Jag lyckades nog somna vid 04 och få mig några timmars orolig sömn. Pussar D på pannan och går ner och snusar ännu en gång på barnen. Vad fina de är när de sover. Jag dricker en stor kopp kaffe med mjölk, men får inte ner nåt mer. Bläddrar förstfött i dagstidningen och läser om pakistanska missiler och om en polygamisk stork som förbluffat forskare. Fräschar till mig lite raskt.
Får en plötslig lust att röka, fast jag inte röker.

Taxin är försenad och tillslut ringer han efter att ha snurrat runt som en galning i vårt plottriga område med identiska radhus. Jag guidar honom rätt. Planet lyfter om 40 min och det är incheckning om 10 min. Förstår inte hur vi ska hinna. Det är dessutom en "delad taxi" och vi ska hämta upp fler. Han kör som en dåre och jag får hålla i mig i handtaget på sidan i bilen.

Vi kommer sent till flygplatsen och det blir jäktigt genom säkerhetskontrollen. Varför känner man sig så "skyldig" varje gång? Som om man har gjort något, fast man inte ens skulle komma på tanken. Planet lyfter och denna gång är det SAS och vi jag ska mellanlanda på Arlanda först. Jag är glad för det, då planet känns säkrare än det propellerplan jag var tvungen att åka med sist. Jag sitter bredvid en läkare som pendlar och vi pratar om väder och vind.
Flygturen går smidigt, fast jag är lika nervös som alltid. Jag läser "Tigerkvinnan" av Katerina Janoch. Det går sådär, läser och läser, men förstår inte vad det är jag läser. Mina tankar är nån helt annanstans. Vi landar och jag köper en stor latte och en frukt och springer till nästa flyg som ska ta mig till Landvetter.
Hinner knappt dricka upp latten förrän det är boarding. Får sitta längst bak och det droppar kondens från taket halva resan. Det ska tydligen göra det, enligt flygvärdinnan med de stora ankläpparna, som hon förmodligen köpt på Akademikliniken. Resan går smidigt, även fast motorljuden låter konstigt och det är en hel del turbulens. Så länge flygvärdinnorna ser lugna ut, så får jag försöka hålla mig lugn. Jag har full koll på deras ansiktsuttryck och miner som de gör till varandra.

Landvetter är lika mysigt som alltid.
Älskar den flygplatsen, då jag tillbringat mycket tid där när jag var yngre. Älskar förresten Göteborg också. Skulle lätt kunna bosätta mig där.
Jag tittar på alla taxichaufförer som står och viftar med namnskyltar och ser ingen där det står mitt namn. Det är inte så lätt när de viftar med skyltarna från vänster till höger i hastigt tempo. Tillslut ringer taxichauffören och säger att jag hittar honom ute på parkeringen i en vit bil. När jag kommer ut är alla taxibilar vita. Han ser min förvirrade nuna och kommer till min undsättning. Han är trevlig och vi pratar på om allt. Han vill bjuda på lunch på Statoil Ullevi och jag tänker: Varför inte? Vi käkar vid ett runt bord där och det känns som vi känt varandra hela livet. Han tycker att jag är "osvensk" till mitt sätt att vara. Jag har hört det förut och tar det som en komplimang. Trafiksituationen inne i stan är kaotisk och mitt upp i alltihopa kommer det spårvagnar i hög fart. Vi snurrar runt ett bra tag innan vi äntligen är framme vid Bruna Stråket 5.

Dagarna som följer är jag i någon form av chocktillstånd. Jag borde vara glad, men jag känner mig helt tom. Jag tänker så mycket att hjärnan kokar. Mina kollegor på jobbet märker att jag är förändrad och påtalar det. Blir kallad till chefen och hon undrar hur det är fatt. Föreslår att jag tar ut semester, vilket jag faktiskt gör.
Jag känner inte igen mig själv längre.

Är hemma en vecka och bara sover och sover. Får ett blombud från chef och kollegor. Vad fina de är mot mig, fast jag inte gjort mig förtjänt av det. Jag är ju inte sjuk, jag är ju bara så utmattad, så trött.

