Jag är ingen människa som njuter av att vara hemma. Jag VILL jobba! Känna mig behövd och göra skillnad i andra människors liv. Jag kan bara inte njuta ett dugg av att bara gå hemma. Förmodligen för att det är ofrivilligt. Min kropp mår inte bra, men jag beslutar mig ändå för att börja jobba igen. Bara 75 %.
När jag kommer tillbaka är det som om jag aldrig varit borta. Fullt ös. Ingen verkar särskilt intresserad av hur jag mår. Jag får frågan av en kille på min avd och blir varm i hjärtat av hans omtänksamhet. Mina närmsta kvinnliga kollegor bryr sig inte ens om att fråga. Jag kan inte rå för att jag blir så besviken. Vad tog omtanken vägen? Eller...har det kanske aldrig funnits någon?
Jag gör mitt bästa. Det gör jag alltid. Vardagarna funkar fint och vi samarbetar bra, men helgerna är värre, då vi arbetar ojämnt antal och bara är tre personal.
A kan absolut inte jobba själv och ser till att klamra sig fast vid en kollega. Jag får arbeta själv ~ som vanligt. Jag försöker påtala att det är för tungt fysiskt och funderar på om vi kan turas om. Inget gensvar.
Jag är frustrerad över situationen och bristen av stöd och samarbete.
Min chef lovar att lösa situationen. Jag vet att hon är så konflikträdd att hon inte kommer att agera. Jag får rätt.

Jag pratar med min kurator om detta och hon får mig att inse hur sjukt det är och hur stygg jag är mot mig själv som fortsätter att "finna mig" i en helt omöjlig situation. Hennes ord tar skruv denna gång och jag bestämmer mig för att det får vara bra nu.
Jag är värd något bättre.
Den dagen vet jag att det är sista gången jag stänger mitt skåp på mycket länge. Jag har blandade känslor inför detta.

Jag ringer doktor A, som sjukskriver mig 6 månader. Får stöd av honom, vilket betyder oerhört mycket för mig just då. Dags att bara tänka på mitt eget bästa och det jobb som jag vigt 24 år av mitt liv åt finns kvar när jag har läkt ihop fysiskt och psykiskt.
Dags att vara snäll mot mig själv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...