Det går bättre och bättre för mig. Jag går nu obehindrat utan gåbordet, jag kan med hjälp av en dävert ta mig i och ur sängen själv. De stramar och svider i det stora ärret. De andra ärren känner jag inte av. De lägger om såren varannan dag och det ser fint ut. Det stora ärret sitter under naveln och ser ut som ett kjejsarsnitt.
Jag har fortfarande väldigt dålig matlust. Magen är uppblåst och svullen, liknar en stor ballong. Handen är öm där nålen sitter. Har fastnat flera gånger i ärmen på tröjan Enligt prognosen ska jag få åka hem imorgon. Jag känner mig rädd när jag tänker på det. Är så trygg här och det finns alltid någon att fråga. Samtidigt längtar jag efter familjen så det värker i hjärtat.

På dagarna försöker jag gå några varv i korridoren. Avdelningen är byggd som i en cirkel, så det är bara att gå runt varv på varv. Jag har lärt känna två andra svårt sjuka patienter och vi tillbringar mycket tid med varandra på dagarna. Jag lyssnar på deras livsöden och gråter (igen) när de berättar. En småbarnsmamma med fyra barn hemma, varav den yngsta endast två år gammal har fått ett nytt hjärta. Det funkar inte som det skall och hon är jättedålig. Jag hjälper henne att hämta fika och bära matbrickan.
Vi tänder ljus på kvällarna och utbyter livets självklarheter. Det känns som att personalen vill att vi går och lägger oss, men det struntar vi i. Man får ju aldrig sova på det här stället ändå. Monitorer som blinkar och ger ifrån sig ljud, larm som tjuter och spring i korridorerna. Precis som det ska vara på ett sjukhus.

De tycker att jag spenderar lite tid tillsammans med min kusin. Jag förklarar att vi inte varit så tajta innan heller och att vi inte setts på 20 år innan detta. De tittar oförstående på mig och jag vet vad de tänker. De har svårt att förstå hur jag kan lägga mig frisk på operationsbordet och utsätta mig för allt detta när vi inte står varandra så nära. Jag får svårt att förklara. Jag kände helt enkelt ett ansvar att hjälpa honom, då hans föräldrar och syster inte fick donera. Han är ju jämngammal med mig och har familj. Jag skulle skämmas om jag fick bevittna hur han blir sämre och familjen blir lidande och jag står här med två friska njurar. Jag behöver och kan leva ett fullgott liv med bara en. Jag har ändå full förståelse för hur de tänker.

P och jag hade en dispyt igår i dagrummet, då han betedde sig illa mot mig. Jag lade ner det hela och tänkte att det är ingen ide att prata med någon som inte begriper.
De andra hörde samtalet och tog illa vid sig. Jag tog också illa vid mig och grät en lång stund på rummet sedan. Det är svårt när man inte förstår sig på en person och dennes beteende.
Han borde ju visa respekt och tacksamhet, istället för att ta ut sin ilska på mig.