Tankar på döden kommer och går. Om jag skulle dö, hur går det då för barnen? Vad lämnar jag för avtryck till eftervärlden? Jag börjar läsa om allt som kan gå fel.
Jag är har alltid haft en rädsla för döden. Det är så ofattbart att allting inte är evigt. Jag har varit duktig på att trycka undan dessa känslor. Varför tänka på något som jag ändå inte kan påverka? Jag VET att jag kan påverka genom mat, motion, undvika risker och livsglädje, men jag kan inte påverka mina gener. Vår mamma lämnade jordelivet alldeles för tidigt, mitt i livet, utan sjukdom eller förvarning. Den dagen dog en del av mig. Den dagen föddes också en del i mig, viljan och löftet om att "leva här och nu" som att varje dag skulle kunna vara den sista. Jag blev bra på att leva i nuet. Riktigt bra. Så bra att jag upptäckte att det tom retade andra människor. "Ska ni ha fest nu igen? "Tar ni det aldrig lugnt?" "Oj vad ni flackar och far!" "Vin på en onsdag kan väl aldrig vara bra?" "Hur många timmar har ditt dygn?" osv.

Jag börjar prata med D hur han skulle göra om jag dog? Vart skulle han bo? Han sa åt mig på skarpen att genast sluta prata om döden när det inte var aktuellt. Plötsligt kände jag mig så ensam i det här. Jag har gått igenom allt så ensam. Alltid ensam.
Jag börjar skriva brev till min familj och de närmsta vännerna. Jag tackar dem och skriver sådant som man borde säga till varandra när man är i livet. Jag förbereder brev till barnens födelsedagar. Jag skriver "bra att veta listor" till min sambo D. Jag ringer mitt ex (barnens pappa) och berättar vad han betytt för mig och tackar för två fina barn. Vi har haft det lite upp och ner efter separationen och inte alltid dragit jämt. Men det har alltid funnits en ömsesidig respekt för varandra. Han skämtar bort det jag säger, blir mest generad och säger: "ja, ja"
Det känns ändå bra i mitt hjärta att jag gjort det.

Jag börjar "operation uppfräschning av kropp" Solar solarium (fast jag inte gjort det på 20 år) går till frissan och klipper mig och bleker slingor, noppar ögonbrynen, vaxar benen, filar fötter och målar naglar. Färgar fransar och bryn. Ytligt kanske? Jag instämmer! Men jag vill inte ligga där på operationsbordet som en blek, hårig ovårdad säl. Jag vet också att jag kommer bli "riktigt sjuk" efter op och då får det mig bättre till mods om jag ser lite piggare ut. Jag gör det för självkänslan. Jag köper tofflor, pyjamas, pocketböcker, mjukisjeans som inte sitter åt över magen, en kofta och en bodymist från Victoria's Secret. Några fina bomullstrosor (modell större) Jag packar och organiserar. Jag är redo!!

Jag vill träffa familjen dygnet runt den tid som är kvar. Försöker att inte föra över min oro på dem, utan är glad och positiv. Vill kramas hela tiden. Kan inte få nog av närhet.
Att det är för att jag tänker att det kanske är sista gången jag snusar dem i nacken, har de inte en aning om. Separationsångest de luxe.

En kall vinterdag ringer telefonen från "okänt nummer" Intuitivt vet jag bara att detta är samtalet vi väntat på i 1,5 år. Det ÄR det!!
Hjärtat slår som en hammare inuti mitt bröst och jag får inte fram ett ord.
Jag är nu godkänd på riktigt!!
Hon ber mig titta i min agenda och bestämma när det passar bäst för operationen, med tanke på jobb, familjesituation osv. Hon säger att jag får ångra mig ända fram tills det ögonblick jag ligger på operationsbordet. Det finns de som gjort det. Hon frågar om och hur vi löst hemsituationen. Om jag har några önskemål. Mitt enda önskemål är att få slippa dela rum med P, då jag tycker att hen är så upp och ner i humöret. Hon säger att hon förstår mig mycket väl och att hon känner till hans humör, då det inte finns någon på sjukhuset han inte varit i luven på. Dessutom gör medicinerna hen kommer att få att man kan drabbas av biverkningar som inte är så trevliga. Skönt att jag får bestämma lite. Jag är ju inte direkt van vid det under hela denna resa, utan har känt mig som en "nickedocka"

