Månaderna går och Försäkringskassan tycker det är dags för mig att komma ut i arbete.
Konstigt det där. En handläggare som aldrig träffat mig tycker en massa saker. En läkare som aldrig heller träffat mig ska avgöra om jag är "sjuk" nog att få vara hemma, eller inte.
Jag vill ju jobba! Jag har för tusan jobbat sedan jag var 18 år. Med endast 3 sjukdagar i mitt liv.
Jag klarar dock inte av att gå tillbaka till mitt ordinarie jobb. Där är vi två personal som ska få en hel avdelning att fungera med allt vad det innebär.
Det fixar jag inte med min "nya kropp" och min obefintliga stresstålighet.
Jag ska få hjälp med omplacering av kommunen. De finns de som jobbar med att omplacera.

Jag blir kallad till ett möte där vi pratar om mig, hur jag mår och vad jag kan tänkas klara av osv.
Jag söker tre jobb, går på intervjuer och får börja på samtliga om jag vill.
Det första är på ett boende för utvecklingsstörda. Jag tackar nej när jag ser schemat. Jag skulle aldrig träffa min familj. Då är det inte värt det.
Det andra är en demensavdelning på ett av stans lite större boenden. Det känns inte bra när vi går fint på avdelningen. Det känns som "förvaring". Oengagerad, trött personal som är mer intresserad av att prata med varandra än att ge tiden till de boende. Så....nej tack!
Jag har bestämt mig för att inte tacka ja till första bästa. Jag har 20 års värdefull kunskap och jag är värd att få det bra (om det nu är möjligt)
Det finns även en tjänst på ett boende där jag jobbat för 8 år sedan.
Det var ingen bra arbetsplats då, men mycket kan ju ha hänt på 8 år tänker jag. Ny chef och några av de gamla "bitterfi**orna" måste ju ha gått i pension vid det här laget.
Ett plus är att den arbetsplatsen ligger 5 min från min bostad.
Efter att ha velat fram och tillbaka och övervägt fördelar och nackdelar bestämmer jag mig för att prova.
Vad har jag att förlora?

Jag ska arbetsträna under 3 månader. Jag ska börja med 25% och sedan utöka upp till 100%.
Yes!! Jag är på gång!

Jag tog mitt misslyckande hårt. Jag hade trott på det här. Även om det i bakhuvudet fanns tankar om att jag inte "läkt färdigt" mentalt. Skämdes att berätta att jag misslyckats, då många i min närhet verkligen trott på mig och peppat mig.

Jag hade vid det här laget gått med på att prova en rad mediciner mot min smärta i benet (nervskadan)
Starka mediciner med tuff intrappning och en rad hemska biverkningar. Den första hette Saroten och gjorde att jag sov dygnet runt. Tröttheten vände aldrig. Sen var det dags att prova Gabapentin, som jag slutade lika snabbt med pga ett ihållande illamående. Listan med mediciner kan göras lång. Jag hade snart provat precis allt. Från att ha varit skeptisk till att ens äta medicin, tackade jag nu ja till allt. Bara jag kunde få må lite bättre.

Under den här tiden hade jag långa och för mig viktiga samtal med min kurator "Ängeln"
Jag hade nog inte levt idag om det inte vore för henne. En tid var det enda som höll mig uppe att jag visste att hon skulle ringa. Jag sa det till henne många gånger, men hon sa att det var hennes jobb. Varje gång vi pratade var jag livrädd för att det skulle vara sista gången och att hon skulle vilja avsluta kontakten.
Att ett telefonsamtal med en människa man inte ser och aldrig har träffat kan komma att ha sån stor betydelse för ens välmående och tillfrisknande. Vissa gånger la jag på luren med ett stort leende och andra gånger grät jag en timme efteråt.
De flesta gångerna räknade jag dagarna tills jag kunde få prata med henne nästa gång. Min livlina.
Så himla viktig i mitt liv ~ just då.

