Så helt plötsligt kommer det en dag när jag känner mig nästan som innan. Nästan "som förr". Jag kan skratta och det känns äkta. Jag kan känna glädje över saker. Det går lätt att andas och elefanten, blytyngden som suttit på min bröstkorg sedan ett halvår lättar lite på sitt arsle.
Jag njuter i fulla drag av känslan. Känner mig tyngdlös. Jag ser talgoxarna och vinterns skönhet. Hör fågelkvittret och känner dofterna så starkt. Det är såhär det måste kännas att leva, tänker jag.
Det är i detta ögonblick jag förstår att jag gått in i en depression.
Sånt som händer andra ~ men inte mig. För jag är ju stark. Jag är superkvinnan. Hon som gått igenom separationer, dödsfall, sjukdom och elände utan att låtit sig "gå under"
Hon som förträngt. Tänker jag inte på det och pratar jag inte om det, så finns det inte har varit min överlevnadsstrategi. Det har ju funkat. Fake it til you make it!
En dag spricker bubblan och det är nog det som hänt mig.
Jag som aldrig behövt hjälp. Jag som inte ens kan be om hjälp. För det är ju JAG som ska hjälpa alla andra.
Jag har ju tom betalt för det.
26 000 kr i månaden.
Jag känner mig förvirrad.

Jag vaknar med ett dansande hjärta då det är dags för jobb. Äntligen får jag göra det jag är bäst på igen. Äntligen får jag "göra rätt för mig"
Dricker mitt kaffe och försöker peta i mig en riskaka. Är så fruktansvärt nervös! Tänk om jag inte kan det här längre? Om jag inte "håller måttet" och klarar av det? Fan, all denna oro ~ jämt. Vilket slöseri med energi!

Jag drar tre djupa andetag och försöker "andas rätt" innan jag trycker på porttelefonen till jobbet. Går ner till mitt skåp som V har varit så snäll och märkt upp. Byter om och knäpper stolt fast min brosch där den ska sitta. Tar av klockan och min ring. Nu finns det ingen återvändo och jag måste försöka klara det här. Djupandas igen. Försöker dölja min nervositet, men det är svårt. De känner ju bara mig som jag var förr: Glad, stark med gott självförtroende. Säker i min yrkesroll.
Jag blir väl bemött på avdelningen. Jag har ju jobbat med några sist jag jobbade här och det känns tryggt.
Ser att A jobbar kvar och det känns mindre tryggt. Men hon kanske lugnat ner sig med åren och blivit snäll? K har gått i pension, vilket är för väl för alla. De flesta är kvar av de yngre. Kul!! Tänker direkt på en trevlig "After Work" framöver. Sån är jag.

Hoppar rakt in i jobbet. Duschar två stycken, fast jag egentligen inte orkar. Vill visa att jag kan och att de jag jobbar med ska känna sig lite avlastade. De är trötta och vårdtyngden är hög. Många kommer och ger mig en kram och hälsar mig välkommen. Det känns bra och äkta.
Jag känner att jag kommer att få svårt att komma in rutinerna. Jag är inte alls van deras sätt att jobba. Det känns bakvänt och aningen "gammaldags" enligt min mening. Det kan vara så att här har tiden stått stilla. Jag ser så mycket jag skulle vilja förändra för att få det lättare, men lovar mig själv att inte lägga mig i och bara acceptera läget som det är. Vill absolut inte stöta mig med någon och hamna i konflikt.
Det känns rörigt och jag som är van ordning och reda får hjärtklappning och svårt att se vad som ska göras.
Saknar system och inarbetade rutiner.
Dagen når sitt slut och jag sover i närmare 48 timmar när jag väl kommer hem. Fullmatad med nya intryck och orolig över att jag inte förstår hur de jobbar. Alla springer på samma boll. Kaos, om du frågar mig.
Men jag kanske får ihop det med tiden? Det är ju bara första dagen. Det känns ju alltid lite konstigt då.

Välbehövligt och skönt med några lediga dagar tills nästa pass. Det kanske blir bättre med tiden? Vem vet....
Jag umgås med familjen, hyr film och äter lösgodis hela helgen. En skön och avkopplande helg.
Det känns som att ett pass per vecka räcker gott och väl för mig i detta ostrukturerade kaos.
Försöker komma på tre positiva saker för att inte se allt negativt:
1. Jag får träffa människor och blir glad av detta, då det sociala betyder mycket för mig.
2. Jag blir tvungen att tänka, vilket jag inte behövt på ett halvår.
3. Jag gör skillnad i människors liv. Hjälper och sprider glädje.

Bestämmer mig för att försöka se något positivt med varje dag.