Hon frågar vidare vad jag bestämt mig för när det gäller operationsteknik. Det finns två metoder som utövas på Sahlgrenska, öppen operation eller laparoskopisk operation. Vid en öppen operation läggs ett vågrätt operationssnitt på buken ovanför naveln fram till vänster eller höger revbensbåge. Man tar ut njuren som sitter långt bak mot ryggen, utan att gå igenom bukhinnan. Denna teknik har använts sedan 70-talet.

Laparoskopisk operation har använts på Sahlgrenska sedan 1998. Det innebär att operationen genomförs med hjälp av ett laparoskop (rörkikare) Laparoskopet och övriga instrument förs in genom hud och underliggande vävnader. För detta görs tre titthål (2-3 cm långa) under vänster revbensbågen. Vidare görs ett 6 cm brett snitt vågrätt under naveln, där njuren tas ut. Den laparaskopiska bilden av operationsområdet syns på en tv-skärm. Av operationstekniska skäl fylls buken med gas. Det gör att smärtan efter en titthålsoperation ofta sitter i nacke och axlar mer än i själva operationssåret. Denna smärta försvinner efter något dygn.

Jag har funderat och läst på ALLT jag kommit över om detta. Först var jag fast besluten om att välja öppen operation. Det kändes tryggare med en teknik som utövats sedan 70-talet, än en som vara utövats sedan 1998.
Nackdelarna med den första "gamla" tekniken var att du upplever mer smärta, får ett långt operationsärr, konvalescensen blir längre. Fördelen är att du kan själv välja vilken njure du vill ge bort av höger och vänster.
Fördelarna med nya tekniken är att du får ett litet ärr innanför troskanten, samt tre små titthål. Smärtan sägs vara något lindrigare.

Efter långt övervägande bestämde jag mig för att välja den Laparoskopiska operationen. Den görs bara på vänster sida, så alltså är det vänster njure som jag kommer att donera. I mitt fall var njurarna rätt lika i storlek och båda med bra kapacitet. Den vänstra något bättre, så det blev ju till fördel för min kusin P.

Jag bestämde för att maj månad passade mig och min familj bra och fick ett datum i början av maj. Tanken med detta var att få vara sjukskriven över sommaren och spara min semester och ta ut den när jag var pigg.

Nu var bollen i rullning! Overkligt, pirrigt och skönt på samma gång.
Jag kunde inte sova på "naturlig väg" under denna tid, utan sov bara de nätter jag tog min insomningstablett. Inte bra, då risken för att bli beroende är jättestor. Ventilerade detta med min underbara doktor A, som sa att det är skadligare att snitta obefintlig sömn (för hjärtat och hjärnan) än att ta hjälp och sova på kemisk väg. Värre saker att bli beroende utav fanns, enligt honom.

Nu är vi inne på 2012. Det finns inte mycket mer jag kan göra nu. Allting ligger i läkarnas händer nu.
Jag försöker fortsätta att hålla min kropp i god kondition, äta bra mat och vila mycket. Jag har alltid varit dålig på att vila och "lyssna på kroppen"
Alltid påväg nånstans, alltid fullt ös och alltid checklistor med hundra saker att göra. Jag har alltid mått som bäst när agendan är fullklottrad.

På jobbet går det bra. Vi har rott vårt LEAN-arbete i land och förändringen är på gång. Jag hade dock inte räknat med så många motsträviga kollegor, som med alla medel försöker förstöra och motarbeta det vi byggt upp och jag får ta emot en hel del skit under den första tiden. Jag har jobbat fram förändringen tillsammans med tre kollegor, samt chef och två coacher, men det är mig de ger sig på. Kanske för att jag är ny och har idéer och vill förändra det som inte fungerat? Obehagligt när de börjar gå till personangrepp och inte kan skilja på sak och person. Jag vill ju bara att vi ska få det bra.

