Sakta men säkert återhämtar jag mig och känner mig starkare fysiskt. Deppigheten ligger kvar som en slöja över mig, men jag väljer att vänta och se. Inte så mycket mer jag kan göra än att leva på som vanligt. Smärtan i benet är också kvar. Bara det inte är en blodpropp, men då skulle det väl vara varmt och svullet?

Jag bokar in fikadejter med vänner som står mig nära. Solar, läser och umgås med familjen. Promenerar runt sjön med ljudbok i lurarna. Längtar efter att få resa utomlands. Men vågar jag? Vi gör slag i saken och bokar en resa. Vädret här hemma brukar minst sagt vara väldigt opålitligt och vi behöver miljöombyte, sol och tid tillsammans efter en mycket tuff vinter och vår.

En och en halv månad senare åker vi till vårt älskade Turkiet. Vi har varit där varje sommar sedan barnen var små och älskar vårt hotell, vännerna vi lärt känna där, maten och klimatet. Jag hade konstigt nog svårt att glädjas åt resan, fast jag vet hur lycklig jag varit alla andra gånger vi tryckt på boka-knappen. Kanske är jag bara orolig? Jag vet inte. Känner inte igen mig själv längre....

Vi har en fin vecka i solen. Jag låg mest och läste vid poolen. De andra var mer aktiva. Jag ville bara vara för mig själv och ligga och läsa. Den enda gången hjärnan inte överhettas av tankar, är när jag flyr in i bokens värld. Där kan de inte nå mig.
Jag tejpar noga alla ärr för att kunna vistas i solen. Köpte en tankini innan (ett badlinne som täcker magen) men det blev alldeles för varmt att ha den.
Jag har köpt lite nya klänningar på H&M. Efter viktraset har kan jag helt plötsligt ha stl 38/40. Jag har även fått en jättefin klänning av min kompis V. Har fått flera komplimanger när jag haft den på mig. Jag har svårt att ta emot komplimanger. Typiskt svenskt kanske?