Min sjukskrivning fortsätter. Jag är allt annat än redo att börja jobba.
Konstigt nog är jag okej med det nu. Det gör inget. Jag får titta tillbaka på den här tiden senare i livet och se det som en "längre paus" några sabbatsår eller nåt.
Jag läser många böcker. De flesta är självhjälpsböcker. Vad är det jag missat liksom? Jag är så glad över att jag orkar läsa igen. Ett tag förstod jag inte ett dugg av vad jag läste och befann mig för evigt på kapitel ett. Nu går det framåt och jag behöver inte bläddra tillbaka för att läsa det jag redan läst.
Jag skriver också dagbok. Försöker skriva fem saker varje dag som är positiva. Inga märkvärdiga saker, utan bara vardagliga ting.
Oftast blir det fler än fem, men de dagar som är "svartvita" kan jag inte komma på en enda sak.
De svartvita dagarna kommer emellanåt och då tar det lång tid att komma tillbaka. När jag mått hyfsat en längre tid tror jag alltid att det har vänt, men sedan slår de till med en kraft som golvar mig totalt och jag inser att det är nog såhär det kommer att vara. Smärtan har jag lärt mig att leva med mer och mer, men såret som tidvis gnager inuti har jag svårare med. Ohanterbart.
Sen är det ju lättare att prata om en ond rygg och ett ben som inte fungerar. Psykisk ohälsa är svårare att prata om och det känns som "hysch hysch" när det kommer till att ha ont i själen.
Ofta när jag försöker förklara, så skämtar jag själv bort det som en bagatell. Det gör för ont att prata om och jag är rädd för reaktionerna från andra. Jag ska ju vara glad. Jag har ju alltid varit glad.

Att jag inte orkar med ljud, massa intryck samtidigt och stora folksamlingar är också nytt för mig. Jag lär mig sakta men säkert hur jag ska förhålla mig till det. Min förhoppning är att det ska ge vika med tiden, men om det inte gör det, så är jag en bit påväg. Jag blir nämligen bättre och bättre på att säga nej, utan att känna skuld. Jag har ansvar över mitt eget mående och nu måste jag sluta med att vara alla till lags. Det räcker nu.
Synd bara att det tog 38 år att lära sig detta.

[Bild]

Glad och tacksam över livet och att det inte var något allvarligt i mitt huvud lever jag vidare. Chocken har lagt sig, även fast jag uppmanar läkarna att ta en titt på plåtarna en gång till. De kan ju ha missat något. Förbannar mitt sjuka kontrollbehov. Kan det inte bara få vara bra nu? Kan jag inte bara lita på att de är experter och gör sitt jobb?

Jag börjar sakta men säkert att ra in att jag får fortsätta livet. Det är svårt, då jag var inställd på det värsta. Jag hade tom gjort noggranna förberedelser.
Jag mår bättre med hjälp av mediciner. Opiater, lyckopiller och sömntabletter. Jag provar att trappa ner Citodonet, men abstinensen blir så svår att jag inte klarar en minut. Tänk att jag är fast. Beroende. Jag inser att det faktiskt är så och har inga som helst problem med att prata om det heller. När jag gör det, upplever jag att människor i min omgivning är mer förstående än jag någonsin förväntat mig. Många har även upplevt olika former av beroenden och känner igen sig i min situation.

Jag sover fortfarande mycket. Är alldeles för inaktiv och osocial för mitt eget bästa. Det konstigaste är att jag är nöjd med att "göra ingenting"
Förr hade jag svårt för att bara vara hemma en dag, ta det lugnt och bara vara. Det skulle hända någonting hela tiden. Gjorde det inte det, så gnagde rastlösheten hål i mig och jag blev ofta en plåga för familjen.
Nu är det tvärtom. Jag vill bara vara för mig själv. Njuter av ensamheten och får konstigt nog tiden att gå ändå.

Jag saknar en samtalskontakt. Den bästa "medicinen" för mig har varit att få ventilera mina tankar med någon som inte är närstående.
Nackdelen med att ha en samtalskontakt är att jag gärna fäster mig vid den personen så mycket att det blir oerhört svårt med ett uppbrott. De finns ju inte för en i all oändlighet, även om man önskar det. En vacker dag är de "färdiga" med dig och det är dags att stå på egna ben.
Jag blir lätt fäst vid andra människor. Tycker det är fruktansvärt jobbigt med "avsked". Vet inte vad detta bottnar i. Minns att jag var oerhört fäst vid vissa lärare i skolan och upplevde det som jobbigt när jag gick ur nian, medan mina jämnåriga kamrater bara var lättade och tyckte det var skönt.
Grät floder när barnen slutade på dagis, då jag träffat personalen varje dag i så många år och såg de som otroligt viktiga personer i mitt liv. De tog ju hand om det värdefullaste jag hade ~ mina barn.

Jag pratar med doktor A om att jag vill ha någon att prata med och han lovar att se om detta är möjligt.
Hade en kontakt i början av donationen här i min stad, men det blev bara knas och vi klickade inte. Personkemin är ju så viktig.
Tack och lov förbarmade sig "Ängeln" över mig under lång tid, fast hon inte hade "ansvar" över mig och tillhörde ett annar landsting.
Som jag skrivit om tidigare, så hade jag inte klarat mig igenom allt detta utan henne. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och känner en stor tacksamhet. Även en sorg över att hon nu bara är borta. Som att lacka över en vän med tippex. För mig var hon en vän, hur konstigt det än låter.

Jag har alltid känt att jag kan dela ALLT med min sambo D.
Men även om jag kan det, så har jag valt att inte involvera honom i allt. Det är mycket han inte vet. Jag vill ju "skydda" familjen och Gud vet om det varit rätt eller fel?
Han har gjort allt för mig och alltid stått stadigt vid min sida. Jag har varit rädd att bli lämnad. Varför stannar karln? Hur mycket ska han orka?
Vid sidan om allt detta har det ju funnits en uppsjö av andra problem att hantera. En svärmor med alzeimers, en dotter som lidit av psykisk ohälsa, en son påväg in i tonåren med allt vad det innebär, meningsskiljaktigheter med våra ex, sjukdomar i släkten och en ständigt vacklande ekonomi.
Naturligtvis har det funnits en uppsjö av glädjeämnen också. Vänner som brytt sig om och funnits där, fester, middagar, resor, bröllop, födelsedagar och glädje över att det gått bra för andra. Men det som känns bra och går bra,tar ju inte samma kraft och energi att hantera. Det bara ÄR liksom.

Jag är glad att jag inte känner någon avundsjuka hur tufft det än varit. Jag blir verkligen glad när andra mår bra och har lyckan. En egenskap jag är väldigt tacksam över.
Jag hör mig ofta för om hur min kusin (som fick min njure) mår och känner mig varm i hjärtat när jag hör att han mår bra och lever. Även om deg slutade på ett sätt som jag absolut inte önskade mellan oss, så bryr jag mig om honom och önskar honom det bästa. Kanske ses eller hörs vi någon gång...kanske inte.
Jag har fått hjälp med att hantera hur det blev och har släppt det och gått vidare. Ibland kommer det över mig och jag blir ledsen, men det går långt mellan gångerna nu.
Jag hade inte kunnat gjort annorlunda.