Jag saknar många av de vänner jag umgåtts med under lång tid. Nästan halva livet faktiskt.
Jag älskar verkligen de vänner jag handplockat och de har ju också valt mig. Jag bär dem i mitt hjärta och skulle göra nästan vad som helst för dem. Som vi skrattat, gråtit, utbytt tankar och förtroenden. Rest och upplevt saker. Varit oense och försonats.

Sedan jag blev sjuk har jag inte orkat vårda mina relationer som tidigare. Förr har jag alltid varit den som ringt och tagit initiativ till saker och ting, brytt mig om, ordnat tjejmiddagar och fester osv.
Nu har jag av förklarliga skäl inte orkat hålla i stafettpinnen som förr och jag har även varit ärlig och sagt detta. Plötsligt känns det som att jag förlorat många av de vänner jag länge haft. Vissas livsstil kan jag ju inte hänga med i längre och några alternativa sätt verkar inte finnas att umgås på. Jag dricker inte alkohol längre, så kanske uppfattas jag som tråkig då?

Att jag blir så ledsen beror på att jag VET hur mycket jag är villig att göra för mina nära vänner om de hamnade i min sits och då har jag trott att de varit villiga att göra detsamma för mig. Jag vill inte dra på mig "offerkoftan" och tycka synd om mig själv, men jag känner bara att vart är ni älskade vänner när jag behöver er som bäst?

Att man har olika vänner i olika skeden i livet är jag medveten om. Vissa umgås man ofta bara med under en begränsad tid, tex i föräldragruppen, föreningslivet, fotbollslaget osv. Vissa växer man ifrån, man utvecklas åt olika håll och har tillslut inget gemensamt.
Men dessa vänner jag saknar har jag haft i över 20 år.
Jag tänker att kanske inte vänskap värderas lika högt av andra som den görs av mig? Det kanske för andra är mer som att skrapa bort en fotvårta? Medan det för mig sitter inne i hjärtat. Ja, vi är olika, så är det.
I nöden prövas vännen, sägs det och det är nog så.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...