Jag kliver ur taxin vid Bruna Stråket 5 på SU och blir stående en bra stund. Det liknar inget annat sjukhus jag sett. Men så är det Norra Europas största sjukhus också.
Jag tänker att jag får vara glad om jag hittar ut ur denna gigantiska labyrint lagom till nästa år (med lite tur)

I kafeterian sitter min kusin P och väntar. Så roligt att ses, då vi inte träffats på 20 år. Vi lekte som barn hos farmor och farfar, men jag kan inte påstå att vi känner varandra. Vi tar en kopp kaffe och beger oss sedan upp till avdelning 138 (Transplantation) P får guida mig, då hen hittar på sjukhuset. Vi hamnar slutligen i ett väntrum med galonklädda, golvfasta stolar. Jag är fortfarande väldigt spänd och nervös. Känner att jag inte riktigt vet vad som väntar. Jag mår som bäst när jag vet och har koll på saker. Vid närmare eftertanke har jag ju inte haft kontroll på något under det sista 1,5 året. Inte något som rör utredningen i alla fall.

Det kommer en sköterska/koordinator och hämtar oss. Vi går till ett anhörigrum med en soffa, två stolar och ett litet bord. Jag tänker att i detta rum får man ta emot negativa besked. Här har det nog gråtits många tårar genom tiderna. Han berättar om avdelningen. Han berättar också om donationer som gjorts. Han är rolig och har en stor portion humor, vilket får mig att känna mig mindre spänd.
Jag får efter detta gå in i ett närliggande rum och där väntar en kirurgläkare. Jag får inget bra intryck av honom. Barsk, dryg och inte ett dugg intresserad av mig som patient. Jag känner mig åter igen som en bricka i systemet. Han ber mig klä av mig och behålla trosor och bh (det tackar jag för) Han klämmer hårdhänt på magen för att sedan vrida min kropp i alla positioner som finns. Han rullar mig som en kanelkringla över papperet på den gröna britsen.
Avslutar med att harkla sig två gånger för att sedan med myndig stämma be mig gå ner i vikt. Jag känner hur klumpen i halsen växer och jag får inte fram ett ord. Hinner knappt klä på mig innan han klapprar iväg på sina träskor á la 1977. Jag förstod nu ingenting. Jag hade ju redan gått ner i vikt och mitt BMI var "godkänt"
Han bläddrade i min journal och var för ointresserad för att ens prata med mig. Detta är ett ytterligare exempel på en läkare som inte bör arbeta med människor. Jag berättar för sköterskan om hans uppträdande gentemot mig och hon svarar mig att "han är ju bara sån"
Som om det vore okej?! Jag tänker i mitt stilla sinne att här får karman sköta jobbet. Du får vad du ger och allt ont du gör slår tillbaka på dig på ett eller annat sätt.
Jag funderar vidare på om jag är extra känslig och sårbar och kommer fram till att visst är det så, men att detta ändå inte var okej. Självklart hyser jag stor respekt för läkaryrket, men i min värld är ALLA människor lika mycket värda, oavsett titel och bakgrund.
Min degiga, pösiga och goa mamma-mage har gått igenom två graviditeter och burit det finaste jag har ~ mina barn. Det enda sättet att få bort den är en bukplastik för 80 000 kr. Visst kan man ha bra mycket roligare för dom pengarna? I duschen och bastun på badhuset ser jag att de flesta kvinnor i min ålder har en "mamma-mage" Vissa mer och andra mindre.

Dagens sista möte är med en kvinnlig läkare som går igenom njurarnas funktion med oss på ett väldigt enkelt sätt. Hon informerar om komplikationer, tiden efter och vad som kan vara bra att tänka på. Jag är redan så påläst jag kan bli, men låtsas ändå vara intresserad. Jag är vid det här laget så trött att jag får svårt att fokusera. P kommer ihop sig med läkaren och brusar upp utan anledning. Hen är otrevlig och jag kan för mitt liv inte förstå varför? Jag skäms som en hund. När vi går ut ger jag läkaren en blick och rycker oförstående på axlarna. Hon klappar mig på axeln och vi ler i samförstånd. Jag har fått bevittna en sida hos P som jag tycker mindre bra om.

Två timmar senare sitter jag på det läskiga flygplanet påväg hem till tryggheten och lugnet. Jag är så mentalt utmattad att jag inte ens orkar bry mig om att vara livrädd.
Äntligen ska jag få komma hem till min fina familj.

