Jag ska nu tillbaka till mitt arbete. Det känns som jag varit borta i en evighet, fast det bara är 6 veckor. Det vi kom fram till på Smärtrehab är att min smärta är kronisk. Jag får ta till de verktyg jag fått för att försöka leva med den så gott det går. Jag bör inte jobba heltid, då mitt yrke är tufft både fysiskt och psykiskt. Det känns som rimliga mål. Mer träning, mindre jobb och även träna på att sluta vilja vara alla till lags och faktiskt kunna säga nej.

Min doktor A sjukskriver mig 25% vilket Försäkringskassan ger avslag på direkt med motiveringen att jag faktiskt orkat jobba heltid i ett helt år, utan en enda sjukdag.
Att jag bytt pass med kollegor och tagit ut semesterdagar de dagar jag nästan rasat ihop har de inte en aning om. Jag är inte den som ringer mig sjuk i första taget. Jag kämpar och kämpar, tills jag nästan stupar.
Är uppvuxen i en familj där båda föräldrarna har haft mycket hög arbetsmoral. Att vara hemma från skolan när man var lite krasslig var inte till att tänka på. Gå dit och gå hem om det blir värre löd melodin.

När jag kom tillbaka till jobbet var det kaos. De renoverade köket på min avd, så det fanns inte något vatten, köket var totalt utrivet, matlådor från ett av stans storkök stod i långa rader och väntade på att få plats i mikron för uppvärmning. Tänk er innan 11 st matlådor är uppvärmda.
Min stressnivå sköt i höjden.
Jag berättade för mina kollegor hur jag kände och fick till svar av en av de som stått mig nära förr att "Du som är så cool, Sara. Inte är du stressad" Sen stack de iväg på lunchrast och jag skulle passa eftersom jag slutade kl 12 och då har man ingen rast.
Varför hör och ser ingen mig?
Varför blir jag inte trodd när jag tar mod till mig och berättar hur jag känner? Såklart blev jag ledsen, men bestämde mig ändå för att inte älta det. De förstår inte bättre. Inte lönt att förklara för folk som inte begriper.
Men visst känns det sorgligt.

Det blev en utdragen process med Försäkringskassan och jag fick skriva en lång överklagan. Min fantastiska doktor A på Njurmedicin skrev ett personligt brev till handläggaren också. Han avslutade brevet med att han aldrig träffat en patient som var så angelägen om att börja jobba.
Det kändes fint det han skrev. Han pratade även med handläggaren i en timme för att hjälpa mig.
Det tog skruv efter samtalet och jag fick pengar för 6 månader retroaktivt.
Det här med att inte veta om man får pengar och när man får pengar tär på mig. Det har alltid löst sig, men tiden innan har ju varit hemsk.
Jag längtar så tills den dag jag får slippa krångla med myndigheter.
Den dagen allt bara flyter på, som innan allt detta.

Tre positiva saker:
1. Pengarna kom tillslut.
2. Jag har roligt på jobbet just nu.
3. Våren är på G.

Veckorna går på Smärtrehab och jag inser att jag kanske inte "passar in" ändå. Det är lite "dagisnivå" på hela upplägget och jag känner mig inte vuxen. Vi ska klippa och klistra. Gå på led efter L som en skolklass.
Hon pratar med oss som om vi vore mindre vetande och jag känner mig omyndigförklarad. Jag väljer att plocka godbitarna och ta lärdom av det jag är intresserad av, dvs kosten, träningen och lektionerna med psykologen.

Många i gruppen har inte varit ute i arbete på många år. De ser inte kopplingen mellan kropp och själ och förstår inte att de själva har en del i deras eget mående. De vill vara sjukskrivna/få sjukpension.
Tvärtom hur jag känner. Sen har vi några stycken med järnvilja, som kör ända in i kaklet och går "all in" på allt vi gör. Det är roligt att titta på dom och deras vilja och energi.

Jag ångrar absolut inte att jag påbörjade utbildningen, men hade önskat att L (den barska) såg oss som vuxna, kloka individer med en hjärna att tänka med.
Självklart framför jag det i min utvärdering av kursen också.
Mycket var bra, men vissa moment skulle gott kunna strykas och ersättas med något mer lärorikt.
Jag tycker vattengympan är jätterolig och bestämmer mig för att börja med det när utbildningen är klar.

