Vaknar på dag 4 och känner mig pigg och rastlös. Min kusin P varvar mig i korridoren med ett brett flin. Han är verkligen pigg. Vi bestämmer oss för att ta en promenad till Pressbyrån. Jag har ingen aning om hur långt det är, men P vet. Han måste bära en vit rock med lång ärm, samt en pappmössa och ett munskydd. Detta pga av att han är infektionskänslig. Jag dör en smula bara jag tittar på honom. Han ser ut som att han stulit en läkarutstyrsel och är på väg till operation med falsk läkarlegitimation. Jag skrattar och han också, men jag märker att han känner sig förnärmad på samma gång. Vem skulle inte göra det? Promenaden går bra, förutom att jag går så sakta. Min gångstil är obetalbar. Jag går som om jag håller på skita ut en kokosnöt samtidigt. Jag köper en chokladkaka, en Aloeveradryck och en skvallerblaska.. Vi hittar tillbaka också, men promenaden drog ut väldigt på tiden pga mig. Ansträngningen och alla intryck gör mig helt dränerad och jag blir ännu en gång tvungen att vila mig en bra stund. Min kondition och ork är som bortblåst.

Efter lunch kommer P's fru och lilla dotter på 10 år. De har med sig en massa presenter till mig och jag kan inte sluta gråta. Det här med gråtandet är helt nytt för mig. Jag har alltid haft svårt att gråta och gör det absolut aldrig inför andra. Nu finns det ingen hejd på tårflödet. Håller jag på att tappa förståndet?

P's fru och dotter vill gå till Botaniska Trädgården och jag får sån innerlig lust att följa med. Det känns som att frisk luft skulle göra mig så gott. P får tyvärr inte vistas ute pga infektionsrisken. Han verkar ta det med ro. Jag går ut och frågar min sköterska om lov och han säger ja, men tillägger att jag bör inse mina begränsningar. Jag har för stunden inga begränsningar alls.

Det blir en tur jag sent ska glömma! Det var lite väl häftig terräng om jag uttrycker mig milt. Omkullfallna träd, grenar och pinnar kors och tvärs. De fick hålla i mig medan jag stapplande klättrade för brinnande livet. Efter många om och men kom vi till asfalt och det gick lättare att gå. Vid det här laget var jag på vippen att ringa en taxi tillbaka, men de tyckte ju att det var så roligt att jag var med. Vi tittade först på alla vackra tulpaner ute. Sedan gick vi in i växthuset och tittade på fantastiska orkidéer av alla de slag. Jag mådde dåligt av luftfuktigheten och värmen och gick ut rätt snabbt för att hämta luft.
Jag blev bjuden på lunch och åt världens godaste tomatsoppa. Efter denna bravad var jag helt utmattad.

Det var knappt jag tog mig tillbaka. Benen bar mig inte och jag bara skakade av utmattning.
Låg i sängen hela dagen och kvällen efter detta med ett krampaktigt tag om en kräkpåse. Fick Morfin. Fick mer Morfin. Trodde jag skulle dö på riktigt. Vad är det man säger? "Learning by doing" eller nåt i den stilen.

Väcks som vanligt med blodtryck, provtagning, tömning av kateter och sprutor. Idag måste jag försöka kliva ur sängen. Vara duktig. Prestera.
Jag dricker kaffe för första gången på tre dagar och det smakar himmelskt. Något mer får jag tyvärr inte i mig. Illamåendet stannar envist kvar. Jag längtar efter att få duscha och tvätta håret. Får låna en spegel och skäms när jag ser hur jag sett ut i tre dagar. De måste tro att jag är uppstigen ur en container.

