Jag saknar många av de vänner jag umgåtts med under lång tid. Nästan halva livet faktiskt.
Jag älskar verkligen de vänner jag handplockat och de har ju också valt mig. Jag bär dem i mitt hjärta och skulle göra nästan vad som helst för dem. Som vi skrattat, gråtit, utbytt tankar och förtroenden. Rest och upplevt saker. Varit oense och försonats.

Sedan jag blev sjuk har jag inte orkat vårda mina relationer som tidigare. Förr har jag alltid varit den som ringt och tagit initiativ till saker och ting, brytt mig om, ordnat tjejmiddagar och fester osv.
Nu har jag av förklarliga skäl inte orkat hålla i stafettpinnen som förr och jag har även varit ärlig och sagt detta. Plötsligt känns det som att jag förlorat många av de vänner jag länge haft. Vissas livsstil kan jag ju inte hänga med i längre och några alternativa sätt verkar inte finnas att umgås på. Jag dricker inte alkohol längre, så kanske uppfattas jag som tråkig då?

Att jag blir så ledsen beror på att jag VET hur mycket jag är villig att göra för mina nära vänner om de hamnade i min sits och då har jag trott att de varit villiga att göra detsamma för mig. Jag vill inte dra på mig "offerkoftan" och tycka synd om mig själv, men jag känner bara att vart är ni älskade vänner när jag behöver er som bäst?

Att man har olika vänner i olika skeden i livet är jag medveten om. Vissa umgås man ofta bara med under en begränsad tid, tex i föräldragruppen, föreningslivet, fotbollslaget osv. Vissa växer man ifrån, man utvecklas åt olika håll och har tillslut inget gemensamt.
Men dessa vänner jag saknar har jag haft i över 20 år.
Jag tänker att kanske inte vänskap värderas lika högt av andra som den görs av mig? Det kanske för andra är mer som att skrapa bort en fotvårta? Medan det för mig sitter inne i hjärtat. Ja, vi är olika, så är det.
I nöden prövas vännen, sägs det och det är nog så.

Hur känns det att få en diagnos när man inte mår bra?
När jag fick min diagnos "kronisk postoperativ nervskada" så kände jag både lättnad och sorgsenhet.
Diagnosen är en bekräftelse på att min smärta inte är något påhitt eller inbillning från min sida. Det är lätt att tro att man inbillar sig eller överdriver när man är i sina mer "mörkare stunder". Min läkare förstod rätt snabbt vad detta var, men vi har hela tiden haft en tro och en förhoppning om att det skulle ha varit övergående och inte kroniskt. När fyra år av blod, svett och tårar gått, så fick jag tyvärr det tunga beskedet om att skadan är bestående. Själv har jag tänkt när det aldrig vände att den nog är bestående, men inom en finns alltid en liten strimma av hopp.
Fast jag ändå varit beredd på att skadan ev var bestående, så var det oerhört ledsamt att få se det i skrift i ett läkarutlåtande. Jag ställdes just i den stunden inför det faktum att jag aldrig kommer bli fri från smärtan. Det kändes som en stor förlust då jag just i den stunden även förstod att mitt liv aldrig kommer bli som förr pga att nervskadan i mitt onda ben inte går att bota.

Att ha en fastställd diagnos ökar förutsättningarna till att sjukvården erbjuder adekvat vård och behandling, samt upprättar en individuell rehabilitering. Det blir även enklare att samla på sig kunskap om sin sjukdom/sina besvär. Detta kan leda till att man lättare kan hantera smärtan. Även i kontakt med Försäkringskassan underlättar det med en diagnos för att de ska kunna göra en rättvis bedömning.
I mitt fall så säger de (när det kommer till rehabilitering) att det finns inget mer att göra än att lindra med hjälp av mediciner. Det finns inget att göra för mig.

Nu ska jag bara försöka lära mig att leva igen. På ett nytt sätt. Hur gör jag? Hur gör ni andra?

Jag sitter och tänker på hur mitt liv drastiskt förändrats (ja, jag tänker mest och bäst på nätterna)

Dåtid: Mitt liv kretsade runt jobb, man, barn och alla vänner vi omgav oss med. Middagar, aktiviteter och mycket socialt umgänge.

Nutid: Barnen är fortfarande prio ett, men eftersom de är äldre och har frigjort sig, så är jag av naturliga skäl inte lika behövd och de spenderar inte alls lika mycket tid med mig.
Bonusbarnen, som är yngre behöver ju mig/oss på ett helt annat sätt, men de bor hos sin mamma i en stad 40 mil härifrån och kommer endast på vissa helger och lov.

Eftersom jag varit sjukskriven i två år, så är jag ju själv på dagarna.
Ibland träffar jag en kompis på lunch/fika, men oftast är det bara läkarbesök eller någon typ av rehab jag ger mig iväg på. Ofta kan det vara flera sjukhus besök på en och samma vecka. När jag tagit mig iväg och är hemma från dessa besök, är jag i regel så slut i kropp och knopp att jag behöver en lugn stunds återhämtning, i värsta fall flera dagar.