Jag lägger mig tidigt. Tar sömntabletten så att jag är säker på att jag kan sova. Går upp tidigt och fixar iväg barnen till skolan.
Jag har mycket bättre struktur och rutiner när D inte bor med oss.
Jag blir tvungen till det. Jag längtar jättemycket tills det blir helg och han kommer hem. Han är stenad av trötthet och orkar ingenting. Det är tufft att bo borta och jobba dygnet runt. Men är det nåt man brinner för så är det ju helt klart värt det.
Jag är glad över att han är trött. Jag är lika trött själv. Orkar ingenting. Det blir god mat och hyrfilm. Det räcker så.

E bryter armen under denna tid (för tredje gången) Han åkte slalom och hoppade och landade fel. Det medför en massa praktiska problem, då han inte får in armen i varken kläder eller jacka pga gipset. Duscha är ju ett helt projekt. Oturspojken våran.

Hips vips har 6 veckor gått och det är slut på utbildningen. Jag har fått en massa nya vänner. Vi blev väldigt tajta i vår grupp.
Sista kvällen går vi ut och äter och dricker lite vin. Roligt, men ändå vemodigt. Det känns som om vi levt i vår lilla egna värld och blivit som en liten "familj". Jag har så svårt för avsked. Vi startar en Facebookgrupp där vi kan hålla kontakten.
Jag är tacksam över att jag fått lära känna var och en och är noga med att berätta det också.
Var sak har sin tid och nu är den här epoken över.
Många tårar blev det, men ännu fler skratt bär jag med mig i mitt minne.

Jag har under hela den här tiden kontakt på telefonen med min kurator. Jag kallar henne "Ängeln" för att hon har kommit till att betyda så otroligt mycket för mig under den här tiden. Jag bollar tankar med henne och hon ställer motfrågor, vänder på det jag säger och ger mig tips och råd. Jag tänker hela tiden på vad jag skulle göra utan hennes hjälp. Jag kan inte säga det nog många gånger till henne.

Vissa gånger pratar vi om uppväxten och vad som är typiskt för oss 70-talister. Vi pratar tonåringar. Hennes barn är jämngamla med mina. Vi pratar inredning, pocketböcker, vikthets och familjeliv.
Jag hoppas att jag kan vara "ett roligt avbrott" i hennes tuffa arbete. Det är ju inte direkt så att jag sitter och bölar varje gång vi pratar, även om det också har hänt.
Hon är så klok, klarsynt, realistisk och så fruktansvärt rolig.
Jag förbereder mig inne i huvudet på ett avsked så småningom. Hon måste ju ha viktigare saker för sig än att prata med mig varje vecka. Så länge jag är prioriterad så tänker jag ta hennes hjälp. Jag är värd det.
Varje gång vi lägger på luren så funderar jag över vad vi pratat om och de råd och frågeställningar hon givit mig. Underbara människa!

Då var det dags för smärtrehab måndag-fredag 8-16 i hela 6 veckor.
Jag ljuger om jag inte säger att jag var sjukt nervös.
Traskade in och försökte se så cool ut jag bara kunde. Det gick sådär. I dagrummet satt patienter som jag gissade gick på Dagrehab. Några i rullstol, andra väldigt unga. Jag kan tänka mig att många av dem haft en stroke och tränar för att komma tillbaka till livet igen.
Jag tog en kopp kaffe och slog mig ner. En tjej vinkar till mig och ler igenkännande. Jag känner igen henne. Vi gick på samma skola ettan till nian och jag minns henne som en glad och trevlig tjej. Resten av gruppen är i varierande åldrar och de visar sig att de kommer från närliggande städer också.
Vi delas in i grupper och får varsin sjukgymnast, som under denna tid ska följa oss. Jag drar nitlotten och får L, den barska och otrevliga kvinnan som medverkade under intervjun. Attans! Eller....snarare "Skjut mig" var min tanke. Jag känner att det nog inte kommer klicka mellan oss. Vill ändå ge det en chans.
Vi får dela upp oss två och två prata om vilka vi är och sedan berätta om det för gruppen. Jag gillar inte att tala ingöt grupp och gör en usel presentation av Kicki som jag skulle berätta om.
De andra sjukgymnasterna i teamet gör ett gott intryck och är trevliga.
Vi ska varva lektioner med träning på gymet, i bassängen och promenader utomhus. Det känns jättekul!
Hela gruppen går sedan upp till restaurangen och äter lunch tillsammans. Vi delar erfarenheter och berättar om våra liv. Det känns så otroligt naturligt och okonstlat. Berättar jag något så är det flera som nickar igenkännande. Man får vara den man är och blir accepterad för det fullt ut.