Jag får hjälp att sätta mig upp på sängkanten av två tålmodiga undersköterskor. Jag är både yr och ostadig. De låter mig sitta några minuter. De hjälper mig sakta upp tills jag står, sakta och bit för bit. Allt snurrar, men jag tar med deras stöd de tre stegen till en fåtölj bredvid sängen. De bäddar rent snabbt och rutinerat. Jag blir vitare och vitare i ansiktet och det känns som om jag ska svimma. De hjälper mig fort tillbaka och jag blir tvungen att vila en timme. Gråter en skvätt för mig själv när de gått och känner mig så himla misslyckad.

Jag får en tetra näringsdryck och lyckas hälla i mig det mesta. Den hurtiga sjukgymnasten hoppar in med ett brett leende och gnuggar handflatorna mot varandra. Nu ska vi gå i trappor, tycker hon. Jag berättar att jag inte ens gått på toa eller duschat än. Hon ropar på personal för duschassistans och naturligtvis jobbar den 27-årige killen idag. Han rullar in mig på en duschsrol in i badrummet och hjälper mig med kläder och virrvarret av slangar. Han väntar utanför och jag duschar länge i min egna väldoftande duschcreme. Schampot har jag glömt och får tvätta med sjukhusets schampo DAX. Rullas ut igen och får hjälp med påklädning och assistans med alla slangar. Katetern ska dras, men jag ber honom tömma kuffen och drar sedan ut den själv medan jag skyler mig med täcket. En slang mindre att hålla reda på. Skönt.
Jag blir tvungen att vila igen, då detta för mig var jämförbart med att åka Vasaloppet.

Den hurtiga sjukgymnasten återkommer och nu finns det ingen återvändo. Hon håller mig i handen och vi trippar sakta sakta ut i korridoren. Personalen som står där applåderar och peppar. Jag är djupt koncentrerad och livrädd. Vi går ett trappsteg i taget och hon går bakom mig hela tiden. Hon är så späd att ramlar jag så kommer jag att krossa henne. Vi småpratar och hon berättar att hon jobbat på sjukhuset i 40 år. Jag vill vända och gå tillbaka hela tiden, men gör det jag orkar. Vi träffar på min kusin P i korridoren. Det strålar om honom och han berättar att han kissat, vilket han inte gjort på länge. Jag har varit så upptagen med mig själv, så jag har knappt pratat med honom. De gånger han varit in har jag sovit. Han är ju så mycket piggare än mig och det märks så väl. Jag känner mig glad för hans skull.

På lunchen kunde jag sitta i dagrummet med de andra patienterna. Det var så trevligt att sitta och prata. Jag blev starkt berörd av deras berättelser. En kille från Dalarna hade fått ett nytt hjärta. Han berättade om den långa väntan och hur han kastades mellan hopp och förtvivlan. Första dagen jag kom såg jag honom och han såg jättesjuk ut och nu satt han här med sin härliga fru och skrattade och pratade. Jag träffade även en kvinna som fått nya lungor. Vi kom varandra mycket nära under veckan och har kontakt än idag. Pratade även med en ung tjej på 17 år som fått lever, njure, lungor och tolvfingertarm. Hon var tunn, blek, hennarött hår och tatuerad. Jag kan inte sluta tänka på henne. Jag hoppas så innerligt att det gick bra och att hon får leva det liv hon aldrig haft.
Vi fick en särskild gemenskap där i dagrummet. Det var så okonstlat och ärligt. Vi levde tillsammans i en liten "bubbla" och alla var genuint intresserade av varandras provsvar, framsteg och bakslag. Jag minns att jag sa att : -Jag är frisk. Jag har bara givit bort en njure. Fast frisk var jag ju inte, hur mycket jag än försökte intala mig det. Det är ju ett trauma för kroppen att bli av med ett organ.
Jag räknade inte längre dagarna till utskrivning och hemresa. Jag hade börjat trivas i min trygga, lilla bubbla med dessa människor.

