Jag drar min resväska på marmorgolvet och försöker komma ihåg vart i hela fridens dagar vi gick sist. Går tillbaka och tar det från början. Lugn och fin nu.
Hissen till vänder och sedan några våningar upp. Jag känner igen mig och hittar avd 138. Stannar till i slussen och genomgår hygienrutinerna och tar på mig nya blå plasttossor över mina skor. Inne på avd blir jag stående som en fåntratt vid någon slags expedition, innan det äntligen kommer en sköterska och ser min vilsna min och förbarmar sig över mig. Jag blir tilldelad en säng i ett rum med 4 sängar, längst in till höger. Min kusin smsar och frågar om jag är framme och om jag ska ha lunch. Jag går ut i matsalen och där sitter han.
Han har varit där sedan några dagar pga att de måste ge honom en speciell behandling där de tar bort blodgruppsantikroppar mot donatorn.
Kroppen immunförsvar kan skilja på sina egna och andras celler. Därför uppfattar till en början immunsystemet en annan människas njure och försöker stöta bort den.
Efter många om och men får jag också en matbricka och det smakar ljuvligt. Jag lägger märke till att många är svårt sjuka. Det märks att många bott på avdelningen under en lång tid och känner personalen väl. Jag går till mitt rum för att vila. Det går lång tid och jag har ingen aning om vad som är på gång och hur resten av dagen kommer att se ut. Efter en stund (enligt mig låååång stund) kommer en sjuksyrra och presenterar och hans elev. Han har ansvaret över mig under min vistelse på Transplantation. Shit, en kille på 27 år!!! Jag hade tänkt mig en kvinna 50+ Det hade känts bättre. Nåväl, jag får vara glad och tacksam över att någon tar sig an mig. Jag kände mig nämligen rätt överflödig och bortglömd. Det hände ju ingenting.
Nu skulle de sätta nål på mig och ta ett EKG. Den stackars eleven strack och stack, men fick inte till det. Tillslut fick hon hämta ssk M och han satte nålen på mig. Sedan skulle det tas ett EKG. Av med tröja och bh och dit med en massa elektroder på överkroppen. Försökte spela cool och oberörd. Är inte van att lugga naken och utlämnad på det sättet och jag kände mig inte bekväm med situationen. Jag vet att jag är löjlig, men sån är jag. EKG såg bra ut.
Jag fick senare gå med en transportör till operation för en bedömning av min tandstatus. Blev alldeles kall, då jag inte uppsökt en tandläkare på 18 år. Men det såg bra ut och jag kunde andas ut.
Sköterskan berättade att hon skulle vara med på min operation dagen efter och att hon såg fram emot det.
Väl uppe på avd fick jag träffa Marcus och Niklas, de två kirurger skulle operera mig dagen därpå. De ställde några frågor och gick igenom några punkter rent juridiskt. De berättade också om komplikationer. På ett väldigt opsykologiskt sätt. Punkt 1: Du kan avlida. Inte direkt det jag behövde bli upplyst om dagen innan. Det visste jag redan. Men jag visste även hur sällan det händer och att det aldrig hänt på detta sjukhus. Resten av eftermiddagen tillbringade jag på rummet i väntan på att det skulle bli ett rum över till mig.

Jag lyckades nog somna vid 04 och få mig några timmars orolig sömn. Pussar D på pannan och går ner och snusar ännu en gång på barnen. Vad fina de är när de sover. Jag dricker en stor kopp kaffe med mjölk, men får inte ner nåt mer. Bläddrar förstfött i dagstidningen och läser om pakistanska missiler och om en polygamisk stork som förbluffat forskare. Fräschar till mig lite raskt.
Får en plötslig lust att röka, fast jag inte röker.

Taxin är försenad och tillslut ringer han efter att ha snurrat runt som en galning i vårt plottriga område med identiska radhus. Jag guidar honom rätt. Planet lyfter om 40 min och det är incheckning om 10 min. Förstår inte hur vi ska hinna. Det är dessutom en "delad taxi" och vi ska hämta upp fler. Han kör som en dåre och jag får hålla i mig i handtaget på sidan i bilen.

