Kroppen strejkar mer och mer. Jag känner varningssignalerna, men ignorerar dem ändå. Gör mig riktigt illa i ryggen en kväll på jobbet. Vi har vid det här laget så hög vårdtyngd att vi knappt kan garantera god vård och den trygghet och säkerhet som utlovas. De som stått stadigt med fötterna på golvet och aldrig är sjuka blir sjuka. Naturligtvis ska vi göra deras jobb också. Det finns ju inga vikarier att tillgå. Vi blir tvugna att börja "maska" i jobbet och prioritera bort viktiga saker. Utåt skall vi hålls skenet uppe. Anhöriga får ingenting veta om alla nedskärningar och indragningar.
Jag känner mig som en bläckfisk med ett brett påklistrat "flygvärdinneleende"
Det finns de som klarar av denna arbetsbelastning bättre än mig. De bryr sig inte, stänger av och gör inte det som skall göras och verkar inte ha ett dugg dåligt samvete för det heller.
Jag kontaktar facket vid ett flertal tillfällen. Får väldigt dålig respons. Vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Media? Med risk för att bli av med jobbet. Det kan bli så. Två av mina fd kollegor gick ut i media och de blev av med sina jobb. Fast på papperet stod det pga "arbetsbrist", dvs att det inte fanns jobb till dem. Det fanns det.

Det jobbiga i allt detta är att jag ÄLSKAR mitt jobb!! Jag brinner för detta! Det hade varit så mycket enklare om det inte var så.

Hemma har jag det bra. Jag känner stor tacksamhet över det. Tänk om jag hade haft en jobbig hemsituation också. Visst har jag mina problem och sorger att bära, men jag väljer att försöka se framåt istället för att dra på mig offerkoftan och gegga ner mig. Ibland lyckas jag, ibland inte.
Den här bloggen känns som en enda lång klagan utan slut. Det ör okej. Jag skriver bara för min egen skull. Måste få ur mig mina tankar och känslor och att skriva är för mig ett sätt att bearbeta och komma vidare och att se tillbaka och minnas.
Jag läser själv rätt många bloggar och har gjort under många år. Jag föredrar de som inte bara är "glitter och glamour". Jag vill läsa om "riktiga liv" gärna där det är lite skit i hörnen och inte så underbart, fantastiskt och überlyckliga sju dagar i veckan. Jag får nog av alla "fasader" och vet mycket väl att livet inte ser ut så för någon. Jag tror också på att dela med sig av både det roliga och det mindre roliga. Ibland kan jag läsa någon annans blogg och det känns som om jag skrivit inlägget själv. Jag blir stärkt och känner att jag är inte så himla ensam om att känna och tänka som jag gör. Betryggande.

Vid det här laget har stressen byggt bo i min kropp och jag har konstant hög puls och ett farligt högt blodtryck. På jobbet blir vi bara färre huvuden "på golvet" och chefen kommer med högre krav på oss och en löjligt liten budget. Jag har en empatisk och klok chef, men hon kan inte trolla. Hon har sitt uppdrag och sin budget att hålla och det hela är ohållbart både för henne och för oss. Vi springer fortare, slutar nästan att kommunicera med varandra pga att vi inte hinner. Varje dag är det någon som är sjuk och eftersom det inte finns vikarier, så får vi gå kort och förväntas hinna med allt ändå. Gå på toaletten och ta en hel lunch känns som ren och skär lyx de dagar det händer.
När folk är trötta uppstår det fler konflikter och blir ett "hårdare klimat" vilket jag tycker är jättejobbigt. Jag HATAR konflikter och gör allt för att medla och skapa fred. Stångar mig blodig för att hålla de andra på gott humör och skapa en god stämning. Jag tänker att är de glada och mår bra, så mår jag bra. Jag har i efterhand förstått att det inte alls vilar på mig. Det är var och ens ansvar att bidra till en god stämning, vara schyst och inte låta sitt dåliga mående gå ut över andra. Jag har varit korkad som ens trodde att jag skulle kunna lyckas med att göra alla andra glada genom att totalt slå knut på mig själv.