Morgon igen. Folk springer in och ut i rummet. Ett envist illamående har bosatt sig i min kropp. Blodtryck tas innan jag ens är vaken, blodprover tas, droppflaskor byts och sprutor ges. Jag får hjälp med att höja huvudändan. Det är en gammal säng, inte en eldriven, utan en sån med spakar. Vi höjer lite åt gången. Smärtan är svår att sätta ord på. Jag får hjälp att tvätta mig och borsta tänderna. Jag vill ha egna trosor och kläder. De hjälper mig med trosorna, men efter den ansträngningen  blir jag så utmattad att de hämtar en ny vitskjorta med knappar.
Jag måste få lägga mig ner - NU.
Att jag känner mig så emlig. Jag vill ju göra som de säger. Jag vill vara bra, en mönsterpatient.

De vill bädda rent i min säng, vilket betyder att jag ska ställa mig upp. Med hjälp av två personal reser jag mig sakta sakta. Det känns som att alla inte organ de flyttat på, tarmar o.dyl ramlar på plats. En mycket obehaglig känsla. Jag orkar inte stå och måste sätta mig igen. Det blir ingen renbäddning.

Jag har droppet kvar, då jag drabbats av matleda. Får inte i mig något och allt växer i munnen på mig.  De erbjuder glass, fruktsoppa, yoghurt mm. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Helt utmattad. Jag längtar efter min familj. Jag vill ha dem nära mig nu.

En läkare kommer och påtalar att jag skulle fått dropp under natten med natrium och kalium och det har glömts bort. Jag är så slut pga av att de tömt mina depåer. Hon är så fin och ödmjuk denna läkare. Tar sig tid och ser oss patienter.  Hon heter Jana och hon har för alltid berört mitt hjärta. De flesta läkare jag möter under min tid här ser inte på mig som en människa, utan mer en siffra - något. Att de gått läkarutbildningen minst 6 år, men på den tiden inte lärt sig social kompetens känns sorgligt. Eller kanske försvinner den viktiga egenskapen med framgången eller åren? Jana är undantaget på det här sjukhuset. Vilken pärla!

De kopplade snabbt på de dropp som missats och jag kände mig på bara några minuter  mycket bättre.
På min arbetsplats skrivs det en avvikelse vid minsta lilla miss. Den skickas sedan till MAS och sedan ser man över rutinerna för att detta inte ska hända igen. Jag hoppas de påtalade denna miss, så det slipper hända fler donatorer. Onödigt lidande, förmodligen till följd av en brist i kommunikationen eller dåliga checklistor.

Någon promenad med sjukgymnasten blev det inte heller denna dag. Jag tror de insåg att jag var för dålig. Helt plötsligt skulle de dra katetern också (den hade tydligen suttit för länge) men jag sa bestämt ifrån. Jag kunde ju inte gå än och bäcken - nej tack. Blöja - aldrig i livet! 
Klappade mig själv på axeln för att jag sa nej. Det är väldigt olikt mig.

Lunchen bestod av flytande korvstroganoff, päronkräm och saft denna dag. Jag hade (i mitt rus) dagen innan kryssat i flytkost. Vi skrattar gott åt detta misstag.

Jag blir så glad att jag äntligen får komma till mitt rum. Jag tycker om rummet och har försökt att göra det lite hemtrevligt med foton på barnen, några tänkvärda citat (jag älskar citat) och böcker och tidningar. Jag duttar på mig lite av min nya body mist "Love Spell" från Victoria's Secret för att få känna mig lite fräsch.  Intalar mig att det är en mist och inte en parfym och jag har dörren stängd och delar inte rum med någon.
Jag ringer D och berättar att jag lever och att allt gått bra. Det är knappt rösten bär mig. Jag är så lättad och rörd. Min chef ringer och hör hur det gått. Jag hade inte väntat mig det och blir så glad över omtanken. Mobilen ringer sedan hela eftermiddagen, men jag låter bli att svara. Jag orkar helt enkelt inte. Jag blir så fruktansvärt andfådd av att prata. Får inte åt mig andan mellan orden. Jag sköter den mesta kontakten vis sms.
Jag har stor glädje av Facebook denna tid. Blir varm i hjärtat när jag läser alla fina saker människor skriver. Tänker att vi alla skulle bli bättre på att uppskatta och bekräfta varandra i vardagen.