Vi kommer sent till flygplatsen och det blir jäktigt genom säkerhetskontrollen. Varför känner man sig så "skyldig" varje gång? Som om man har gjort något, fast man inte ens skulle komma på tanken. Planet lyfter och denna gång är det SAS och vi jag ska mellanlanda på Arlanda först. Jag är glad för det, då planet känns säkrare än det propellerplan jag var tvungen att åka med sist. Jag sitter bredvid en läkare som pendlar och vi pratar om väder och vind.
Flygturen går smidigt, fast jag är lika nervös som alltid. Jag läser "Tigerkvinnan" av Katerina Janoch. Det går sådär, läser och läser, men förstår inte vad det är jag läser. Mina tankar är nån helt annanstans. Vi landar och jag köper en stor latte och en frukt och springer till nästa flyg som ska ta mig till Landvetter.
Hinner knappt dricka upp latten förrän det är boarding. Får sitta längst bak och det droppar kondens från taket halva resan. Det ska tydligen göra det, enligt flygvärdinnan med de stora ankläpparna, som hon förmodligen köpt på Akademikliniken. Resan går smidigt, även fast motorljuden låter konstigt och det är en hel del turbulens. Så länge flygvärdinnorna ser lugna ut, så får jag försöka hålla mig lugn. Jag har full koll på deras ansiktsuttryck och miner som de gör till varandra.

Landvetter är lika mysigt som alltid.
Älskar den flygplatsen, då jag tillbringat mycket tid där när jag var yngre. Älskar förresten Göteborg också. Skulle lätt kunna bosätta mig där.
Jag tittar på alla taxichaufförer som står och viftar med namnskyltar och ser ingen där det står mitt namn. Det är inte så lätt när de viftar med skyltarna från vänster till höger i hastigt tempo. Tillslut ringer taxichauffören och säger att jag hittar honom ute på parkeringen i en vit bil. När jag kommer ut är alla taxibilar vita. Han ser min förvirrade nuna och kommer till min undsättning. Han är trevlig och vi pratar på om allt. Han vill bjuda på lunch på Statoil Ullevi och jag tänker: Varför inte? Vi käkar vid ett runt bord där och det känns som vi känt varandra hela livet. Han tycker att jag är "osvensk" till mitt sätt att vara. Jag har hört det förut och tar det som en komplimang. Trafiksituationen inne i stan är kaotisk och mitt upp i alltihopa kommer det spårvagnar i hög fart. Vi snurrar runt ett bra tag innan vi äntligen är framme vid Bruna Stråket 5.

Dagarna som följer är jag i någon form av chocktillstånd. Jag borde vara glad, men jag känner mig helt tom. Jag tänker så mycket att hjärnan kokar. Mina kollegor på jobbet märker att jag är förändrad och påtalar det. Blir kallad till chefen och hon undrar hur det är fatt. Föreslår att jag tar ut semester, vilket jag faktiskt gör.
Jag känner inte igen mig själv längre.

Är hemma en vecka och bara sover och sover. Får ett blombud från chef och kollegor. Vad fina de är mot mig, fast jag inte gjort mig förtjänt av det. Jag är ju inte sjuk, jag är ju bara så utmattad, så trött.

Tankar på döden kommer och går. Om jag skulle dö, hur går det då för barnen? Vad lämnar jag för avtryck till eftervärlden? Jag börjar läsa om allt som kan gå fel.
Jag är har alltid haft en rädsla för döden. Det är så ofattbart att allting inte är evigt. Jag har varit duktig på att trycka undan dessa känslor. Varför tänka på något som jag ändå inte kan påverka? Jag VET att jag kan påverka genom mat, motion, undvika risker och livsglädje, men jag kan inte påverka mina gener. Vår mamma lämnade jordelivet alldeles för tidigt, mitt i livet, utan sjukdom eller förvarning. Den dagen dog en del av mig. Den dagen föddes också en del i mig, viljan och löftet om att "leva här och nu" som att varje dag skulle kunna vara den sista. Jag blev bra på att leva i nuet. Riktigt bra. Så bra att jag upptäckte att det tom retade andra människor. "Ska ni ha fest nu igen? "Tar ni det aldrig lugnt?" "Oj vad ni flackar och far!" "Vin på en onsdag kan väl aldrig vara bra?" "Hur många timmar har ditt dygn?" osv.

