbet. Det kan bli så. Två av mina fd kollegor gick ut i media och de blev av med sina jobb. Fast på papperet stod det pga "arbetsbrist", dvs att det inte fanns jobb till dem. Det fanns det.

Det jobbiga i allt detta är att jag ÄLSKAR mitt jobb!! Jag brinner för detta! Det hade varit så mycket enklare om det inte var så.

Hemma har jag det bra. Jag känner stor tacksamhet över det. Tänk om jag hade haft en jobbig hemsituation också. Visst har jag mina problem och sorger att bära, men jag väljer att försöka se framåt istället för att dra på mig offerkoftan och gegga ner mig. Ibland lyckas jag, ibland inte.
Den här bloggen känns som en enda lång klagan utan slut. Det ör okej. Jag skriver bara för min egen skull. Måste få ur mig mina tankar och känslor och att skriva är för mig ett sätt att bearbeta och komma vidare och att se tillbaka och minnas.
Jag läser själv rätt många bloggar och har gjort under många år. Jag föredrar de som inte bara är "glitter och glamour". Jag vill läsa om "riktiga liv" gärna där det är lite skit i hörnen och inte så underbart, fantastiskt och überlyckliga sju dagar i veckan. Jag får nog av alla "fasader" och vet mycket väl att livet inte ser ut så för någon. Jag tror också på att dela med sig av både det roliga och det mindre roliga. Ibland kan jag läsa någon annans blogg och det känns som om jag skrivit inlägget själv. Jag blir stärkt och känner att jag är inte så himla ensam om att känna och tänka som jag gör. Betryggande.

Vid det här laget har stressen byggt bo i min kropp och jag har konstant hög puls och ett farligt högt blodtryck. På jobbet blir vi bara färre huvuden "på golvet" och chefen kommer med högre krav på oss och en löjligt liten budget. Jag har en empatisk och klok chef, men hon kan inte trolla. Hon har sitt uppdrag och sin budget att hålla och det hela är ohållbart både för henne och för oss. Vi springer fortare, slutar nästan att kommunicera med varandra pga att vi inte hinner. Varje dag är det någon som är sjuk och eftersom det inte finns vikarier, så får vi gå kort och förväntas hinna med allt ändå. Gå på toaletten och ta en hel lunch känns som ren och skär lyx de dagar det händer.
När folk är trötta uppstår det fler konflikter och blir ett "hårdare klimat" vilket jag tycker är jättejobbigt. Jag HATAR konflikter och gör allt för att medla och skapa fred. Stångar mig blodig för att hålla de andra på gott humör och skapa en god stämning. Jag tänker att är de glada och mår bra, så mår jag bra. Jag har i efterhand förstått att det inte alls vilar på mig. Det är var och ens ansvar att bidra till en god stämning, vara schyst och inte låta sitt dåliga mående gå ut över andra. Jag har varit korkad som ens trodde att jag skulle kunna lyckas med att göra alla andra glada genom att totalt slå knut på mig själv.

Vem får ta min ilska då? Tyvärr familjen, viket jag är ledsen över idag. Jag skulle aldrig hur dåligt jag än mår låta det gå ut över en kollega, eller ännu värre en patient. Jag är proffsig i min yrkesroll och när jag kliver i min uniform är jag "Sara i tjänst"
Låter skrytsamt kanske, men jag är efter 24 år i yrket säker i min yrkesroll och proffsig i mitt bemötande. Egentligen spelar åren i yrket ingen roll. Jag upplever OFTA att de är de äldre på mitt jobb som är värst. Bittra, missunnsamma och inte särskilt bra lagspelare heller. De har jobbat så länge att de besitter en så stor makt att få bete sig precis hur de vill. Jag har under årens lopp lärt mig att det inte är någon ide att försöka förändra människor som har noll självinsikt och aldrig kan se sin egen del i de problem som uppstår. Jag känner mig rätt många gånger uppgiven över detta. Jag vill utvecklas, lära mig mer och utveckla verksamheten framåt. Men råkar man nämna detta, så tittar de på en som om man inte är riktigt klok. Jobbar du inom sjukvården, så måste du hata ditt jobb och gärna uttrycka det så fort du får chansen. Jag kan inte sluta fundera över vad som gör att man stannar på en arbetsplats år ut och år in fast man inte vill vara där? Hur man kan ta makten över människor som är sjuka/gamla genom att man vill ha det lättare själv? Tex så åker hela avdelningen i säng så fort det bara går, oavsett om de vill eller inte. Man ser inte individen och tar noll hänsyn till dennes behov och önskningar. Vilka är vi där för egentligen? Inte är det för vår skull i alla fall. Detta beteende visar sig att vara helt omöjligt att förändra. Fogar man sig inte och "gör som alla andra" så blir man lätt utstött och omtalad. Jag tänker ofta att man borde bli mer ödmjuk med åren. Är man 65 år och själv riskerar att bo på ett boende inom snar framtid så borde det ju komma tankar på att detta hade kunnat varit jag. Eller att börja tänka på att behandla andra som man vill bli behandlad själv?
Jag är nog alldeles för engagerad och känslosam för att passa in i det yrke jag sålt min själ till i över 20 år. Jag känner med de sjuka och gamla. De är så fruktansvärt utelämnade och utsatts. Helt i klorna på personalen.