Smärtan börjar göra sig påmind och det känns som om jag blivit överkörd av en ångvält. Det är omöjligt för mig att lyfta armarna och jag har en vidrig värk i nacken. Jag vet att det är "normalt" och att det är så pga gasen de pumpat upp buken med för att få utrymme när de lossar njuren. Jag ringer motvilligt  på klockan och de kommer på en sekund. Jag får en spruta med Morfin. På en sekund blir jag alldeles varm inombords och smärtan avtar på en gång. Det känns som bomull i bröstet. Fantastiskt!
Jag ber om Primperan mot illamående också, i förebyggande syfte. De kommer in med en matsedel för de kommande dagarna som jag flitigt kryssar i.
En hurtig sjukgymnast tittar in och ger mig en konstig apparat jag ska blåsa i en gång i timmen. De är tre kulor som ska lätta och skjuta i höjden och sen ska man hålla den uppe i några sekunder genom att andas in luft länge. Jag tar i för allt vad jag är värd, men inte en kula rör sig ens.
Jag ska även vicka på tårna och röra benen för att motverka blodpropp.
Hon säger att hon kommer tillbaka imorgon em för att gåträna med mig. 
You wish, tänker jag, men säger inget.

Resten av kvällen är jag som i ett töcken. Vaken, fast ändå inte.
Uppdaterar på Facebook, vickar på tårna och försöker blåsa i den där jäkla apparaten. Får inte upp en kula och gråter en stund över min oduglighet. Min kusin kommer förbi och frågar hur jag mår. Han ser frisk ut och mår toppen. Han frågar om jag vill hänga med ut och äta varma mackor, men jag tackar nej. Säger inte att jag inte kan gå än. Varken armar eller ben lyder mig längre. Jag blir ändå glad för hans skull.

Det kändes som att jag vaknade 5 minuter efter att jag sövts. Det var 3 timmar senare fick jag veta. Allting hade gått precis enligt planen för mig. Min kusin P var fortfarande på operation, då de börjar med honom efter mig. Jag vaknade snabbt. De hade precis parkerat min säng i den stora salen full av människor som också hade opererats. Jag var tvungen att titta under täcket och ser då till min stora fasa  att jag är naken. Men...jag somnade nyss med kläder? Skumt.  De hade inte hunnit klä på mig skjortan och nätbyxorna. Jag har slangar överallt och mellan benen sitter en kateter. Så himla overkligt! Allt detta har hänt medan jag sov. Jag känner mig euforisk! Jag är så glad över att jag lever och att jag klarade det. Jag känner mig pigg och allert, om än något förvirrad. Ber om mina glasögon och tittar mig omkring. Barn, unga, gamla i en salig blandning. De ligger uppradade i långa prydliga rader. Vissa har de dragit en gardin runt. Jag tycker det är hur mycket personal som helst. Jag frågar om det (vad jag nu har med det att göra) och den sköterska som har ansvar över mig säger att de har två patienter var att ansvara över. Hon frågar hela tiden hur jag mår och tittar till mig varannan minut känns det som. Jag är så glad över att jag inte mår illa. Jag hade sagt åt dem flera gånger att preparera mig ordentligt, så jag slapp kräkas, då det är min absolut största fasa. Hade tom googlat fram att Zofran i kombo med Dridol mot illamående var det absolut bästa och sedan skrivit det på min "önskelista".
Jag tycker det är konstigt att jag inte känner någon smärta.
Det ligger en liten flicka mittemot och gråter efter sin mamma och kräks. Mitt hjärta går nästan sönder. Jag vill springa fram och ta henne i min famn. Minns alla gånger vi opererat sonen och inte hunnit ner till uppvaket innan han vaknat. Det sitter som en tagg i hjärtat och jag vet inte hur många gånger jag känt sån skuld för det, även fast jag sprang genom korridorerna så fort de ringde.

