Det tog mig några dagar att förstå och ta in att jag börjar närma mig slutet på utredningen. Vad jag inte visste då var att det återstod ytterligare några moment. Jag som tyckt att samtalet med kuratorn varit det absolut värsta skylle vara glad över att jag inte visste vad som väntade mig nu. 

Vi upplever saker och situationer så olika. De flesta jag pratat med tyckte att provtagningarna/undersökningarna var värst, men jag har inte tyckt att det inte var någon big deal. Visst har det varit lite plågsamt, jag ljuger om jag säger annat. 

Njurkoordinatorn på Sahlgrenska (där operationen skall göras) ringde mig plötsligt en dag. Först blev jag rädd att det uppstått något hinder, men hon lät ju så glad på rösten. Göteborgskan är den vackraste dialekt jag vet, så jag hade nog kanske inte hört om hon hade varit allvarlig heller. De låter ju jämt så glada och liksom hurtfriska. 

Hon sa att de ville att jag skulle skicka bilder på mig i underkläder för att de skulle granska min kropp på nästa njurkonferens. Jag gissar att de ville se vart jag bar min övervikt, men det uttalades aldrig. 

Helt plötsligt kretsade allt kring min kropp. Jag som aldrig tidigare varit särskilt fixerad. Jag har aldrig föraktat den, som så många andra kvinnor gör. Jag har tänkt att jag duger precis som jag är och att jag faktiskt gått igenom två graviditeter och fött två friska barn. Däremot har samtliga av mina närmsta vänner varit väldigt "viktfixerade" fast de inte haft någon som helst anledning till det. 

Det tog mig flera veckor att ta mod till mig och ens tänka på att ta foton på mig nästintill naken. Eftersom det nu var jag som pausade utredningen, så var jag bara tvungen att ta tjuren vid hornen och få detta gjort. Jag borde vara van vid det här laget, då jag poserat nästintill naken i de mest konstiga vinklar på sjukhuset. Tack och lov hade detta inte förevigats på bild. Nu skulle det alltså ske! Jag köpte fina underkläder för att se respektabel ut. Fräscha, figursmickrande som döljer så mycket hud som möjligt. En kväll när barnen sov var det dags. Jag som nästan aldrig dricker och aldrig för att "lugna nerverna" tar mig ett glas vin (eller var det två?) Jag hade vaxat kroppshår, solat och målat tånaglarna. Löjligt kanske, men det kändes viktigt för mig att känna mig "fin"just i den stunden.

Jag ställde mig mot en vit tapet och lät D ta tre bilder i de vinklar de önskat. Fast D är min klippa i livet och jag alltid känner mig bekväm med honom, så kände jag mig generad och besvärad av situationen. Vi skrattade mycket och naturligtvis var jag tvungen att fjanta mig och posera som Sally i SVT. Det blev några omtagningar innan vi var nöjda. Det var så otroligt skönt att få det gjort! Det känses ändå olustigt att de skulle sitta och titta på min kropp och sen att jag inte hade en aning om vart bilderna hamnade sedan. 

Tiden som följde började jag tycka illa om min kropp mer och mer. Jag kände mig missnöjd och ledsen på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Det kändes som jag var ett objekt, en sak. Jag var en rostig gammal Fiat som inte gick igenom besiktningen. En stark motor, med en kaross som inte passade.

Det går ytterligare några veckor och vi hör ingenting. Jag har tom med mobilen när jag duschar och alla gånger det ringer från "skyddat nummer" slutar hjärtat slå för en stund. Jag försöker koppla av så gott det går, vara en närvarande mamma och träffa vänner. Jag har dåligt samvete för familjen. Känner att jag inte släppt in dem i det här. Jag är så van att vara stark och klara det mesta på egen hand. Storasystersyndromet.

Tyvärr upprepar jag samma mönster. Har känt mig ensam genom hela processen, samtidigt som jag inte släppt in någon och skämtat bort det när någon har frågat. Jag har svårt att öppna mig och prata om det som känns jobbigt. Lyssnar hellre.

Jag har svårt att erkänna för andra att detta tar mycket kraft och energi av mig. Vill vara stark och modig. Håller fasaden utåt. 