Det är svårt för mig att jobba tvärtemot mina egna värderingar. Jag hamnar ofta i situationer där jag blir tvungen att förklara mig och stå stark kvar när de andra gaddar ihop sig och vill fortsätta bedriva vård a'la 1986. Jag tänker att de vet inte bättre. Jag kan inte sluta hoppas på att det en vacker dag slår tillbaks på dem själva. KARMA!

Allt är inte negativt och nattsvart (tack och lov) Det finns dagar när jag har förmånen att jobba med kollegor med samma värdegrund och värderingar. Vi gör det där lilla extra. Sätter guldkant på tillvaron. Struntar i städning och tvättstuga och ger av den tiden till att lyssna och bara finnas där.
Det funkar inte de dagar A jobbar. Då är det viktigare att ha välstädat och fint än att finnas till en stund för de som verkligen behöver oss. Så har man ju alltid gjort. A har sån pondus och är så stark att ingen vågar säga något och alla rättar in sig i leder och gör som hon säger. Även jag.
Jag ser förvisso till att jobba så lite jag bara kan med henne och när hon har sommarsemester så jobbar jag och tvärtom. Tänk att en människa kan ha sån makt över så många och tänk vad många konflikträdda chefer vi haft som bara blundat.
Jag lovar mig själv dyrt och heligt att sätta ner foten och markera.
Måste bara hämta lite kraft först.

Jag ska nu tillbaka till mitt arbete. Det känns som jag varit borta i en evighet, fast det bara är 6 veckor. Det vi kom fram till på Smärtrehab är att min smärta är kronisk. Jag får ta till de verktyg jag fått för att försöka leva med den så gott det går. Jag bör inte jobba heltid, då mitt yrke är tufft både fysiskt och psykiskt. Det känns som rimliga mål. Mer träning, mindre jobb och även träna på att sluta vilja vara alla till lags och faktiskt kunna säga nej.

Min doktor A sjukskriver mig 25% vilket Försäkringskassan ger avslag på direkt med motiveringen att jag faktiskt orkat jobba heltid i ett helt år, utan en enda sjukdag.
Att jag bytt pass med kollegor och tagit ut semesterdagar de dagar jag nästan rasat ihop har de inte en aning om. Jag är inte den som ringer mig sjuk i första taget. Jag kämpar och kämpar, tills jag nästan stupar.
Är uppvuxen i en familj där båda föräldrarna har haft mycket hög arbetsmoral. Att vara hemma från skolan när man var lite krasslig var inte till att tänka på. Gå dit och gå hem om det blir värre löd melodin.

När jag kom tillbaka till jobbet var det kaos. De renoverade köket på min avd, så det fanns inte något vatten, köket var totalt utrivet, matlådor från ett av stans storkök stod i långa rader och väntade på att få plats i mikron för uppvärmning. Tänk er innan 11 st matlådor är uppvärmda.
Min stressnivå sköt i höjden.
Jag berättade för mina kollegor hur jag kände och fick till svar av en av de som stått mig nära förr att "Du som är så cool, Sara. Inte är du stressad" Sen stack de iväg på lunchrast och jag skulle passa eftersom jag slutade kl 12 och då har man ingen rast.
Varför hör och ser ingen mig?
Varför blir jag inte trodd när jag tar mod till mig och berättar hur jag känner? Såklart blev jag ledsen, men bestämde mig ändå för att inte älta det. De förstår inte bättre. Inte lönt att förklara för folk som inte begriper.
Men visst känns det sorgligt.

Det blev en utdragen process med Försäkringskassan och jag fick skriva en lång överklagan. Min fantastiska doktor A på Njurmedicin skrev ett personligt brev till handläggaren också. Han avslutade brevet med att han aldrig träffat en patient som var så angelägen om att börja jobba.
Det kändes fint det han skrev. Han pratade även med handläggaren i en timme för att hjälpa mig.
Det tog skruv efter samtalet och jag fick pengar för 6 månader retroaktivt.
Det här med att inte veta om man får pengar och när man får pengar tär på mig. Det har alltid löst sig, men tiden innan har ju varit hemsk.
Jag längtar så tills den dag jag får slippa krångla med myndigheter.
Den dagen allt bara flyter på, som innan allt detta.

Tre positiva saker:
1. Pengarna kom tillslut.
2. Jag har roligt på jobbet just nu.
3. Våren är på G.