Jag påbörjade 6 veckors betald utbildning på mitt nya jobb.
Måndag-fredag 8-16.
Efter första dagen kändes det som jag var levande död. Somnade med kläderna på och vaknade inte förrän nästa morgon.
Vi hade en fantastisk lärare från Luleå, som skulle undervisa oss under dessa veckor. Jag tyckte det var roligt och spännande och kom in bra i min grupp, även om jag skulle kunna vara mamma till de flesta.
Mitt problem var att jag absolut inte kunde fokusera. Hur jag än försökte, så förstod jag inte. Det kändes som om min hjärna lämnat huvudet.
Superstressad gick jag hem och försökte läsa på det vi gått igenom under dagen, men det slutade med att jag satt och stirrade helt apatisk.
Jag gav det en dag till.
Och en dag till.
Sista dagen på veckan var jag tvungen att erkänna att jag inte fixade detta. Inte nu.
Pratade med min lärare om detta och hon försökte övertala mig att stanna.
Min Teamledare också. De såg en potential hos mig, sa de.
I själva verket utstrålade jag något som jag absolut inte var.
Ska sanningen fram så var jag helt slut i kropp och själ.
Att jag ens kunde tro att jag skulle kunna genomföra detta.
Jag var sjuk.
Jag var värdelös.

Det har nu gått ett halvår sedan jag gav bort min njure till min kusin. Efter detta har jag även gjort ett val att bryta helt med honom. Jag tänker inte gå in på några detaljer här, men jag var tvungen att göra detta val för att få må bra och för att JAG är den viktigaste personen i mitt liv och för att jag älskar MIG.
Bollade detta fram och tillbaka med min kurator, men kom själv fram till beslutet. Jag har givit honom några extra år att leva. Jag hoppas och tror att han ska förvalta denna gåva väl och att han innerst inne känner tacksamhet, även om han haft svårt att uttrycka det.
Och ja, jag skulle göra det igen.

Plötsligt en dag ringer telefonen och jag är kallad till Telia för intervju.
Overkligt! Av 357 sökande väljer de ut mitt brev och cv och vill ses.
Jag pratar med doktor A, som frågar om det inte är lite väl tidigt då jag mått så dåligt. Jag svarar att jag mått dåligt pga att jag inte jobbat och att det kommer lösa sig så fort jag kommer igång. Sannolikheten att de väljer att gå vidare med mig känns ju ändå väldigt liten, då jag inte har bra datakunskaper och är "gammal" i jämförelse med de andra som söker.
Vi bestämmer tid för intervju en vecka senare.

En vecka senare tar jag bussen in till stan till Telia. Jag har inte klätt upp mig, men har inte mina mest slitna kläder heller. Jeans och tröja.
Intervjun är tuff! De grillar mig med kluriga frågor i 60 min. Jag är snabbtänkt och rapp i repliken. Vi skrattar mycket och det känns avslappnat. Jag går därifrån med en känsla av att jag inte har en aning om vilket intryck jag gjort, men jag var mig själv till 100%
En vecka senare ringer en av teamledarna och erbjuder mig en tjänst i hans team.
Jag är i total chock!
Bestämmer mig för att ge det en chans. Vad är det värsta som kan hända liksom? Jag går ner 6000 i lön, men det bryr jag mig inte om.
Jag. Ska. Jobba.

Att jag har ont, mår dåligt psykiskt och inte sover på nätterna är inget jag tänker på. Jag ska jobba!!!

Att inte veta från månad till månad om Försäkringskassans läkare godkänner mitt läkarintyg tär på psyket. Jag inser att jag inte kan gå tillbaka till sjukvården. För tufft för min kropp. Jag börjar tänka i nya banor. Något administrativt borde jag väl klara av? Men jag har ju ingen som helst erfarenhet av något annat än det jag vigt mitt liv åt i 20 år. Vårda och ta hand om sjuka människor. Det är jag expert på. Det KAN jag!