Jag gör ett test med L, min sjukgymnast. Hon blir irriterad när jag inte förstår hur hon menar och talar nedlåtande till mig.
Jag är inte alla bekväm med att klä av mig och låta henne undersöka mig. Hon har iskalla händer och är hårdhänt. Trots detta märker jag att hon är otroligt kunnig, kompetent och noggrann.
Efter att hon undersökt mig och jag fått göra testet är jag helt slut.
Testet går bla ut på att lyfta en drickaback med hantlar i, rita cirklar på en whiteboard, gå upp och ned på en låda, cykla på en träningscykel, mäta handstyrkan mm.
Hon är inte direkt peppande, utan talar snarare om vad man inte kan, istället för tvärtom.
Jag går hem och är jätteledsen hela kvällen. Jag hade behövt någon mer ödmjuk person. Klarar inte riktigt av det där barska sättet.
Jag är själv med barnen dessa veckor, då D jobbar i en annan stad i södra delen av landet. Står liksom ensam med allt. Jag hade behövt hans stöd, samtidigt som jag av hela mitt hjärta vill unna honom den här chansen när han fått den.

Dagen därpå pratar jag med de andra i gruppen som har L som "mentor"
De upplever henne precis som jag gör. Jag känner mig lättad. Jag överreagerar inte. Det jag känner är inte konstigt på nåt sätt. Jag pratar med Eva (arbetsterapeuten) om hur jag känner och blir bemött och hon lovar att ta upp det på ett möte senare under dagen. Hon säger även att det är bra att jag inte vände mig direkt till L. Hon har nämligen fått kritik många gånger förr och tar inte alls till sig utav den och blir arg istället för eftertänksam.
Ja, vad säger man?!
"Det är svårt att lära gamla hundar att sitta"

Dagarna går och jag kämpar på. Luskar reda på att det finns något som heter Multimodalsmärtrehab och känner att det kanske skulle passa mig. Jag går redan på en stresshanteringskurs i kommunhälsans regi. Min chef anmälde mig, då hon tyckte att jag hade för höga ambitioner och såg stressad ut. Klart som tusan jag blev stressad när jag kommer från en arbetsplats med regler, rutiner och ordning och reda till detta kaos!
Mina kolleger upplever inte alls att det är kaos, då det arbetar i den här bubblan sedan 20 år tillbaka. För mig som kommer utifrån blir upplevelsen en helt annan. Att sedan ha en energitjuv man tvingas försöka samarbeta med dag ut och dag in kan ju ta knäcken på precis vem som helst.

Stresshanteringskursen var bra! Fick lära mig otroligt mycket som jag har haft stor nytta utav. Det bästa var att få träffa andra i samma sits. Dela tankar, upplevelser och få tips.

Jag fick genom hälsocentralen en remiss skriven till Smärtrehab.
Innan fick jag träffa en koordinator vars uppgift var att bedöma om jag var passande och motiverad. Han trodde på mig. Jag blev så glad över det. Jag trodde nämligen inte ett dugg på mig själv.

Några veckor senare damp det ner en kallelse till ett bedömningssamtal på Smärtrehab med kurator och sjukgymnast. Jag fick fylla i en herrans massa frågeformulär och sedan ställde de även en massa frågor. Det kändes lite som "Idoljuryn" och jag som skulle kvala om en guldbiljett. Kuratorn var rar och gav ett bra intryck. Sjukgymnasten var barsk, sur och arrogant.
Hon trodde att jag var för mycket "vårdpersonal" för att passa in, dvs att jag skulle bry mig mer om andra än mig själv. Jag vet inte hur hon bildade sig den uppfattningen efter endast 10 minuter.
Jag gick därifrån med en dålig magkänsla. De skulle fundera på saken och återkomma.