En dag på jobbet ringer det från okänt nummer. Det är koordinator på Njurmottagningen i min stad som vill att jag går ner i vikt. Jag bör ligga på normalt BMI som är 25. 

Jag har dragits med övervikt sedan barnen föddes och det blev inte bättre när jag träffade min sambo D. God mat, film i soffan och massa onyttigheter på kvällar och helger. Jag hade aldrig störts av mina extrakilon och känt mig rätt bekväm i min kropp. Jag har dessutom aldrig upplevt att konditionen varit dålig, eller att min kropp hindrat mig från att leva ett fysiskt aktivt liv. Ska donationen inte bli av pga min vikt? Jag känner mig skamsen över att jag inte tagit tag i detta tidigare. De sa ju att jag skulle hålla mig i god kondition. 

Några dagar senare kommer samtalet vi väntat på i 1,5 år!!! Jag har fått godkänt i alla tester och får donera min njure, bara jag går ner i vikt. Jag går runt runt i radhuset när jag får beskedet. När vi lagt på går luften ur mig och jag blir sittande på golvet i sonens rum. Luften har liksom gått ur mig. Jag kan höra mitt eget hjärta slå. Jag borde vara lycklig och stolt över mig själv, men känner mig i den stunden bara...livrädd. 

Nu är det på riktigt.

Äntligen dimper det ner ett brev med landstingets logga (!!!!) 

Jag blir kallad till en glukosbelastning.

Det handlar om att jämföra nivåerna av glukos i blodet före och efter att ha druckit en söt dryck. Resultaten av detta test kan hjälpa läkare att upptäcka typ-2 diabetes eller nedsatt glulostolerans.

Fastande sedan 12 timmar beger jag mig till Klinisk Kemi för att göra provtagningen. Tiden går och det blir aldrig min tur. Jag är vid det här laget mycket van att vänta, men inte med tom mage. Jag förvandlas ganska snabbt till ett monster och öppnar jag munnen då så hoppar det inte ut några trevliga saker. Tillslut blir det min tur och jag får en mugg med en dryck som är så söt att den håller på att komma upp igen, samma väg som den kom ner. Jag tar ett kraftigt nyp med tumme och pekfinger kring näsan och tar allt i en enda stor klunk *Bläää* Nu återstod en väntan på 2,5 timme innan de tar kapillärprov nr 2.

Jag fördrev tiden med att läsa Katerina Janouch senaste bok och fantiserade om en gul lussekatt och en stor latte.

Jag klarar testet (fast det var på gränsen) och jag kunde åter en gång andas ut och bege mig till jobbet. 

Veckorna går ännu en gång och jag har ingen aning om vad som väntar härnäst. Tänker att vi borde vara i slutspurten nu, men är osäker på om det bara är början. Denna ovisshet tär på mig något enormt. 

Jag är van att veta hur mina dagar ser ut, vad som händer och hur kommande månader ser ut och nu vet jag ingenting. Kan vi boka utlandsresan i sommar? Hur ska jag lägga min semester? 

Julen närmar sig med stormsteg och med julkorten kommer ytterligare en kallelse till Isotopavdelningen. Dags för njurröntgen (Urografi) Jag får reda på att detta är den avgörande undersökningen.

Får jag inte okej på denna, så är jag inte aktuell för vidare utredning. 

I kuvertet ligger tabletter (Toilax) och en tub med lavemang. Redan dagen innan fick jag bara dricka te, buljong, kaffe och saftsoppa. Vid lunchtid dagen innan skulle de två första "tarmtabletterna" tas. Tråkigt nog visste jag inte detta och hade vanligt arbetspass 7-16. Tufft läge att jobba med en mage som mullrade värre än en vulkan och samtidigt känna oron över att inte hinna till toan. Jag hade dock inte behövt bekymra mig, då det inte hände ett "skit" på ren svenska. 

Tacksam över min stabila mage traskade jag hem efter avslutat arbetspass.

Morgonen därpå skulle jag ta de "tyngre grejerna" och den morgonen tillbringades på hemlighuset med en Amelia tidning.

