När man får ett besked om oklara förändringar i hjärnan är det svårt att vara cool. Jag googlade naturligtvis, vilket jag INTE skulle ha gjort. Kom genast in på hjärntumörer, ALS och andra skrämmande sjukdomar.
Jag förberedde mig verkligen på att mitt liv var slut. Det kändes så snopet. Var det här allt? Det har ju nyss börjat. Mot familjen höll jag upp en fasad. Jag ville absolut inte oroa dem i onödan. Det som har varit är nog. Jag valde att berätta det för mina närmsta vänner, men det var som om de inte ville ta det till sig. Min oro alltså. Jag började planera saker och ting. Vi hade länge tänkt sälja vårt alltför stora radhus och det kändes som att nu gör vi slag i saken. Jag började skriva till barnens kommande födelsedagar, ifall det skulle vara så att det i min hjärna var något farligt. Jag har aldrig funderat så mycket som under den här tiden. Vad har jag gjort för avtryck om jag lämnar allt? Hur vill jag bli ihågkommen? Jag ringde och tackade barnens pappa (mitt ex) för den tid vi haft tillsammans. Vi har inte haft den bästa relationen efter separationen, men den är idag toppen. Det var viktigt för mig att få säga allt detta till honom. Ifall att liksom. Jag pratade mycket med D, min sambo, men han hade svårt att ta till sig det jag sa. Men för mig vart det skönt att få allt detta sagt.

Jag ringde doktor A och bad honom öppna min journal och läsa vad som stod där för mig. Han gjorde det och jag hörde att han också blev lite bekymrad. Han lovade mig att ringa och påskynda detta, så jag kunde få svar någon gång.
Jag ville inte vänta en dag till.

Jag hade lite pengar på mitt konto för ovanlighetens skull. En resa hade verkligen suttit gott just nu. Att få skingra tankarna lite, uppleva en ny miljö och komma hemifrån.
En kväll satt jag och drack te med min kompis M och vi började kolla på weekendresor. Jag ville så gärna bjuda henne, då hon funnits för mig under hela resans gång och även sedan 13 år tillbaka som vän.
Vi hittade ett billigt flyg till Istanbul. Den mystiska staden som jag så länge önskat att få uppleva.
Vi bokade flyg och hotell och jag gick hem för att packa.
Väckte D och viskade att jag och M åker bort över helgen. Tror inte att han förstod, fast han log och svarade.
Tre timmar senare sitter vi på tåget till Stockholm. Älskar att vara spontan och detta blev ju verkligen spontant!

Vi hade en fin helg. Jag tänkte inte så mycket på det besked som väntade. Snarare njöt jag av resan på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Jag såg saker och ting i starkare färger, insöp dofter och tuggade maten sakta. Svårt att förklara på ett annat sätt. Eftersom jag inte visste om det var sista gången jag reste, så upplevde jag allt så mycket starkare. Märkligt det där.
Vi hade inte mycket tid, men hann se det vi ville. Blå moskén, Hagia Sofia och en kaffe på Bosporen som är ett sund som delar staden i två delar, en asiatisk och en europeisk.
En fantastisk stad som jag mer än gärna återvänder till.
Vi hade dessutom turen att bli guidade av en kompis till M och det underlättade ju mycket.
Tyvärr var jag så utmattad att jag kl 19 låg nedbäddad på hotellrummet, medans M och hennes kompis fortsatte att göra stan resten av kvällen. Vi bodde på ett mysigt litet hotell i gamla stan, nära alla sevärdheter.

Tre veckor senare får jag ÄNTLIGEN svar från neurologen. De hade skickat iväg mina plåtar till ett annat sjukhus där det fanns expertis.
Men tre veckor är en alldeles för lång väntan! Jag var ju mer eller mindre ett vrak under denna tid.
Tack gode Gud så var svaret positivt! Fläckarna i min hjärna var "skönhetsfläckar", dvs ofarliga fläckar, men ändå ovanliga. Fårorna var synliga skador till följd av stress. Min stress/utmattning hade alltså blivit till skador på hjärnan. Det positiva med det var att jag fick en förklaring till min glömska, trötthet och mycket annat. Samt att det kan läka.
Idag är jag tacksam på ett helt annat sätt än innan. Även om jag inte har hälsan som förr, så lever jag.
Jag vill ju leva, även om jag har svårt att förhålla mig till mitt "nya liv".
Jag ska göra det bästa av det ändå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...