Kort därpå fick jag besked om att jag var välkommen. Redan om en vecka (!!!) Snabba ryck. Sökte "Förebyggande sjukpenning" lite raskt och pratade med min chef och mina kollegor. Min chef var positivt inställd och mina kollegor också. Förutom A, som undrade om jag verkligen hade så ont, följt av att hon genast började oroa sig över vilken vikarie som skulle sättas in under min frånvaro och hur jobbigt det skulle bli för henne.
Jag bet ihop, log och tyckte att hon skulle njuta så länge jag var borta. Det kändes så skönt att säga just så till henne. Befriande på nåt sätt.

Arbetsträningen fortsätter. Jag har fruktansvärda smärtor, men vill så fruktansvärt gärna att detta ska funka.
Jag VILL ju jobba. Jag mår bra av att jobba. Jag byter medicin för att "härda ut" och får Morfinplåster. Det funkar bättre, men jag blir mycket trött och all min kraft går åt till att fokusera och koncentrera mig. För tänk om jag gör fel? På min avdelning finns det en person, vars dagar går ut på att hitta fel hos andra, anmärka på allt, prata ner andra och lyfta sig själv, särskilt när chefen hör/råkar gå förbi. Jag försöker stå ut med henne så gott det går. Vet att det bottnar i hennes låga självkänsla och brist på självförtroende. Tack och lov hänger hon mest som ett klister på en annan kollega och jag slipper ha så mycket med henne att göra. Det är på helgerna det blir kämpigt för mig. Då går de ihop och jag tvingas jobba ensam. Det är tufft. Jag biter ihop, ler och kämpar på så gott jag kan. Redan här borde jag satt stopp. Tyvärr gjorde jag inte det. Jag tänkte att kanske blir det bättre. Jag pratade med chefen några gånger, hon lovade att prata med vederbörande, men det hände aldrig något.

Jag jobbade på och försökte lägga mina arbetspass så jag slapp träffa A så mycket som möjligt.
Ibland dök de där underbara dagarna upp och då var det nästan som om jag glömde bort hur det kunde vara. Jag jobbade med det andra gänget. Vi hjälptes åt, arbetsglädjen fanns där och vi drog åt samma håll.
De dagarna gick jag hem med lätta steg och ett dansande hjärta.

Har man som jag en kronisk sjukdom som inte syns utåt, så kan man inte begära att andra människor ska veta hur man mår och att man är "sjuk". Jag ser ju ut som förr. Det blir ju mer uppenbart om du har benet i gips, går med käpp eller har rullator. Jag har berättat för alla hur min verklighet och vardag kan se ut. Jag får en känsla av att jag inte blir trodd riktigt.
-"Men du som är så glad och ser så pigg ut". Ja, jag väljer att vara glad. Min humor är mitt vapen och har burit mig och räddat mig många gånger. Ja, jag kan nog se pigg ut, om man bortser från rynkorna. Men...med en heltäckande foundation, lite mascara och rouge kan jag lura de första. Jag VILL se pigg ut!! Jag vill INTE ta på mig offerkoftan, sluta måla mig och fixa håret, gnälla och klaga. Jag vill inte att folk lägger huvudet på sned och tycker synd om mig. Det är det absolut värsta jag vet.
De dagar jag inte tar mig upp själv ur sängen är inget jag ringer runt och berättar för folk eller lägger upp på Facebook osv. Men visst finns dom. Det jag är tacksam över är att jag för det mesta haft förmågan att kunna skämta om eländet. Sett komik i den hemska situationen.
Jag har även tänkt att det finns de som har det värre. Jag har inte cancer och väntar på döden. Jag har tak över huvudet, en fin familj, friska barn, mat för dagen, ett arbete att gå till och vänner som tycker om mig precis som jag är ~ med fel och brister. Sjukdomen (nervskadan) är något jag måste förhålla mig till, acceptera och lära mig leva med.
Jag har kommit en bit på vägen, men det är låååååångt kvar.