Jag har äntligen något att se fram emot, en "morot" som gör att det känns så mycket lättare att fortsätta framåt. Jag ska få tillbringa 9 dagar i Spanien, längs spanska solkusten.
Med en fantastisk vän, som jag har fått kontakt med efter många år.
Vi gick i samma klass när vi båda läste till undersköterskor för över 20 år sedan. Vi umgicks efter det också med våra respektive, men sedan flyttade hon ut på landet, vi båda började jobba och kontakten rann ut i sanden. Jag har tänkt mycket på henne under åren och varje gång vi stött på varandra, så har vi dyrt och heligt lovat att ta upp kontakten igen.

När jag blev sjukskriven och fick oceaner av tid till att tänka, så var en av sakerna på min "att-göra-lista" att ta kontakt med vänner jag gärna vill ha kvar i mitt liv och avsluta med de som tar mer än de ger.
Jag skrev ett långt sms, som först kom fel. Jag skrev ett till som kom rätt och jag fick kort därefter svar. Vi sågs på att café i stan och hade 20 år att prata igen och det hann vi verkligen inte med just då.
Tänk att vissa människor har man inte träffat på många år och när man väl ses, så tar man bara vid där man slutade. Det blir varken krystat eller pinsamt på något sätt. Men Jenny blev det också så. Ungefär som om man varit från varandra bara någon dag. Sedan finns det andra människor som man aldrig lär känna riktigt, hur mycket tid man än spenderar tillsammans. Man kommer varandra inte in på livet. Det är som att det sitter en spärr där och blockerar allt som går lite in på djupet. Konstigt det där.

Jag blev tillfrågad om att följa med till Spanien i nio dagar. Hon skulle ha åkt med sin familj, men av olika anledningar som skedde efter vägen, så kunde inte make och son följa med. Jag blev så himla glad över att bli tillfrågad!
Sedan, när jag avslutat samtalet, så kom katastroftankarna. Tänk om jag blir dålig när vi är där och hon blir tvungen att tillbringa veckan på egen hand? Osv osv.....
Jag har i så många år låtit smärtan ta över min kropp och hindrat mig från att göra saker som skulle gjort mig gott. Bokat av saker och inte vågat leva fullt ut. Nu får det vara slut på det!! Vad har jag att förlora?
Jag tackade med bultande hjärta ja till att resa med. Vad har jag att förlora liksom? Varför måste jag alltid tänka det allra värsta? Det här blir bra! Jag får komma till sol och värme med en fin vän som jag trivs otroligt bra med.
Efter att ha legat och tittat i taket i två år, så blir detta en ett härligt avbrott från den grå vardagen.

Idag släppte en stor sten från mitt hjärta. Jag har blivit (eller alltid varit?) en människa som oroar mig mycket och ofta helt i onödan. Det är svårt att stoppa skenande tankar. Min terapeut sa till mig vid ett av våra många samtal att skriva ner tankarna på ett papper, då de störde min sömn. Skriv ner och släpp, sa hon.
Jag gjorde inget annat den natten än att skriva ner en tanke, släcka lampan, tända och skriva igen och så höll jag på. Vet inte om detta funkar på människor med färre tankar, eller mindre katastroftänk än jag lider av. Denna metod är inget jag längre praktiserar, pga att det blev värre för min nattsömn än att bara tänka.

Idag fick jag äntligen kontakt med min doktor. Hon tyckte att jag skulle vars sjukskriven på heltid tills mitten av september.
Hon har varit inne på att jag ska börja arbetsträna nu den 1/6.
Ju närmare datumet jag kommit, desto mer har paniken och ångesten infunnit sig. Kan jag vårda andra, då jag knappt är kapabel att ta hand om mig själv? Om inte, vart ska jag då jobba? Jag känner inte att jag klarar av en ny arbetsplats igen! Nya rutiner, nya arbetskamrater osv. Jag känner mig själv och vet exakt hur jag gör på en ny arbetsplats. Då lägger jag in femmans växel och ska jobba dubbelt så effektivt än alla andra. Överpresterar och skulle aldrig komma på tanken att säga nej.
Tar på mig alla extrasysslor jag blir tillfrågad med ett leende på läpparna. Fast jag egentligen inte alls vill, eller orkar. Det är ju viktigt som "ny" att snabbt bli omtyckt och accepterad av kollegorna. Hitta sin plats i gruppen.
Trots att jag bytte arbetsplats för inte alls så längesedan, så trampade jag i klaveret nästan direkt. Fast jag och min chef pratat om vad jag inte bör göra, i detta fallet var det att ta extra ansvar och rotera runt på olika våningar (avdelningar)
Eftersom jag ser frisk ut och mina "svårigheter" inte syns utanpå, så tog det inte många veckor innan min chef frågade mig om jag ville extra ansvar, utöver de arbetsuppgifter som finns på avdelningen (som vi inte hinner med) Jag hör mig själv glatt tacka ja och känner mig både sedd och bekräftad. Jäkla skit! Varför gör jag så här mot mig själv gång på gång?
Jag vet ju hur det slutar.

Nu kan jag andas igen. Jag behöver inte gå tillbaka på min ordinarie arbetsplats över sommaren. Jag behöver inte heller skolas in på något nytt ställe. Jag kan ägna sommaren åt att försöka fortsätta jobba med mig själv, hitta en slags balans i vardagen som fungerar, lära mig att leva med min sjukdom och de svårigheter den medför. Jag får tid att träna och läka lite till.

Jag har inte alls känt mig redo att kasta mig ut i arbetslivet igen, inte ens på 50%. Har funderat över om det beror på att jag vant mig vid den lugna lunken hemma och kommit till nån slags acceptans. Tror inte att det är så. Jag VILL ju jobba! Saknar gemenskapen, det bittra kaffet ur min kantstötta kopp, saknar de boende och glädjen man får tillbaka genom att hjälpa. Jag saknar rutiner och ett schema att leva efter.
Självklart inser jag att jag kanske aldrig kommer kunna komma tillbaka på heltid, eller ens kunna jobba inom det yrke jag brunnit för i hela 25 år.
Vill inte tänka den tanken än. Jag måste få leva i tron på att jag kan ett tag till. Det hade varit så mycket bättre om jag inte gillat mitt yrkesval. Om jag inte känt ett så stort engagemang. Om jag inte känt att jag gjort någon skillnad alls i dessa människors liv. Men det är precis tvärtom. Jag vill detta och jag är förbaskat bra på det också.

Nu har jag lovat mig själv att inte försöka fundera så mycket på framtiden, även om det är nästintill omöjligt för en tänkare som jag.
Jag delar inte med mig av min oro till familj och vänner. Jag bär den inom mig och att skriva här är min enda ventil. Jag är duktig på att lyssna till andra och komma med råd, men delar ogärna själv med mig av min oro. Jag tror det har att göra med att jag tidigt i livet intog den "rollen" och det är så förbannat svårt att göra sig av med den och vara sann mot sig själv och andra.
Jag har ett fåtal vänner som gjort ungefär samma resa, inte med smärta, utan utmattningsbiten.
Det är så skönt att höra att man inte är ensam om att tänka/känna som man gör. Såna gånger kan jag öppna mig lättare. Jag känner ingen glädje över att en vän mår dåligt, men jag kan känns en lättnad över att jag inte är ensam om mina tankar och känslor. Vissa dagar känns det som att man är själv om allt och som om man håller på att bli tokig ~ på riktigt.