Efter regn kommer solsken, sägs det. Efter en period av galet mycket smärta och de negativa tankar som kommer med den, så fick jag må riktigt gott en dag.
Jag vaknade igår och hade inte ont! Förstår ni?! JAG HADE INTE ONT!! Jag fick se mig omkring för att utesluta att jag var död eller nåt. Mina nätter är vanligtvis oroliga och många vakna perioder. Mina mornar består av medicin ur dosett och sedan några timmar i sängen. Jag brukar då bli serverad frukost av min sambo (jag vet, han är bäst) och sedan ligger jag mest och väntar på att medicinen ska börja verka och ta bort topparna på smärtan, så att jag kan kliva upp. Detta kan ta allt ifrån 1,5 timme tills hela dagen. Jag försöker fördriva tiden med att läsa bloggar, lyssna på ljudböcker/poddar eller scrolla på Facebook. Idag kunde jag kliva upp på en gång! Precis som förr. Att sånt som jag tog som självklart förr, har varit ett så stort problem för mig känns ofattbart. Hur kan man inte klara av att kliva upp liksom?

Jag blev så himla lycklig över denna förändring. Hade nästan lust att gråta en stund. Tänkte att nu blir det "Carpe diem" utav bara fan idag! Min hjärna satte automatiskt igång med att tänka på en massa projekt.
Tapetsera sonens rum, eller varför inte i köket också? Snöra på mig mina nya oanvända Asics och jogga över bron och tillbaka, städa, rensa förrådet...Tänker att jag kanske blivit frisk ändå? Tänk om det inte är livslångt/kroniskt ändå?
Min sambo såg vid det här laget mycket besvärad ut, men sa inget. Efter en stund säger han att han tycker jag ska ta det lugnt. Du vet ju hur det slutar när du tror att du är frisk och går "all in" Sara, säger han. Jag blir irriterad. Mest för att han läser av mig så bra och jag innerst inne vet att han har rätt. Jag bestämmer mig för endast ett projekt. Vill ju bort från sängen där jag spenderar allt för mycket tid.

Detta slutar med att sambon åker och köper färg och jag och min granne målar om utemöblerna i vår gemensamma berså/uteplats här på gården. Det är inte någon som engagerat sig och givit den någon kärlek på många år. Grannfrun har slipat den gamla, rangliga trägruppen, så det var ju bara att sätta igång.
Sagt och gjort. Jag satt ner och målade för att slippa böja mig alltför mycket. Så roligt när man har sällskap, då tiden bara flyger iväg då. Det blev så fint! Vitt och fräscht. Nu fattas bara lite dynor, kuddar och ljuslyktor. Ska bli riktigt trevligt att spendera ljumma sommarkvällar där (om det blir några? Haha) En mysig plats för alla som bor i vårt lilla hus.
Jag älskar ju inredning. Att fixa, dona och göra fint runtomkring mig.
Men de senaste åren har jag verkligen inte brytt mig ett dugg. Har inte orkat. Vi tände lite ljus och hon bjöd på en latte sedan. Så mysigt.

Jag städade även inne. Vi har lite uppdelat sedan jag blev sjuk. Jag har dammtorkning och tvättstuga och min sambo har resten. Det funkar oftast. I långa perioder har han fått sköta precis allt och då menar jag allt.
Hur tackar man för något sånt?
Jag har verkligen försökt visa tacksamhet och berömt honom, men det är svårt att få honom att förstå vidden i tacksamheten. Jag var ju för tusan helt beroende av honom sommaren 2014, då jag låg o sängen som ett kadaver och bara ville dö.

Som alltid så brukar det komma surt efter när jag gör något som är lite ansträngande, men jag struntar i det faktiskt. Det stunder jag får leva ungefär som förr är så värdefulla och obetalbara. Det är då jag känner mig som mest levande. Jag har alltid gillar vardagen bäst. Rutiner och det vanliga. Jag/vi har haft svart bälte i att göra vardagen trevlig också med lite spontana grejer mitt i veckan.
Middagsbjudningar, hämtmat, hyrfilm eller bio. Har många gånger unnat mig spa mitt i veckan också, utan att det är något som ska firas. Så när andra längtar efter helg, så längtar jag efter vardag. Det enkla. Några vänner på te en helt vanlig onsdag förgyller hela min vecka.
Jag är förvånad att jag har mina betydelsefulla vänner kvar. Jag har ju varit en "dålig" vän sedan jag blev sjuk. Jag har inte orkat vara den vän jag vill vara. Jag vill gärna gottgöra det på något sätt. Jag kommer göra det. Bjöd en av mina närmsta vänner till Istanbul en weekend för två år sedan och vi hade det ljuvligt.
Det var ett sätt gör mig att gottgörs henne för allt hon har gjort för mig. Jag vet att resan blev väldigt uppsksttad. Vi pratar om den än idag.
Jag älskar att bjuda, att se glädjen i personens ögon. Att överraska.
Jag har däremot jättesvårt att ta emot något själv. Både komplimanger och saker. Det är något jag måste förändra och förbättra. Ja, livet är en enda lång skola med en massa läxor att lära. Många saker känns som en stor tenta som man aldrig pluggade till. Andra saker löser man så lätt att man blir förvånsd.
Vilket rörigt och osammanhängande inlägg jag skrivit. Men sån är jag!
Ville väl egentligen bara skriva om hur tacksam jag känner mig över igår. Att få uppleva en nästan normal dag är en ynnest. Jag hoppas det kommer några fler. Jag är också stolt över att jag bromsade och gjorde en sktivitet. Sängarna var obäddade och helt plötsligt struntade jag i det också. Jag som vill ha bäddade sängar, uppdragna persienner, undanplockat och kuddarna i soffan puffade. Gärna några fräscha snittblommor på bordet också. Den här dagen stördes jag inte ens av dessa obetydliga bagateller som har varit så viktiga för mig i hela mitt vuxna liv. Jag mådde för bra för att orka gnälla över det ? Håller jag på att bli som Tabita nu kanske? Den som lever får se.
Nu ska den här dagen bli minst lika bra. Ont har jag, men med tankens kraft ska jag göra den här dagen lika bra (minst) som den förra.
Jag är bra och jag duger.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...