Dagarna segar sig fram. Samma rutiner varje dag. Såren har läkt ihop fint och nu behöver jag bara tejpa ärren med kirurgisk tejp nu och ett halvår framöver.
Benet smärtar och jag känner mig konstant nedstämd. Jag har aldrig varit den "deppiga typen", utan en glad person med en stor portion livsglädje, trots att livet har givit mig motgångar.
Jag försöker träffa familj och vänner så ofta jag kan. Helt plötsligt har jag ju oceaner av tid till att vårda mina relationer och göra saker jag normalt inte hinner annars. Jag känner mig som inne i en "bubbla" när jag umgås med vänner. Jag är med rent kroppsligt, men inte ett dugg närvarande. Det känns som jag låtsas. Som om det bara är teater.

Jag förstår själv att jag behöver prata med någon och ringer U (koordinatorn på Sahlgrenska) och berättar hur jag känner mig osv.
Hon lugnar mig med att säga att det inte alls är ovanligt att känna sig nedstämd, tom och håglös efter att ha donerat. Hon har mött många patienter som känt precis likadant. Men smärtan i benet ber hon mig att kolla upp. Jag blir något lugnare efter att ha pratat med henne. Kanske är jag bara en i statistiken som drabbas av lite "efterdyningar"
Säkert bara jag som är nojig.

Jag längtar till jobbet igen. Att få känna mig behövd. Att få göra skillnad och sätta guldkant på människors liv. Att få dricka kaffe kl 10 ur kantstött kopp och snacka strunt med kollegorna.
Jag tycker bara att jag går runt och skrotar på dagarna. Tar mig liksom inte för något. Vill bara sova.

Min kusin mår bra och har fått lämna sjukhuset. Äntligen kan han påbörja ett normalt liv utan dialys och tider att passa. Vår kontakt är lika sporadisk som den alltid varit, men det gör mig inget. Jag hade inte trott att något skulle förändras efter min gåva. Det känns bra att ha hjälpt utan att förvänta sig något alls tillbaka.
Jag blev bara så ledsen när han inte var snäll på sjukhuset. Varken med mig eller sin familj.
Det är nog inte meningen att man ska förstå allt. För mig får man vara hur man vill, bara man inte är stygg och elak.

Första natten hemma blev hemsk. Visst var jag glad och tacksam över att komma hem, men oron och trycket över bröstet var konstant.
Ska man verkligen känna såhär?
Är det normalt? Jag hade en brännande, huggande smärta i vänster ben...en helt ny smärta jag aldrig känt förr.
Ont bak i ryggen, på vänster sida där njuren suttit. Molvärk. Vankar av och an. Det hjälper inte med enbart Alvedon. Jag måste ta de där starka kapslarna som man blir helt väck i huvudet av. Nöden har ingen lag. Sömnen blir orolig och jag får väcka D flera gånger för att han ska värma vetekudden. Värmen lindrar gott och jag lyckas skrapa ihop lite sömn på småtimmarna.

Natt blir till morgon och jag vaknar prick 5.30, precis som på sjukhuset. Får frukost på säng. Äntligen får jag träffa barnen också. Som jag längtat. Jag har aldrig varit ifrån dem några längre stunder nånsin.
Jag tar emot många samtal, blombud och kort de närmsta dagarna. Känner tacksamhet över de fina människor jag faktiskt har i min omgivning.

Dagarna flyter på. Tröttheten sitter kvar i huvudet, men kroppen känns lite lättare. Jag tar promenader runt sjön varje dag efter lunch. Blir fruktansvärt andfådd, men går plikttroget mina kilometrar i ur och skur. Efter två veckor slutar jag med smärtstillande. Sömnen däremot är obefintlig och jag får ringa doktor A för att få recept på sömntabletter. Han fixar detta omedelbart.
Jag tar en promenad till Njurmottagningen och M tittar på mina sår och lägger om dem. Allt ser bra ut. Jag har bara så ont i benet (som inte alls är kopplat till ingreppet) Skumt.

Pengarna kommer inte som de skall. Jag får 80 % av Försäkringskassan och resterande 20% från min kusins landsting. En donator ska ej förlora nåt ekonomiskt. Det står så i papperen, men verkligheten ser helt annorlunda ut.
Jag får kontakt med en kurator från P's landsting som tålmodigt berättar hur jag går tillväga och skickar en länk där jag kan gå in och dra ut papperen.
När jag ser allt jag ska fylla i och räkna ut är tårarna inte långt borta. Det är helt utanför mitt kunskapsområde och sedan donationen känns det som de opererat ut hjärnan också. Jag är inte som förr. Kommer jag någonsin bli det igen?