Jag hade denna dag även plågats av en hemsk mensvärk dessutom (som om det inte räckte med det andra) 

Efter att ha tillbringat en timme med vetekudden på magen (kunde inte ta värktablett pga fastan) så var det dags att bege sig. Jag minns att jag var så nära att avboka, men då hade jag ju gjort alla "tarmförbetedelser" förgäves. Äsch, bit ihop och kämpa! 

Väl framme är det två urgulliga killar modell yngre som ska utföra röntgen. Jag lägger mig på britsen och de sätter en kanyl i armen och sprutar in kontrasten. Det svider till. Jag får reda på att det är Jod. Det känns inte så hälsosamt. 

Nåväl, jag måste väl lita på att de inte tar död på mig, även om det just i stunden känns som jag ska dö. Nu kommer det värsta! De vill sätta dit ett spännbälte med blytyngd över nedre delen av magen (där urinledarna går) Detta för att förhindra kontrasten att rinna för snabbt ur njurarna ner i urinblåsan. De spänner åt bältet och jag som redan har ont i magen vet inte hur jag ska klara av 15 minuter. Jag ser nog lite blek ut efter en stund, de lättar på bältet lite och baddar min panna. Äntligen får jag avbryta för ett toalettbesök och sedan tas de sista bilderna. Jag klappar mig själv på axeln och pustar ut. Träffar en gammal kollega på gågatan ut och hon säger att jag är likblek. 

Kommer hem, tar Ipren och dricker närmare 2 liter vatten för att skölja ur kontrasten ur kroppen. Vill bara krypa ner under en pläd, men börjar jobba om några timmar. På med "flygvärdinneleendet" och uniformen för en jobbkväll. 

Det som inte dödar ~ det härdar.

Några månader följer av oviss väntan. Samtidigt är det skönt med en liten "paus" om jag får tänka egoistiskt. Jag har under utredningens gång varit mer självupptagen än jag brukar och "gått in i mig själv" på ett sätt som irriterat de närmsta. Jag ägnar stor tid att läsa på om det som komma skall. Jag köper två böcker som jag har stor glädje utav; "En njure flyttar hemifrån" av Karin Bergvall och "Morgongåvan" av Ingela Fehrman-Ekholm. Hon som skrivit den sista är själv professor och överläkare i Njurmedicin. Jag med mitt enorma kontrollbehov läser även statistik och komplikationer (ifall att liksom) Jag börjar berätta om utredningen för arbetskamrater och vänner. Jag får väldigt olika reaktioner på mitt beslut. Majoriteten tycker att det är en fin och kärleksfull handling, men något som de aldrig själva skulle göra, om det inte var för de närmsta i familjen. Andra tycker att det är dumdristigt och ifrågasätter hur jag kan tänka mig att göra något som inte gynmar mig själv på något sätt. Jag tänker inte så. Jag mår som bäst när jag får ge. Behöver man alltid ha något tillbaka? 

Många tankar rörde sig i mitt huvud under denna tid. Helt plötsligt hade jag "bara" jobbet och hemmet att sköta och fick oceaner av tid till att fundera. Om någon av mina barn, eller i min närmsta familj skulle bli njursjuka, då har jag ingen "reserv" att ge? Pratade om detta med min sambo och när jag hörde att han var villig att hjälpa till om detta mot all förmodan skulle inträffa, då kände jag ett lugn igen. Jag pratade under den här tiden mycket med mina närmsta vänner om mitt beslut. Det blev endel djupa samtal. På ett annat plan än man pratar till vardags. 

Jag försöker hitta bloggar för att få kontakt med någon som gjort den resa jag nu kanske har framför mig. Hittar inga. 