De flesta på uppvaket verkar må mycket sämre än jag. Jag vill dricka och äta och ta en prilla. Jag vill ringa hem och säga att allt gått bra! De säger att jag får vara här några timmar nu och jag får citronpinnar att fukta minnen med. Halsen känns som en öken. Jag har svårt att svälja.
Jag pratar och skojar med personalen som tycker jag är ovanligt pigg. Jag har aldrig blivit bättre bemött och ompysslad någonsin. De är verkligen helt fantastiska och med hjärtat på rätt ställe.
Jag får en Femina tidning och några gamla Amelia att läsa.
De frågar åter igen om jag har ont eller om jag behöver något. Jag frågar hur min kusin mår och de säger att han ligger längre bort och att allt gått bra för honom med. Jag blir alldeles varm inombords ?
Han kanske får leva många år till med min njure! Jag har givit honom liv och mer tid med sin fru och sin fina dotter.
Det känns så himla bra att ha gjort detta. Vilken modig människa jag är ändå, fast jag är rädd för det mesta.

Tiden sniglar sig fram. De lyfter på täcket och tittar då och då. De ringar in blodfläckarna som syns igenom kompressen med bläck, för att kunna se om de breder ut sig och blöder mer. Jag trasslar in mig i sladdarna för andra gången och det kommer två sköterskor och reder ut allt och skrattar. Jag iakttar omgivningen och funderar på varför de är här och vad de har gått igenom. Jag ser en kvinna som är knallgul och ser ut som en vaxdocka. Hoppas hon fått en ny lever, så hon slipper vara så gul. Jag ser en man som ser ut som en mumie och funderar på varför. Trafikolycka?

Jag får dricka lite saft. Så ljuvligt! De frågar om jag har ont. Jag säger att jag mår prima och det gör jag verkligen. Jag har nog aldrig mått så bra i hela mitt liv när jag tänker efter. Har i efterhand förstått att det var alla droger jag hade i kroppen som gav mig denna enorma eufori.

Strax innan kl 15 får jag äntligen åka till avd 138.

Kl 5.30 tänds samtliga lysrör i mitt rum och det stormar in två ur nattpersonalen. Dags för blodtryck och prover. En undersköterska klämmer på mina vener med sina iskalla händer och tar raskt några rör.
Jag känner doften av nybryggt kaffe i korridoren och det suger till i magen av hunger. Jag har fastat sedan kl 24 och skulle kunna ge vad som helst för lite frukost. Jag tar några klunkar vatten. Nu ska de bädda rent min säng och jag ska åter igen in i duschen och skrubba kroppen med den där desinficeringen och byta kläder igen. Jag upprepar rutinen och blir sedan tilldelad en skjorta med knyt bak och öppen rygg, samt de där sexiga jättetrosorna. Kan inte låta bli att tänka på hur många som haft dem innan. De frågar om jag vill premedicineras med något lugnande, men jag avböjer med rädsla för att må illa/ kräkas. Vill även vara klar och redig. Jag får underteckna ett papper där det står att jag ger mitt medgivande till att det tar min njure och att jag läst om komplikationerna.
Nu är det bråttom. De är väntar nere på operation. I sista sekund upptäcker de att jag har nagellack på tånaglarna. Kaos utbryter och ett sökande efter Aceton. Jag hade googlar detta innan och läst att på fötterna var ok, men inte på händerna. Detta var en sida från Transplantation i Malmö. De verkar ha olika rutiner/regler på olika sjukhus. Inte lätt att veta.
Aceton hittas ej, så de står och gnuggar på mig med bensin som man använder när man tar bort lim från plåster och förband. Funkar sådär.
Jag ser hur de rullar förbi P när på op och jag vinkar och ler. Jag ber dem ta med mina glasögon, då jag inte får ha linser heller.