Jag träffar mina kompisar M och V väldigt ofta under den här tiden. Vi fikar och pratar och jag lyckas vid flera tillfällen avstå M's fantastiska bakverk. De har varit med under hela långa processen och det är skönt att få ventilera lite. Vi börjar promenera tillsammans på kvällarna. Så kul med sällskap, även om jag har svårt att prata och gå samtidigt. Jag har nog inte så god kondition som jag tror? *ler*

Jag väger mig före och efter varje måltid och så fort jag ökat ett gram får jag panik och måste "bestraffa" mig själv genom att antingen hoppa över ett mål mat, eller gå ut och gå. Jag är livrädd för att sabba detta nu genom att öka i vikt. Jag vet innerst inne att det börjar likna ett "sjukt beteende", men tänker att det är ju bara nu. Sedan får jag "börja leva" igen. Jag känner även att jag inte mår bra att ligga så lågt som jag gör i kaloriintag. Lediga dagar går bra, men de dagar jag jobbar känner jag mig orkeslös, lättretlig och yr. Jag får inte mens som jag brukar och förstår att jag är ute på "farligt vatten".
Människor omkring mig bekräftar mig och ger mig komplimanger pga av min viktnedgång. Jag blir konstigt nog inte alls glad över det. Jag har alltid känner mig fin, oavsett vad jag vägt.
Självklart har jag haft "fuldagar" då humöret sviktat och allt känns hopplöst (som alla andra) men i det stora hela har jag varit vän med min kropp och aldrig ens ägt en våg. Jag vill hellre ha komplimanger för att jag är en bra vän, en rolig person, en bra kollega, istället för att det ska handla om min vikt. Jag vet att människor i min omgivning bara vill väl, men mår illa när jag tänker på hur allt bara kretsar kring utseende och vikt. Jag blir imponerad av människor som gör skillnad i andras liv, människor som sprider glädje omkring sig, människor som kämpar, människor man kan ha djupa konversationer med osv. För mig sitter inte "lyckan" i 20 kg hit eller dit. Men jag kanske är ett unikum? Har alltid känt mig "annorlunda" så det är kanske dags att börja inse att det faktiskt är så?

Jag kliver ur taxin vid Bruna Stråket 5 på SU och blir stående en bra stund. Det liknar inget annat sjukhus jag sett. Men så är det Norra Europas största sjukhus också.
Jag tänker att jag får vara glad om jag hittar ut ur denna gigantiska labyrint lagom till nästa år (med lite tur)

I kafeterian sitter min kusin P och väntar. Så roligt att ses, då vi inte träffats på 20 år. Vi lekte som barn hos farmor och farfar, men jag kan inte påstå att vi känner varandra. Vi tar en kopp kaffe och beger oss sedan upp till avdelning 138 (Transplantation) P får guida mig, då hen hittar på sjukhuset. Vi hamnar slutligen i ett väntrum med galonklädda, golvfasta stolar. Jag är fortfarande väldigt spänd och nervös. Känner att jag inte riktigt vet vad som väntar. Jag mår som bäst när jag vet och har koll på saker. Vid närmare eftertanke har jag ju inte haft kontroll på något under det sista 1,5 året. Inte något som rör utredningen i alla fall.