~Some walks you have to take alone~

Jag vaknar av alarmet som ilsket skränar kl 04. Natten har varit orolig med en massa konstiga drömmar. I varje dröm är jag jagad och på flykt. Man behöver inte vara kärnfysiker för att förstå att jag drömmer om det jag faktiskt känner, eller de känslor som jag varje dag försöker att lägga ett lock på. De får bubbla upp till ytan senare, men absolut INTE nu.
Jag är allt annat än utvilad. När jag tittar på mig själv ser jag ut som en tvättbjörn. Brygger en kopp starkt kaffe, tar två Lingongrova med ost och tänder ett ljus. Sminkar mig lite snabbt och försöker lägga krutet på att dölja de mörka ringarna under ögonen, samt få lite färg på kinderna. Det går sådär. Klär på mig de kläder jag valt ut med omsorg kvällen innan.

Taxin kommer kl 04 och jag sjunker ner i baksätet. Jag vet inte varför jag föredrar att sitta bak när jag åker taxi? Chauffören svär över att han knappt hittar ut ur vårt gyttriga radhusområde och jag funderar på om jag skulle hitta ut själv med bil.
Det visar sig vara en sk "delad taxi" och vi plockar upp ytterligare tre personer längs vägen. Tystnaden i taxin känns så pinsam. Inte en artighetsfras uttalas av någon. Funderar en stund på om jag ska "bryta isen" med något klämkäckt, men ångrar mig i sista sekund. Tänker att de andra nog njuter av tystnaden och är trötta. Det känns som ett klokt val av mig.

Det lilla rödvita propellerplanet står och väntar på oss på flygplatsen. Kliver på och hoppas att de serverar starka rusdrycker. Som alltid kommer trycket över bröstet och jag kan nu höra mina egna hjärtslag. Tar fram Safety on board-broschyren och börjar titta efter närmaste nödutgång. Tyvärr verkar det bara finnas en dörr in och ut. Knäpper i vanlig ordning händerna, drar några djupa andetag och lägger över mitt liv i pilotens händer. Ser han inte lite trött ut förresten? Har han sovit ordentligt? Är han van att navigera ett plan av denna sort? Är han kanske tom bakfull? Mina medpassagerare ser så lugna och stabila ut. De läser DN och verkar inte bry sig nämnvärt om att vi har 10 000 meter ner till marken?! Tänker att de har nog klippkort och pendlar varje dag. Planet startar och lyfter med ett öronbedövande oljud. Det skakar och hoppar fram. Jag ber tyst "Fader Vår" och funderar på vilka som kommer på min begravning. Klonkandet och det höga motorljudet har nu upphört och vi utfodras med en kopp kaffe och en bulle. Jag blundar resten av resan och lyssnar på "Vår sista dans" med Benny Anderssons orkester. Vi landar på Landvetter och jag har överlevt ännu en gång. Jag inser att jag borde söka hjälp för min flygrädsla. Jag vet att det är mycket farligare att åka bil rent statistiskt och jag vet att säkerheten är prio ett osv. Detta handlar om mitt kontrollbehov.

Vardagen rullar på och jul och nyår passerar. Jag hör ingenting från Transplantationsenheten. Jag börjar oroa mig för att de hittat något fel på mig, några ovanliga fynd på röntgen. Det positiva för min del med utredningen är att jag blir noggrant undersökt från topp till tå. Varje gång jag får ett "okej" efter en provtagningar/röntgen är en enorm lättnad och glädje för mig.
Vid ett tillfälle tidigt i utredningen ringer en läkare och berättar att de hittat en mindre missbildning längst ner på ryggraden. Spina bifida occulta var namnet på detta (kluven ryggrad) Ryggmärgskanalen har inte slutit sig fullständigt. Skadan uppstår i graviditetsvecka 3-4, alltså redan i fosterstadiet. Jag har alltså levt ovetande om detta i 38 år och hade inte utredningen av mig som donator gjorts, så hade jag aldrig fått veta detta. Det är inget jag någonsin varit besvärad av och på något sätt märkt av. Ja, livet är fullt av överraskningar, på gott och ont.

Det går ytterligare en vecka. Jag blir sedan uppringd av U på Transplantationsenheten i Göteborg och de vill träffa mig så snart det är möjligt för bedömning/samtal. Gode Gud, kan detta inte vara över snart? Jag är oförmögen tänka på något annat än detta.