Min sjukskrivning fortsätter. Jag är allt annat än redo att börja jobba.
Konstigt nog är jag okej med det nu. Det gör inget. Jag får titta tillbaka på den här tiden senare i livet och se det som en "längre paus" några sabbatsår eller nåt.
Jag läser många böcker. De flesta är självhjälpsböcker. Vad är det jag missat liksom? Jag är så glad över att jag orkar läsa igen. Ett tag förstod jag inte ett dugg av vad jag läste och befann mig för evigt på kapitel ett. Nu går det framåt och jag behöver inte bläddra tillbaka för att läsa det jag redan läst.
Jag skriver också dagbok. Försöker skriva fem saker varje dag som är positiva. Inga märkvärdiga saker, utan bara vardagliga ting.
Oftast blir det fler än fem, men de dagar som är "svartvita" kan jag inte komma på en enda sak.
De svartvita dagarna kommer emellanåt och då tar det lång tid att komma tillbaka. När jag mått hyfsat en längre tid tror jag alltid att det har vänt, men sedan slår de till med en kraft som golvar mig totalt och jag inser att det är nog såhär det kommer att vara. Smärtan har jag lärt mig att leva med mer och mer, men såret som tidvis gnager inuti har jag svårare med. Ohanterbart.
Sen är det ju lättare att prata om en ond rygg och ett ben som inte fungerar. Psykisk ohälsa är svårare att prata om och det känns som "hysch hysch" när det kommer till att ha ont i själen.
Ofta när jag försöker förklara, så skämtar jag själv bort det som en bagatell. Det gör för ont att prata om och jag är rädd för reaktionerna från andra. Jag ska ju vara glad. Jag har ju alltid varit glad.

Att jag inte orkar med ljud, massa intryck samtidigt och stora folksamlingar är också nytt för mig. Jag lär mig sakta men säkert hur jag ska förhålla mig till det. Min förhoppning är att det ska ge vika med tiden, men om det inte gör det, så är jag en bit påväg. Jag blir nämligen bättre och bättre på att säga nej, utan att känna skuld. Jag har ansvar över mitt eget mående och nu måste jag sluta med att vara alla till lags. Det räcker nu.
Synd bara att det tog 38 år att lära sig detta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...