Det kommer en sköterska/koordinator och hämtar oss. Vi går till ett anhörigrum med en soffa, två stolar och ett litet bord. Jag tänker att i detta rum får man ta emot negativa besked. Här har det nog gråtits många tårar genom tiderna. Han berättar om avdelningen. Han berättar också om donationer som gjorts. Han är rolig och har en stor portion humor, vilket får mig att känna mig mindre spänd.
Jag får efter detta gå in i ett närliggande rum och där väntar en kirurgläkare. Jag får inget bra intryck av honom. Barsk, dryg och inte ett dugg intresserad av mig som patient. Jag känner mig åter igen som en bricka i systemet. Han ber mig klä av mig och behålla trosor och bh (det tackar jag för) Han klämmer hårdhänt på magen för att sedan vrida min kropp i alla positioner som finns. Han rullar mig som en kanelkringla över papperet på den gröna britsen.
Avslutar med att harkla sig två gånger för att sedan med myndig stämma be mig gå ner i vikt. Jag känner hur klumpen i halsen växer och jag får inte fram ett ord. Hinner knappt klä på mig innan han klapprar iväg på sina träskor á la 1977. Jag förstod nu ingenting. Jag hade ju redan gått ner i vikt och mitt BMI var "godkänt"
Han bläddrade i min journal och var för ointresserad för att ens prata med mig. Detta är ett ytterligare exempel på en läkare som inte bör arbeta med människor. Jag berättar för sköterskan om hans uppträdande gentemot mig och hon svarar mig att "han är ju bara sån"
Som om det vore okej?! Jag tänker i mitt stilla sinne att här får karman sköta jobbet. Du får vad du ger och allt ont du gör slår tillbaka på dig på ett eller annat sätt.
Jag funderar vidare på om jag är extra känslig och sårbar och kommer fram till att visst är det så, men att detta ändå inte var okej. Självklart hyser jag stor respekt för läkaryrket, men i min värld är ALLA människor lika mycket värda, oavsett titel och bakgrund.
Min degiga, pösiga och goa mamma-mage har gått igenom två graviditeter och burit det finaste jag har ~ mina barn. Det enda sättet att få bort den är en bukplastik för 80 000 kr. Visst kan man ha bra mycket roligare för dom pengarna? I duschen och bastun på badhuset ser jag att de flesta kvinnor i min ålder har en "mamma-mage" Vissa mer och andra mindre.

Dagens sista möte är med en kvinnlig läkare som går igenom njurarnas funktion med oss på ett väldigt enkelt sätt. Hon informerar om komplikationer, tiden efter och vad som kan vara bra att tänka på. Jag är redan så påläst jag kan bli, men låtsas ändå vara intresserad. Jag är vid det här laget så trött att jag får svårt att fokusera. P kommer ihop sig med läkaren och brusar upp utan anledning. Hen är otrevlig och jag kan för mitt liv inte förstå varför? Jag skäms som en hund. När vi går ut ger jag läkaren en blick och rycker oförstående på axlarna. Hon klappar mig på axeln och vi ler i samförstånd. Jag har fått bevittna en sida hos P som jag tycker mindre bra om.

Två timmar senare sitter jag på det läskiga flygplanet påväg hem till tryggheten och lugnet. Jag är så mentalt utmattad att jag inte ens orkar bry mig om att vara livrädd.
Äntligen ska jag få komma hem till min fina familj.

~Some walks you have to take alone~

Jag vaknar av alarmet som ilsket skränar kl 04. Natten har varit orolig med en massa konstiga drömmar. I varje dröm är jag jagad och på flykt. Man behöver inte vara kärnfysiker för att förstå att jag drömmer om det jag faktiskt känner, eller de känslor som jag varje dag försöker att lägga ett lock på. De får bubbla upp till ytan senare, men absolut INTE nu.
Jag är allt annat än utvilad. När jag tittar på mig själv ser jag ut som en tvättbjörn. Brygger en kopp starkt kaffe, tar två Lingongrova med ost och tänder ett ljus. Sminkar mig lite snabbt och försöker lägga krutet på att dölja de mörka ringarna under ögonen, samt få lite färg på kinderna. Det går sådär. Klär på mig de kläder jag valt ut med omsorg kvällen innan.

Taxin kommer kl 04 och jag sjunker ner i baksätet. Jag vet inte varför jag föredrar att sitta bak när jag åker taxi? Chauffören svär över att han knappt hittar ut ur vårt gyttriga radhusområde och jag funderar på om jag skulle hitta ut själv med bil.
Det visar sig vara en sk "delad taxi" och vi plockar upp ytterligare tre personer längs vägen. Tystnaden i taxin känns så pinsam. Inte en artighetsfras uttalas av någon. Funderar en stund på om jag ska "bryta isen" med något klämkäckt, men ångrar mig i sista sekund. Tänker att de andra nog njuter av tystnaden och är trötta. Det känns som ett klokt val av mig.

