Dags att flyga till Göteborg för att träffa kirurgen, koordinatorn och min kurator (Ängeln)
Taxin hämtar mig tidigt i ottan och jag får som övriga gånger dela den med några för mig okända resenärer.
Är helt utmattad redan när jag kommer till flygplatsen. Hur ska detta sluta? Får problem när jag ska checka in, då jag packat med mig en Bodymist i handväskan och man inte får ta med vätska. Detta borde jag veta, resvan som jag är, men jag hade totalt glömt bort det.
En gullig kvinna som jobbar på flygplatsen erbjuder sig att ta min Bodymist och att jag får hämta den när jag landat hemma samma kväll. Så snällt av henne.

På planet hamnar jag bredvid en brunbränd Björn Ranelid och han visar sig vara lika pratsam som jag befarat. Resan går bra och den cocktail av mediciner jag tagit till frukost hjälper mot min flygrädsla som bultar i bröstet. Det går bra.

Framme vid Bruna stråket känner jag igen mig sedan sist och hittar till avd 138 utan större problem. Går in på en toalett för att rikta till luggen och duttar lite rouge på mitt bleka nylle. Jag ser ut som en skrämd hare med alldeles för platt lugg. Skitdetsamma! Jag är på ett sjukhus för tusan.

Jag genomgår hygienrutinen i slussen och går mot receptionen.
Hinner bara dit och berätta om mitt ärende, så kommer en kvinna med lockigt hår till axlarna och glasögon. En söt kvinna i min egen ålder.
Det visar sig vara "Ängeln"
Vi ger varandra en stor kram och jag får tunghäfta. Det är sån anspänning att äntligen få ses så situationen blir allt annat än naturlig.
Vi går in till ett besöksrum och jag har aldrig varit så muntorr och svettig.
Vill tacka henne från hela mitt hjärta, men hittar inga ord. Tänk om hon visste vad hon betytt!
Vi samtalar om väder och vind. Det känns stelt. Hon är så lättsam och trevlig och räddar situationen.
Jag får träffa kirurgen, Niklas, som går igenom operationen och vad som kan tänkas ha gått snett. Han berättar om andra som blivit drabbade och hur de mår idag. Intressant.
Jag får även träffa koordinatorn U, som jag bara pratat med på telefonen och haft mailkontakt med.
Jag har aldrig varit arg eller riktat någon kritik mot de som opererat. Det finns alltid en liten risk för komplikationer och nu var det jag som råkade drabbas. Det händer och nu hände det mig. Punkt.
Däremot tycker jag att de ska lägga mer fokus på hur donatorer mår efter ingreppet. Det är en stor operation, förenad med en massa tankar och känslor, samt en lång, psykisk påfrestande och jobbig utredning.
Själv var jag så fokuserad och målinriktad innan, så allting kom efter för mig. Som en stor hink kallvatten över huvudet.

Jag och "Ängeln" äter lunch tillsammans. Jag har fortfarande svårt att "vara mig själv" och vet inte varför jag blir så stel och konstlad.
Tur att hon är van "knäppgökar", tänker jag. Det känns fint att äntligen fått träffa henne, även om jag önskat att jag hade varit mer relaxed.
En fin människa som jag aldrig kommer kunna tacka nog många gånger ~ tyvärr.

Dagen är till ända och jag flyger hem.
Nejdå, så lätt gick det inte!
Det blir en massa strul med planet hem, så jag får lägga ut 2600 kr för att ta mig hem. Kaos!
Jag tar rygg på en finländsk hjärnkirurg som är lika nervös som jag. Vi hjälps åt att lösa situationen och kan tillslut ta sista planet 22.30
Lättade sitter vi med varsin kaffe på planet och pustar ut.
Varför går det inte bara lätt och friktionsfritt? Alltid är det nåt.
Min hjärna är så full av stress och intryck att den nu kokar inne i huvudet. När D ringer och frågar på vilken flygplats jag befinner mig, så får jag en blackout. Jag vet verkligen inte. Hur jag än försöker tänka ut om det är Arlanda eller Landvetter så har jag inte en aning. Jag får gå fram till en snurra med vykort och titta för att inse att det är Arlanda.
Får i detta ögonblick en hint om hur det skulle vara/är att ha Alzeimers.
Så himla läskigt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...