Jag känner mig ofta extremt ensam.
Jag saknar arbetskamrater, att vara behövd och att känna mig som en del i en grupp och att göra rätt för mig. Mitt liv går ut på att planera dagen så att jag är hyfsat pigg och social när familjen kommer hem på eftermiddagen, dvs ta mediciner på rätt klockslag, så att jag kan uträtta ärenden och få små saker gjorda. Hinna vila/återhämta mig efter varje moment. Jag har ofta tänkt på vad andra ska tycka och tänka om att jag går här hemma, gör ingenting och dessutom får pengar för det. Inte mycket pengar, men ändå en form av "lön".
Detta leder ofta till att jag inte vill gå ut och göra roliga saker (de dagar jag är piggare) för att jag är ju "sjuk".
Tänk om någon tror att jag fejkar och låtsas? Iofs behöver man bara titta på mitt läkarintyg och de tester/prover som gjorts, för att bli övertygad om motsatsen.
Jag får ofta höra att "åh, vad du ser pigg och fräsch ut, man kan inte tro att du har ont" Ja, jag försöker göra allt för att inte se sjuk ut! Jag tycker om att sminka mig och piffa mig lite innan jag går ut bland folk. Jag vill möta dagen positivt, trots hög smärta.
Min sjukdom syns inte utanpå. Jag må se hur pigg ut som helst, men hur jag mår i kropp och knopp syns inte.
Jag är dock inte särskilt intresserad av mode eller att klä upp mig, utan jag kör mest min egen stil och använder mest bekväma kläder som inte gör ont mot min ömma kropp. Om jag lyckas med att se lite lite mer pigg och fräsch ut, så känner jag mig lite mer som det, trots att jag egentligen är ett vrak. För mig vore det att ge upp mig själv för smärtan om jag slutade bry mig om mitt utseende helt och hållet.

Jag måste verkligen bygga upp ett eget liv igen, även om jag inte jobbar. Men det är svårt när man inte har orken och kraften. Om jag fick sova normalt på nätterna, inte hade denna grymma smärta och lite kraft och ork, så skulle jag kunna gymma, gå på yoga, meditation eller simma.
Ja, helst av allt i världen kunna JOBBA såklart.
Tack och lov har jag mitt stora läsintresse och alltid en bok att läsa. Det har varit och är min stora räddning. När det känns som allra värst, så finns både böcker och ljudböcker tillhands och det blir många gånger som en flykt från verkligheten och gör att jag inte tänker på det onda som har byggt bo i min kropp och oron och ångesten som ligger och lurar i mitt bröst.

Jag vill inte att någon ska få dåligt samvete för att de mår bra och lever ett normalt liv, som just jag råkar sakna just nu. Jag kan verkligen glädjas med andra fortfarande. Jag känner nästintill aldrig avund eller missunnsamhet.
Jag vill inte heller att folk tycker synd om mig. Det jag vill ha och kan sakna är mer förståelse.

Jag har äntligen något att se fram emot, en "morot" som gör att det känns så mycket lättare att fortsätta framåt. Jag ska få tillbringa 9 dagar i Spanien, längs spanska solkusten.
Med en fantastisk vän, som jag har fått kontakt med efter många år.
Vi gick i samma klass när vi båda läste till undersköterskor för över 20 år sedan. Vi umgicks efter det också med våra respektive, men sedan flyttade hon ut på landet, vi båda började jobba och kontakten rann ut i sanden. Jag har tänkt mycket på henne under åren och varje gång vi stött på varandra, så har vi dyrt och heligt lovat att ta upp kontakten igen.

När jag blev sjukskriven och fick oceaner av tid till att tänka, så var en av sakerna på min "att-göra-lista" att ta kontakt med vänner jag gärna vill ha kvar i mitt liv och avsluta med de som tar mer än de ger.
Jag skrev ett långt sms, som först kom fel. Jag skrev ett till som kom rätt och jag fick kort därefter svar. Vi sågs på att café i stan och hade 20 år att prata igen och det hann vi verkligen inte med just då.
Tänk att vissa människor har man inte träffat på många år och när man väl ses, så tar man bara vid där man slutade. Det blir varken krystat eller pinsamt på något sätt. Men Jenny blev det också så. Ungefär som om man varit från varandra bara någon dag. Sedan finns det andra människor som man aldrig lär känna riktigt, hur mycket tid man än spenderar tillsammans. Man kommer varandra inte in på livet. Det är som att det sitter en spärr där och blockerar allt som går lite in på djupet. Konstigt det där.

Jag blev tillfrågad om att följa med till Spanien i nio dagar. Hon skulle ha åkt med sin familj, men av olika anledningar som skedde efter vägen, så kunde inte make och son följa med. Jag blev så himla glad över att bli tillfrågad!
Sedan, när jag avslutat samtalet, så kom katastroftankarna. Tänk om jag blir dålig när vi är där och hon blir tvungen att tillbringa veckan på egen hand? Osv osv.....
Jag har i så många år låtit smärtan ta över min kropp och hindrat mig från att göra saker som skulle gjort mig gott. Bokat av saker och inte vågat leva fullt ut. Nu får det vara slut på det!! Vad har jag att förlora?
Jag tackade med bultande hjärta ja till att resa med. Vad har jag att förlora liksom? Varför måste jag alltid tänka det allra värsta? Det här blir bra! Jag får komma till sol och värme med en fin vän som jag trivs otroligt bra med.
Efter att ha legat och tittat i taket i två år, så blir detta en ett härligt avbrott från den grå vardagen.