Nere på operation står ett glatt gäng och väntar. Ser sköterskan jag träffar igår och hon lovar att ta hand om mig på bästa sätt när jag sover och säger att jag är i trygga händer. Jag reser mig själv och hoppar upp på operationsbordet. De klappar om mig och säger att jag är en stor hjälte. Jag får benvärmare och armvärmare och känner att det är varmt och skönt där jag ligger. Sköterskan från igår börjar sandpappra min panna för att sätta dit något (vet ännu idag inte vad det var och varför) De tar fram masken och säger åt mig att andas lugnt och att det kommer att lukta lite illa. Jag tar några andetag och det sista jag ser är hur den fina sköterskan från igår stryker mig över pannan och kinden. Godnatt!!

PS. Sista bilden innan op tog jag lite på skämt och skickade ett mms till D att jag älskade honom och för att han skulle se vad läcker jag var ?

Jag minns den här kvällen som igår. Jag gick ett eget rum sent på kvällen. Ett rum för två med en tom säng bredvid. Det rum jag skulle tillbringa de närmsta dagarna. De var inte säkra på om jag skulle få dela eller inte och det lät tveksamt om jag skulle få ha samma rum under min vistelse. Jag var så glad att jag äntligen fått ett rum. Trodde ett tag att de glömt bort mig alldeles. Jag räknade ut att de rum som låg närmast expeditionen, var för de som behövde mest tillsyn och var svårast sjuka, medans den sidan där jag låg verkade rätt så öde. Avdelningen verkade också uppdelad efter organ. Ett vårdlagvhade hjärtan, ett annat lungor och ett tredje njurar osv.
Jag minns att jag kände mig så fruktansvärt ensam. Visst hade jag min kusin att prata med, men det kändes som att han hade nog med sina tankar. Han var cool och lugn, men jag misstänker att det bara var på ytan.
Jag skulle duscha i en bakteriedödande klorhexidintvål (Hibiscrub) i navel, öron, näsborrar, i håret och tom i självaste "fiffin"
Tvålen ska minska antalet bakterier, desinficera huden och minska infektioner. Jisses vilken procedur och vad det sved (!!!) Sedan på med trosor som var märkta med 60-80 kg och en lång vit skjorta med knappar. Drar sedan på mig ett par snäva stödstrumpor som jag ska använda dygnet runt hela min vistelse.
Sen skulle det renbäddas innan jag fick lägga mig. Jag gjorde det själv, då det var mitt i rapporten från kvällsskift till nattskift och jag inte ville ringa på klockan. Med hår som svinto spatserar jag i säng. Zappar på tv'n för att hitta nåt program att skingra tankarna med. Hittar bara eftersnack om Hockey VM. Jag kollar Facebook och pratar lite med mina närmsta vänner M och V. De önskar mig lycka till. En kollega från mitt fd jobb skriver några rader och jag blir glatt överraskad att jag just nu finns i hennes tankar, fast vi inte haft någon särskild kontakt. Tårarna rinner när jag tänker på all kärlek jag får från människor just i denna stund. Jag tycker det är konstigt att ingen ur personalen kommer och slår sig ner och pratar en stund. De hade betytt så mycket kvällen innan. Jag ångrar att jag inte tog med mig D. Samtidigt som jag är trygg med att han är hemma och sköter markservicen. Jag snyter mig och försöker läsa lite ur en av de många pocketböcker jag tagit med. Det är omöjligt att ens förstå vad jag läser.
Vid kl 23 knackar det på dörren och nattpersonalen kommer in och presenterar sig och frågar om jag behöver något. Jag ber om nyponsoppa, smörgås och något att sova på. Jag gråter lite till när de gått, men kommer till sans efter ett tag. Somnar på småtimmarna av ren utmattning och inte så mycket av tabletten jag fick. Vaknar några gånger av pipande apparater och träskor som springer i korridoren. Sommar om.