Resten av 2010 pågår utredningen om jag är lämplig potentiell njurdonator till min kusin. Jag blir kallad till en kurator för bedömning om jag är lämplig. Av allt jag gjort är det detta jag minns mest. Jag kommer in i ett kalt rum där det står två stolar och ett bord med ett värmeljus och ett paket näsdukar. I bokhyllan står pärmar uppradade och boken "Att välja glädje" av Kay Pollak. Jag är så nervös att munnen blir helt torr och jag måste svälja. Nu hänger det på mig liksom. Spelar jag inte mina kort rätt här, så kanske min kusin blir utan njure och dör. Funderar på vad hon vill ha ut av mig? Vad ska jag svara och hur ska jag bete mig? Tänker att jag kan inte vara någon annan än den jag är och så får det bli. Kuratorn lägger huvudet på sned och ser sådär klok och vuxen ut, sen börjar hon ställa en rad svåra frågor. Jag svarar sanningsenligt och hur hur dumt allt jag säger låter. Efter en timme är samtalet slut och jag går på darriga ben och med en alltför hög puls ut i den blå kortidoren. Att jag var så nervös över just detta, beror nog på att resten kan jag inte påverka. Detta kan jag påverka genom vad jag säger och vilket intryck jag ger. Två veckor senare får jag ett brev med en ny kallelse och jag har passerat den första prövningen.

Under denna tid har jag hunnit byta arbetsplats. Jag försöker pussla in undersökningarna/provtagningarna på mina lediga dagar och före arbetspassen de gånger jag börjar senare. I efterhand ångrar jag detta, då det blev enormt stressigt och jag många gånger hade behövt återhämtning efter. Det är så typiskt mig att vara "fröken duktig" fast jag inte alls hade behövt. Men det är åter igen det dåliga samvetet. Försvinner jag från avdelningen blir jag inte ersatt av en vikarie och då får mina kollegor slita alldeles för tungt. 

Nästa steg är en noggrann läkarundersökning och ytterligare en massa frågor om mitt mående, min hemsituation, mina tobaks och alkoholvanor mm. Jag upplever min läkare A som väldigt sympatisk. Ingen översittare, utan en vanlig människa ungefär i samma ålder som jag. Han lyssnar och besvarar mina frågor och vi skämtar till det och skrattar några gånger, vilket underlättar och gör mig lite mindre spänd. Efter detta kommer A att skicka remisser till diverse avdelningar på sjukhuset och det är även han som kommer titta på resultaten och värdera om de ska gå vidare i utredningen av mig. Kort efter detta dimper det ner en kallelse till lungröntgen och en ultraljudsundersökning av mitt hjärta. Jag bemöts av en snipig sköterska som tycker jag klär av mig för sakta. Jag har under denna tid träffat fantastisk sjukvårdspersonal, men tyvärr också träffat på rätt många som är direkt olämpliga att arbeta med människor. Hur som helst försöker jag vara så tillmötesgående jag kan och försöker att anpassa mig efter deras förväntningar och rutiner. Kanske blir jag extra granskande och dömande pga av att jag själv är sjukvårdspersonal? 

Efter detta dröjer det några veckor och jag hör ingenting. Vet inte om utredningen är nerlagd eller om fortsättning följer. Pratar med min kusin på telefonen och hen har inte heller hört något. 

Jag har haft ett bra liv. En trygg uppväxt, lätt att få vänner, ett meningsfullt arbete och jag har alltid varit frisk och stark. Trots detta har jag så länge jag kan minnas haft en stark önskan om att vilja göra mer för andra människor, göra rätt för mig. Knäppt, jag vet. Som om det inte räckte med att skänka pengar till fonder, ha fadderbarn och vara blodgivare. Vara en god medmänniska, vän, mor, kollega och partner. Ja, göra sitt bästa helt enkelt. 

Hösten 2010 får jag reda på att min kusins njurar inte fungerar och att hen behöver en njure inom snar framtid. Vi har inte haft kontakt på 20 år och bor i olika delar av landet. Ändå tänker jag: Vad ska jag ha två njurar för om jag klarar mig med en? Utan att blinka har jag anmält mig som Njurdonator och nu är bollen i rullning. Jag vill berätta om min resa i bloggen. Jag saknade bloggar om njurdonationer när jag själv skulle donera och hade gärna haft någon att fråga, någon som gått igenom det jag hade framför mig just då. Jag vill skriva ner mina tankar och upplevelser om den resa jag gjort och sedan fortsätta att skriva i nutid. Livet blir inte alltid som man tänkt sig och min blogg  kommer handla till viss del om just detta. Så...nu är jag igång och jag har ingen aning om vart detta leder mig, eller om blogga är något för mig. Den som lever får se.