Det lilla rödvita propellerplanet står och väntar på oss på flygplatsen. Kliver på och hoppas att de serverar starka rusdrycker. Som alltid kommer trycket över bröstet och jag kan nu höra mina egna hjärtslag. Tar fram Safety on board-broschyren och börjar titta efter närmaste nödutgång. Tyvärr verkar det bara finnas en dörr in och ut. Knäpper i vanlig ordning händerna, drar några djupa andetag och lägger över mitt liv i pilotens händer. Ser han inte lite trött ut förresten? Har han sovit ordentligt? Är han van att navigera ett plan av denna sort? Är han kanske tom bakfull? Mina medpassagerare ser så lugna och stabila ut. De läser DN och verkar inte bry sig nämnvärt om att vi har 10 000 meter ner till marken?! Tänker att de har nog klippkort och pendlar varje dag. Planet startar och lyfter med ett öronbedövande oljud. Det skakar och hoppar fram. Jag ber tyst "Fader Vår" och funderar på vilka som kommer på min begravning. Klonkandet och det höga motorljudet har nu upphört och vi utfodras med en kopp kaffe och en bulle. Jag blundar resten av resan och lyssnar på "Vår sista dans" med Benny Anderssons orkester. Vi landar på Landvetter och jag har överlevt ännu en gång. Jag inser att jag borde söka hjälp för min flygrädsla. Jag vet att det är mycket farligare att åka bil rent statistiskt och jag vet att säkerheten är prio ett osv. Detta handlar om mitt kontrollbehov.

Vardagen rullar på och jul och nyår passerar. Jag hör ingenting från Transplantationsenheten. Jag börjar oroa mig för att de hittat något fel på mig, några ovanliga fynd på röntgen. Det positiva för min del med utredningen är att jag blir noggrant undersökt från topp till tå. Varje gång jag får ett "okej" efter en provtagningar/röntgen är en enorm lättnad och glädje för mig.
Vid ett tillfälle tidigt i utredningen ringer en läkare och berättar att de hittat en mindre missbildning längst ner på ryggraden. Spina bifida occulta var namnet på detta (kluven ryggrad) Ryggmärgskanalen har inte slutit sig fullständigt. Skadan uppstår i graviditetsvecka 3-4, alltså redan i fosterstadiet. Jag har alltså levt ovetande om detta i 38 år och hade inte utredningen av mig som donator gjorts, så hade jag aldrig fått veta detta. Det är inget jag någonsin varit besvärad av och på något sätt märkt av. Ja, livet är fullt av överraskningar, på gott och ont.

Det går ytterligare en vecka. Jag blir sedan uppringd av U på Transplantationsenheten i Göteborg och de vill träffa mig så snart det är möjligt för bedömning/samtal. Gode Gud, kan detta inte vara över snart? Jag är oförmögen tänka på något annat än detta.

Nu började min viktresa. Komiskt att det blev de sista 12 veckorna, när jag hade haft 1,5 år på mig. Jag fick ju inte reda på om jag var godkänd som donator förrän tre månader innan op. Som alltid presterar jag bra under stress och press. Jag vet hur jag hade gjort om jag hade haft gott om tid på mig. Det handlar ju om en livsstilsförändring. Inte något quickfix. Nu blev det modellen "fort och fel" pga att jag hade så ont om tid. Ett kilo i veckan hade tagit mig 5 månader.

Jag köpte ett par bekväma löparskor och installerade Rin Keeper i mobilen. En tant som upplyste mig var 5:e minut om hastigheten, hur långt jag gått och på vilken tid. Med ljudbok i örat och tanten som pratade monotont kändes det faktiskt helt ok. Måndag, onsdag och lördag gick jag 6 km.

Jag drack pulvershakes de första två veckorna (Cambridge, Modifast, Alevo och Noka) Inget jag vill rekommendera!! Jag var konstant hungrig, svag och yr. Jag gick ner 9 kg på två veckor. Antar att det mesta var vätska bara. Efter dessa två veckor åt jag enligt ett strikt kostschema, men hade "ätardagar" på lördagar och då fanns det ingen hejd på hur mycket jag tryckte i mig. Som sagt, ingen hälsosam och bra metod, men jag hade efter tolv veckor gått ner 20 kg och var i mål.

Nu var det dags för mig att bli "godkänd" en gång för alla.