Dagarna går och jag gör inte mycket mer än att sova och vila.
En dag ringer det från "okänt nummer". Jag blir lika rädd som vanligt, då det betyder antingen läkaren, Försäkringskassan eller jobbet. Svarar motvilligt.
Det är en läkare från Neurologen som meddelar att det hittat okända fynd i min hjärna. Jag säger att de måste ha tagit fel på patient och ler lite inombords. Han upprepar mitt namn och personnummer och det stämmer.
De gjordes en magnetkameraundersökning på mitt huvud för några veckor sedan för att de misstänkte MS ( får jag reda på)
Jag hade faktiskt inte en aning om detta, då jag trodde den gjordes för att utreda varför jag inte kunde kissa själv och var tvungen att tappa mig med en kateter. Så lite man vet.
Inga tecken på MS, men prickar och fåror i hjärnan, som ser "avvikande" ut. Jag vet inte hur vi avslutade samtalet. Jag vet inte heller hur länge jag satt med luren i min hand.
Den chocken önskar jag inte någon. Som alltid var jag ensam.
Jag vet att jag ringde D och försökte låta stadig och stark på rösten. Han frågade om han skulle komma hem, men jag sa att det var okej.
Det var allt annat än okej, men man ska ju vara så jäkla stark jämt utåt.
Så himla dumt.

Jag önskade så att jag hade kunnat få prata en stund med min kurator "Ängeln" efter detta besked.
Hon skulle lugna mig med sin västgötska dialekt och få mig att börja andas igen. Men vi har ju brutit vår långa kontakt och så är det.
Men...vad jag saknade henne i denna stund!

Jag blir inte piggare och funderar ofta på hur jag ska hjälpa mig själv och varför det blivit såhär?
Jag pratar med doktor A om mina tankar och han lyssnar och förstår min oro. Han är nog den bästa doktorn som finns. Ödmjuk, tydlig, realistisk och klok som en bok.
Han funderar på om jag drabbats av PTSD, vilket betyder Posttraumatiskt stressyndrom. Det kan uppkomma efter ett trauma, en svår livshändelse.
Jag tycker inte jag någonsin upplevt ett trauma. Men förstår att jag haft en konstant förhöjd nivå av stress under alldeles förlång tid.
En ohållbar arbetssituation jag borde lämnat för länge sedan, donationsutredningen som tog 1,5 år, en viktnedgång på 20 kg inom loppet av 12 veckor.
Vi enas om att jag nog drabbats av Utmattningssyndrom. Alla punkter stämmer. Jag gör ett test hos kuratorn och får "full pott".
Får en bok att läsa och känner igen mig i det mesta. Jag blir så otroligt glad och lättad, även om det inte är någon trevlig läsning.
Jag som trott att jag blivit galen.
Jag klandrar mig själv och tycker att jag borde förstått.
Detta har nog varit på gång länge och donationen och allt vad den inneburit blev kulmen.
Nu måste jag försöka förstå detta själv och att få mina närmsta att förstå. Många i min närhet har försvunnit längs vägen, men de finns människor kvar som visar att de finns, även om jag inte orkat träffats som förr. Det är nog jättesvårt för någon som inte själv varit i detta att sätta sig in i situationen. Man vill lika mycket som förr, men orkar bara med en bråkdel. Skuldkänslorna äter upp en inifrån. Det är många jag inte orkat träffat som tagit det personligt, hur många gånger jag än försökt förklara.
Sen finns de som jag knappt förklarat för, som förstår ändå och finns kvar trots allt. Jag vet att vänskap/relationer måste vårdas, men det blir svårt när man inte har nån växtnäring till att vattna.