Jag börjar prata med D hur han skulle göra om jag dog? Vart skulle han bo? Han sa åt mig på skarpen att genast sluta prata om döden när det inte var aktuellt. Plötsligt kände jag mig så ensam i det här. Jag har gått igenom allt så ensam. Alltid ensam.
Jag börjar skriva brev till min familj och de närmsta vännerna. Jag tackar dem och skriver sådant som man borde säga till varandra när man är i livet. Jag förbereder brev till barnens födelsedagar. Jag skriver "bra att veta listor" till min sambo D. Jag ringer mitt ex (barnens pappa) och berättar vad han betytt för mig och tackar för två fina barn. Vi har haft det lite upp och ner efter separationen och inte alltid dragit jämt. Men det har alltid funnits en ömsesidig respekt för varandra. Han skämtar bort det jag säger, blir mest generad och säger: "ja, ja"
Det känns ändå bra i mitt hjärta att jag gjort det.

Jag börjar "operation uppfräschning av kropp" Solar solarium (fast jag inte gjort det på 20 år) går till frissan och klipper mig och bleker slingor, noppar ögonbrynen, vaxar benen, filar fötter och målar naglar. Färgar fransar och bryn. Ytligt kanske? Jag instämmer! Men jag vill inte ligga där på operationsbordet som en blek, hårig ovårdad säl. Jag vet också att jag kommer bli "riktigt sjuk" efter op och då får det mig bättre till mods om jag ser lite piggare ut. Jag gör det för självkänslan. Jag köper tofflor, pyjamas, pocketböcker, mjukisjeans som inte sitter åt över magen, en kofta och en bodymist från Victoria's Secret. Några fina bomullstrosor (modell större) Jag packar och organiserar. Jag är redo!!

Jag vill träffa familjen dygnet runt den tid som är kvar. Försöker att inte föra över min oro på dem, utan är glad och positiv. Vill kramas hela tiden. Kan inte få nog av närhet.
Att det är för att jag tänker att det kanske är sista gången jag snusar dem i nacken, har de inte en aning om. Separationsångest de luxe.

En kall vinterdag ringer telefonen från "okänt nummer" Intuitivt vet jag bara att detta är samtalet vi väntat på i 1,5 år. Det ÄR det!!
Hjärtat slår som en hammare inuti mitt bröst och jag får inte fram ett ord.
Jag är nu godkänd på riktigt!!
Hon ber mig titta i min agenda och bestämma när det passar bäst för operationen, med tanke på jobb, familjesituation osv. Hon säger att jag får ångra mig ända fram tills det ögonblick jag ligger på operationsbordet. Det finns de som gjort det. Hon frågar om och hur vi löst hemsituationen. Om jag har några önskemål. Mitt enda önskemål är att få slippa dela rum med P, då jag tycker att hen är så upp och ner i humöret. Hon säger att hon förstår mig mycket väl och att hon känner till hans humör, då det inte finns någon på sjukhuset han inte varit i luven på. Dessutom gör medicinerna hen kommer att få att man kan drabbas av biverkningar som inte är så trevliga. Skönt att jag får bestämma lite. Jag är ju inte direkt van vid det under hela denna resa, utan har känt mig som en "nickedocka"

Hon frågar vidare vad jag bestämt mig för när det gäller operationsteknik. Det finns två metoder som utövas på Sahlgrenska, öppen operation eller laparoskopisk operation. Vid en öppen operation läggs ett vågrätt operationssnitt på buken ovanför naveln fram till vänster eller höger revbensbåge. Man tar ut njuren som sitter långt bak mot ryggen, utan att gå igenom bukhinnan. Denna teknik har använts sedan 70-talet.

Laparoskopisk operation har använts på Sahlgrenska sedan 1998. Det innebär att operationen genomförs med hjälp av ett laparoskop (rörkikare) Laparoskopet och övriga instrument förs in genom hud och underliggande vävnader. För detta görs tre titthål (2-3 cm långa) under vänster revbensbågen. Vidare görs ett 6 cm brett snitt vågrätt under naveln, där njuren tas ut. Den laparaskopiska bilden av operationsområdet syns på en tv-skärm. Av operationstekniska skäl fylls buken med gas. Det gör att smärtan efter en titthålsoperation ofta sitter i nacke och axlar mer än i själva operationssåret. Denna smärta försvinner efter något dygn.

Jag har funderat och läst på ALLT jag kommit över om detta. Först var jag fast besluten om att välja öppen operation. Det kändes tryggare med en teknik som utövats sedan 70-talet, än en som vara utövats sedan 1998.
Nackdelarna med den första "gamla" tekniken var att du upplever mer smärta, får ett långt operationsärr, konvalescensen blir längre. Fördelen är att du kan själv välja vilken njure du vill ge bort av höger och vänster.
Fördelarna med nya tekniken är att du får ett litet ärr innanför troskanten, samt tre små titthål. Smärtan sägs vara något lindrigare.