Jag skriver ett personligt brev och knåpar ihop ett cv. Jag har ingen aning om resultatet är bra eller dåligt. Jag har ju aldrig förr sökt jobb.
Jag ser att Telia söker medarbetare till kundtjänst och bestämmer mig för att söka. På vinst och förlust.

Före donationen hade jag kontakt med en fantastisk kurator via telefonen från min kusins landsting. Hon berättade för mig om hur jag skulle söka ersättning och andra viktiga saker att tänka på.
Hon var mycket kunnig och hade svar på det mesta jag funderade över. Lättast hade ju varit om jag fick den hjälpen i min hemstad, men här var kunskapen inte alls lika stor och inte viljan att hjälpa/ta reda på saker heller.
Denna underbara kurator engagerade sig i mig, mina frågeställningar och mitt mående. Hon fanns där när jag som mest behövde henne. Hon ringde mig en gång i veckan när jag mådde som sämst och kom att betyda hur mycket som helst för mig under lång tid framöver. Vissa veckor var de två sakerna jag såg fram emot nya numret av Amelia och hennes samtal. Hon fick mig att vända på saker, tänka till och använda mig av strategier som jag aldrig kommit på själv. Hon blev som en vän, en vän som visste mer om mig än någon annan. Jag gjorde mig aldrig till. Pratade direkt ur hjärtat, hur dumt det än lät och satte aldrig upp någon "fasad". Denna kontakt har för mig varit den absolut viktigaste och mest värdefulla genom hela denna resa. Det är så viktigt att ha någon som lyssnar när man (som jag) var totalt oförmögen att dela det med människor i sin närhet.

Sommaren övergår till höst och jag är fortfarande overkligt trött. Träffar min läkare A, som tittar på mitt onda ben.
Smärtan är brännande, huggande, skärande och bultande. Jag går ont när jag går. Han tror att jag fått en nervskada som en komplikation efter min donation. Symtomen tyder på det. Vi pratar om att prova medicin mot nervsmärta. Jag vill avvakta. Jag är rädd för mediciner. Rädd att de ska skada min njure (nu när jag bara har en) och att min lever ska ta skada.
Han lyssnar och sjukskriver mig tre månader till.
Jag vill inte!! Jag vill jobba! Jag inser att jag omöjligt kan jobba med dessa krämpor. Hur gör andra som är sjukskrivna? Vad fyller man sina dagar med? Vart hittar man glädjen? Hur får man dagarna att gå?

Jag försöker kliva upp, äta frukost med barnen innan skolan. Promenera. Läsa. Städa. Jag har helt plötsligt alldeles för mycket tid. Dagarna är oändligt långa. Minutvisaren segar sig fram...
Jag blir mer och mer nedstämd. Jag som är en levnadsglad människa, känner mig mer och mer under isen.
Sätter upp en fasad och döljer det för mina närmsta. Jag känner att jag vill "skydda dem". De ska inte behöva ta del av mitt mörka inre.

Det är så skrämmande när jag inte längre känner igen mig själv.
Ingenting är längre roligt och jag blir mästare på "att låtsas" då det förväntas av mig att jag ska vara glad, delta i saker och skratta.

Lokaltidningen ringer och vill göra ett reportage. Jag går motvilligt med på det, då det är donationsveckan och ett viktigt ämne. Kanske kan jag med min historia få andra att ta ställning i donationsfrågan?
Träffar reporter och fotograf i caféet på sjukhuset och pratar och dricker kaffe en timme. De följer sedan upp på avdelningen och närvarar vid mitt läkarbesök.
Tre veckor senare publiceras ett fint reportage i lokaltidningen.
Jag får en massa fina sms, telefonsamtal och kommentarer på Facebook. All kärlek och värme från människor gör mig glad och rörd.
Fast ingen vet att jag mest bara är ledsen. Jag vill inte att någon ska veta det. Ingen.