När jag väl tagit beslutet att inte försöka mig på att jobba mer, rasar jag ihop som ett korthus.
Jag sover...och sover. Kliver upp ibland och hänger lite med familjen och sover igen.
Jag är otroligt tacksam över att hela familjen stöttar mig helhjärtat och låter mig vara som jag är under den här tiden. De vet och de förstår. Det dåliga samvetet gnager i mig. Jag vill ju vara en bra sambo och mamma. Det är vara det att just nu är jag helt oförmögen till det. Jag har nog med mig själv.

Jag försöker göra upp ett "schema" fast jag är hemma. En aktivitet om dagen, vilket oftast blir att hälsa på någon eller ta en fika på stan.
Jag försöker läsa böcker, men begriper inte ett ord av det jag läser, så jag låter det vara.
Lyssnar på ljudböcker, men blir stressad så fort jag hör rösten på uppläsaren.
Jag börjar äta antidepressiva och sover med hjälp av sömntabletter.
Jag lever i min lilla "bubbla" och är rätt nöjd med det. Känslomässigt så känner jag att jag inte bryr mig så mycket. Det är inte alls likt mig. Vänner ringer och skriver och jag orkar inte svara. Pratar pliktskyldigast med min chef en gång i veckan och försöker att vara trevlig och säga det som förväntas av mig. Försöker få henne att förstå att hon måste göra något åt vår usla arbetsmiljö. Ta hjälp av Kommunhälsan. Hon vill inte se hur det är. Jag känner att jag inte kan göra mer. Det kan inte vila på mig heller.

Jag fortsätter att sova ofta och mycket. Försöker läsa några "självhjälpsböcker" men det är hopplöst. Min hjärna har tagit semester. Jag har svårt att besöka jobbet också. Flera gånger står jag utanför entrén, men kan bara inte öppna dörren och kliva in. Det går bara inte. Min chef är snäll och kommer hem till mig för att hämta sjukintyget (tack och lov)
Jag får en blomma och blir glad. Hon säger att det är från kollegorna, men jag förstår att den är från henne och att hon vill att jag ska tro att den är från kollegorna. Det gör inget. Jag blir glad ändå. Det är en vacker orkidé.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...