Efter långt övervägande bestämde jag mig för att välja den Laparoskopiska operationen. Den görs bara på vänster sida, så alltså är det vänster njure som jag kommer att donera. I mitt fall var njurarna rätt lika i storlek och båda med bra kapacitet. Den vänstra något bättre, så det blev ju till fördel för min kusin P.

Jag bestämde för att maj månad passade mig och min familj bra och fick ett datum i början av maj. Tanken med detta var att få vara sjukskriven över sommaren och spara min semester och ta ut den när jag var pigg.

Nu var bollen i rullning! Overkligt, pirrigt och skönt på samma gång.
Jag kunde inte sova på "naturlig väg" under denna tid, utan sov bara de nätter jag tog min insomningstablett. Inte bra, då risken för att bli beroende är jättestor. Ventilerade detta med min underbara doktor A, som sa att det är skadligare att snitta obefintlig sömn (för hjärtat och hjärnan) än att ta hjälp och sova på kemisk väg. Värre saker att bli beroende utav fanns, enligt honom.

Nu är vi inne på 2012. Det finns inte mycket mer jag kan göra nu. Allting ligger i läkarnas händer nu.
Jag försöker fortsätta att hålla min kropp i god kondition, äta bra mat och vila mycket. Jag har alltid varit dålig på att vila och "lyssna på kroppen"
Alltid påväg nånstans, alltid fullt ös och alltid checklistor med hundra saker att göra. Jag har alltid mått som bäst när agendan är fullklottrad.

På jobbet går det bra. Vi har rott vårt LEAN-arbete i land och förändringen är på gång. Jag hade dock inte räknat med så många motsträviga kollegor, som med alla medel försöker förstöra och motarbeta det vi byggt upp och jag får ta emot en hel del skit under den första tiden. Jag har jobbat fram förändringen tillsammans med tre kollegor, samt chef och två coacher, men det är mig de ger sig på. Kanske för att jag är ny och har idéer och vill förändra det som inte fungerat? Obehagligt när de börjar gå till personangrepp och inte kan skilja på sak och person. Jag vill ju bara att vi ska få det bra.

Jag träffar mina kompisar M och V väldigt ofta under den här tiden. Vi fikar och pratar och jag lyckas vid flera tillfällen avstå M's fantastiska bakverk. De har varit med under hela långa processen och det är skönt att få ventilera lite. Vi börjar promenera tillsammans på kvällarna. Så kul med sällskap, även om jag har svårt att prata och gå samtidigt. Jag har nog inte så god kondition som jag tror? *ler*

Jag väger mig före och efter varje måltid och så fort jag ökat ett gram får jag panik och måste "bestraffa" mig själv genom att antingen hoppa över ett mål mat, eller gå ut och gå. Jag är livrädd för att sabba detta nu genom att öka i vikt. Jag vet innerst inne att det börjar likna ett "sjukt beteende", men tänker att det är ju bara nu. Sedan får jag "börja leva" igen. Jag känner även att jag inte mår bra att ligga så lågt som jag gör i kaloriintag. Lediga dagar går bra, men de dagar jag jobbar känner jag mig orkeslös, lättretlig och yr. Jag får inte mens som jag brukar och förstår att jag är ute på "farligt vatten".
Människor omkring mig bekräftar mig och ger mig komplimanger pga av min viktnedgång. Jag blir konstigt nog inte alls glad över det. Jag har alltid känner mig fin, oavsett vad jag vägt.
Självklart har jag haft "fuldagar" då humöret sviktat och allt känns hopplöst (som alla andra) men i det stora hela har jag varit vän med min kropp och aldrig ens ägt en våg. Jag vill hellre ha komplimanger för att jag är en bra vän, en rolig person, en bra kollega, istället för att det ska handla om min vikt. Jag vet att människor i min omgivning bara vill väl, men mår illa när jag tänker på hur allt bara kretsar kring utseende och vikt. Jag blir imponerad av människor som gör skillnad i andras liv, människor som sprider glädje omkring sig, människor som kämpar, människor man kan ha djupa konversationer med osv. För mig sitter inte "lyckan" i 20 kg hit eller dit. Men jag kanske är ett unikum? Har alltid känt mig "annorlunda" så det är kanske dags att börja inse att det faktiskt är så?