Jag blir sjukskriven över sommaren. Konstigt nog känner jag ingen skuld över att jag "ställer till det" för mina kollegor. Jag tycker bara att det är skönt att slippa både jobbet och dem. Jag bestämmer mig för att ta tillvara sommaren och njuta i fulla drag och jag lyckas bra med det.

Vi åker utomlands och har en toppenvecka med god mat, sol, bad och ostörd sömn. Jag kan andas igen och känner sinnesro. Jag hinner träffa många av mina vänner den här sommaren. Vi grillar och umgås. Jag har slutat med alkohol pga att jag äter mediciner. Jag tittar längtansfullt på när de andra dricker rosévin. Jag älskar goda viner och tycker att de hör sommaren till, även om jag aldrig varit någon "stordrickare"
Det är mer för att det är gott och socialt. Jag läser böcker som aldrig förr. Fantastiskt att ha tiden till att ta dagen som den kommer, även om jag många dagar blir liggandes i sängen och planerna grusas. Jag väljer att ta det med ro. Det funkar ibland.

Det blir vår och sommar. Jag kämpar på. Ett vänligt ord, en kram och en tacksam blick från en vårdtagare gör att det är värt det. Alla dagar i veckan. Vi gruvar oss över sommaren och hur det ska gå på jobbet. Jag drömmer mardrömmar om att jag gör fel och flera får sätta livet till. Vaknar kallsvettig med ett tryck över bröstet. Jag sover vid det här laget bara med hjälp av sömntabletter. Vet inte vad som är bäst? Att snitta två timmar per natt i sömn eller sova på kemisk väg?
Jag som för något år sedan knappt vågat ta en Alvedon har resignerat och är beredd att svälja vilket piller som helst för att må bra.

En dag på jobbet får jag så ont i ryggen att jag blir paralyserad. Trotsar smärtan (som vanligt) och kämpar på. Det är ju midsommarafton och OMÖJLIGT att få in en vikarie för mig och mina kollegor fixar inte jobbet på endast två.
Tillslut går det inte längre. Jag ger upp och åker raka spåret till akuten. Läggs in på Ortopeden och får starka smärtstillande. Sover av och till och är tidvis helt smärtfri. Får dela rum med en gammal dement dam som pratar med mig hela natten. Hon vet inte vart hon är och varför. Svarar henne tålmodigt varje gång i hopp om att hon ska bli lugn. Personalen är stressad och har en otrevlig ton emot tanten. Tur att hon glömt det efter fem minuter, tänker jag.
Jag tar mig inte ur sängen utan hjälp och vill inte besvära personalen när de är så jäktade.
Dagarna går och jag orkar inte ta emot besök. Förstår att jag får vara glad över de dagar jag får ta upp en plats. Varför tänker man så? Jag har ju för tusan betalat skatt i hela mitt liv.

Efter fem dagar kommer en ointresserad och dryg doktor och säger att jag är utskriven. Röntgen visar diskbråck, men de ska inte opereras, utan läka ihop med tiden. Det är ljuvligt att komma hem och vara med familjen igen, även om jag får be om hjälp med det mesta. Tänk allt man tog förgivet förr när man var frisk. Ska man behöva bli sjuk för att uppskatta det? Vi är konstiga vi människor. Eller jag är konstig.
Jag äter Oxycontin och Oxynorm som om det vore Läkerol. Känslan när smärtan klingar av för en stund och jag känner det där härliga ruset är underbar. Plötsligt börjar jag känna en sån förståelse för de som missbrukar. Jag börjar gruva mig för att medicinen ska ta slut. Det känns som att jag inte kan leva utan den.

Jag blir uppringd av "Ängeln", min kurator och hon får mig att bryta mitt negativa tankemönster och se saker och ting ur ett annat perspektiv. Vi skrattar mycket och hon säger att hon känner igen sig mycket i mig. Jag behöver dessa samtal så mycket. Det är som att släppa luften ur ett däck. Befriande känsla.

Många fina vänner hör av sig. Några jag inte hade förväntat att höra av och några jag förväntar mig höra av lyser med sin frånvaro.
Konstigt det där.
Från jobbet är det tyst. Jag kan inte rå för att jag blir så ledsen. Jag vet att jag har för höga krav och förväntningar både på mig själv och andra. Men att ringa och höra hur en vän/kollega mår är för mig en självklarhet. Jag får sänka kraven och tänka att alla tänker inte som mig. Lättare sagt än gjort.