Det är svårt att göra dagarna till något meningsfullt. Det känns som samma...samma och så börjar det om. Äta, sova...överleva.
Jag sover gärna bort en stund av dagen och är uppe längre på kvällen/natten. Dagarna blir oändligt långa annars. Vad händer mellan klockan 8-12 liksom?
Nyhetsmorgon, Malou och Hem till gården typ.
Jag saknar vardagen något enormt. Saknar att dricka beskt perkulatorkaffe ur min kantstötta mugg på jobbet, saknar att få tillhöra en grupp, en gemenskap. Saknar att "vara behövd".
Man blir lätt bortglömd som sjukskriven och jag är inget undantag.

Att jobba just nu skulle aldrig fungera. Benet värker, ryggsmärtan är olidlig av och till och mitt mentala mående pendlar från högt till lågt.
Jag använder min TENS för att lindra, samt spikmatta och vetekudde. Försöker tänka på andningen och låta bli att andas ytligt och snabbt. Det känns som att hela mitt liv går ut på att överleva. Jag tänker ofta på att jag borde uppskattat det liv jag hade innan mer än jag gjort. Jag har verkligen haft en bra liv. Jag har har aldrig levt i någon lyx eller något överflöd. Jag har fått kämpa för allt jag åstadkommit, men jag har varit frisk. Idag är jag en helt annan människa, på gott och ont.
Mest på gott, tror jag.
Med sjukdom kommer en ödmjukhet och ett helt annat synsätt och andra värderingar. Jag är glad över den jag blivit, men hade hoppats på att vägen dit hade varit något mindre krokig och smärtsam.