Vem får ta min ilska då? Tyvärr familjen, viket jag är ledsen över idag. Jag skulle aldrig hur dåligt jag än mår låta det gå ut över en kollega, eller ännu värre en patient. Jag är proffsig i min yrkesroll och när jag kliver i min uniform är jag "Sara i tjänst"
Låter skrytsamt kanske, men jag är efter 24 år i yrket säker i min yrkesroll och proffsig i mitt bemötande. Egentligen spelar åren i yrket ingen roll. Jag upplever OFTA att de är de äldre på mitt jobb som är värst. Bittra, missunnsamma och inte särskilt bra lagspelare heller. De har jobbat så länge att de besitter en så stor makt att få bete sig precis hur de vill. Jag har under årens lopp lärt mig att det inte är någon ide att försöka förändra människor som har noll självinsikt och aldrig kan se sin egen del i de problem som uppstår. Jag känner mig rätt många gånger uppgiven över detta. Jag vill utvecklas, lära mig mer och utveckla verksamheten framåt. Men råkar man nämna detta, så tittar de på en som om man inte är riktigt klok. Jobbar du inom sjukvården, så måste du hata ditt jobb och gärna uttrycka det så fort du får chansen. Jag kan inte sluta fundera över vad som gör att man stannar på en arbetsplats år ut och år in fast man inte vill vara där? Hur man kan ta makten över människor som är sjuka/gamla genom att man vill ha det lättare själv? Tex så åker hela avdelningen i säng så fort det bara går, oavsett om de vill eller inte. Man ser inte individen och tar noll hänsyn till dennes behov och önskningar. Vilka är vi där för egentligen? Inte är det för vår skull i alla fall. Detta beteende visar sig att vara helt omöjligt att förändra. Fogar man sig inte och "gör som alla andra" så blir man lätt utstött och omtalad. Jag tänker ofta att man borde bli mer ödmjuk med åren. Är man 65 år och själv riskerar att bo på ett boende inom snar framtid så borde det ju komma tankar på att detta hade kunnat varit jag. Eller att börja tänka på att behandla andra som man vill bli behandlad själv?
Jag är nog alldeles för engagerad och känslosam för att passa in i det yrke jag sålt min själ till i över 20 år. Jag känner med de sjuka och gamla. De är så fruktansvärt utelämnade och utsatts. Helt i klorna på personalen.

Det är svårt för mig att jobba tvärtemot mina egna värderingar. Jag hamnar ofta i situationer där jag blir tvungen att förklara mig och stå stark kvar när de andra gaddar ihop sig och vill fortsätta bedriva vård a'la 1986. Jag tänker att de vet inte bättre. Jag kan inte sluta hoppas på att det en vacker dag slår tillbaks på dem själva. KARMA!

Allt är inte negativt och nattsvart (tack och lov) Det finns dagar när jag har förmånen att jobba med kollegor med samma värdegrund och värderingar. Vi gör det där lilla extra. Sätter guldkant på tillvaron. Struntar i städning och tvättstuga och ger av den tiden till att lyssna och bara finnas där.
Det funkar inte de dagar A jobbar. Då är det viktigare att ha välstädat och fint än att finnas till en stund för de som verkligen behöver oss. Så har man ju alltid gjort. A har sån pondus och är så stark att ingen vågar säga något och alla rättar in sig i leder och gör som hon säger. Även jag.
Jag ser förvisso till att jobba så lite jag bara kan med henne och när hon har sommarsemester så jobbar jag och tvärtom. Tänk att en människa kan ha sån makt över så många och tänk vad många konflikträdda chefer vi haft som bara blundat.
Jag lovar mig själv dyrt och heligt att sätta ner foten och markera.
Måste bara hämta lite kraft först.