Jag träffade kollega på köpcentret i närheten av där vi bor. Det blev tal om sommaren och semesterplaner osv. Hon sa att deras sommar inte blev som vanligt pga att far och morföräldrarna inte orkade/ville ha barnen två veckor, som de brukat varje sommar. Två veckor (!!!!) tänkte jag och hon såg nog på mig att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga.

Livet har ju inte varit så generöst mot oss när det gäller avlastning med barnen. När jag ser vilken avlastning många runtomkring oss har, så brukar jag påminna dom om att vara tacksamma. De klagar och gnäller över tillvaron, fast de har jordens uppbackning med ALLT. Det är hotell weekend för att vårda förhållandet, spa helger för att vårda celluliterna, bio för att komma bort från vardagen osv.
Vår generation verkar inte kunna åka och storhandla utan att lämna ungarna på förskolan under tiden.
När vår son var 2 år och skulle börja på dagis efter att vi köat i 6 månader, så fanns det inte plats ( fast man var garanterad det ) pga att platserna upptogs av barn som fått syskon(!!!) Vart är världen påväg, säger jag? Planerar man för 2 barn fast man bara klarar av/orkar ta hand om 1?
Själv såg jag de 2 år jag fick tillsammans med Emilia när Elias föddes som "bonusår". Jag fick ju mycket mer tid med henne, tid som aldrig kommer tillbaka. Vi umgicks med grannar och deras barn, promenerade till Öppna förskolan, var ute i olika lekparkar, hade picknick, gjorde trolldeg, ritade... Jag hade aldrig en tanke på att hon skulle vara på förskolan och vi hemma.
Jag fick höra av många att hon skulle stanna i utvecklingen och inte få kompisar sedan när hon började i förskolan. Så blev det inte. Vi hade en fantastisk tid hemma och när hon återvände till förskolan efter min mammaledighet var över, så kunde hon läsa, endast 5 år gammal. Hon hade inte heller halkat efter i utvecklingen, enligt pedagogerna och kompisar fick hon dag ett.

Självklart skriver jag INTE detta för att racka ner på de som har barnet på förskolan medan bebisen är hemma. Vi alla har ju ett val. Jag är bara förvånad över hur många som orkar/vill stressa iväg med de äldre barnet för några få timmar om dagen. Jag känner också att något är väldigt fel när de som har ett arbete att gå till blir nekade förskoleplats pga att det är fullt av barn som har en hemmavarande förälder. Det är väl snarare det som upprör mig.

Tänker på min egen mamma, som dagen efter hon kom hem med min lillebror från bb hade huset fullt med dagbarn. Vilken hjälte hon var!! När jag tänker efter var hon en hjälte på alla sätt och vis *kärlek*
Varken jag eller min syster har gått på förskola. Vi gick däremot på "Lekis" de året vi fyllde 6 år.

Även om vi många gånger var i stort behov av avlastning, bara för några timmar, så känner jag mig ändå tacksam över att vi verkligen fått så mycket tid med barnen och stolt över att vi fixade det trots allt.
Slitigt var det, jag ljuger om jag påstår annat. Vidare anser jag att våra barn har mycket att lära av den äldre generationen och att tid med dem bars är positivt. Men de skall vara på deras villkor. Orkar de inte, så måste de kunna säga ifrån. Många far-morföräldrar har sin egen yrkeskarriär att tänka på och har bara helgerna för återhämtning. Men ni som har denna hjälp/avlastning var tacksamma och ta det bara inte föregivet. Jag upplever att många i min närhet inte förstår vilken ynnest det är att ha många som finns nära barnet och som barnet känner sig trygg med.
Att ta sig egentid och vårda sin relation, att bara få vara två vuxna personer tillsammans är också jätteviktigt. Man hämtar styrka och energi och blir en mycket bättre förälder/partner då. Men vissa har den möjligheten och andra inte. Har man den inte, så finns det andra sätt att hitta styrka. Vi lagade ofta god mat och såg någon bra film när barnen sov. Vi gav också varandra friheten att få gå ut och ha trevligt var för sig.

Att vi inte haft avlastning känner jag en stor sorg över, samtidigt som jag uppskattar de små sakerna i livet och mycket sällan gnäller över sånt jag upplever att andra gör.
Jag har verkligen fått kämpa för allt jag har och har aldrig fått något gratis. Det finns faktiskt fördelar med det också.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den fruktansvärda magsmärtan var gallstenar. En gallblåsa fattigare vaknar jag upp till en ny dag på ett sjukhus i mellersta Sverige. Avdelning 15. Jag har under några dygn bevittnat saker jag hade önskat att jag både sluppit se och höra. Det...

Långt mellan inläggen här ~ som alltid. Men nu drabbades jag helt plötsligt av en längtan efter att skriva av mig lite. Jag har sedan jag sist skrev hunnit arbetsträna på en strulig Korttidsavdelning och även avslutat arbetsträningen på egen begä...

Allt är inte sockersött, fjäderlätt, rosenrött allt går inte som en dans idyllen brister någonstans allt är inte mys och pys gulle-dig och fredagsmys allt går inte som på räls nog händer det att tårar fälls bråk och tjafs och hårda ste...

Hej hopp! Jag är värdelös på att uppdatera. Det händer ju just inget i mitt liv och jag har då inget att skriva och dela med mig av. Jag startade denna blogg som en liten dagbok för mig själv. Att skriva är terapi för mig och har alltid varit. I...

Ser mellan klädsnurrorna på Lindex, du möter min blick men vänder bort den lika snabbt igen. Du. Du som går där på andra sidan snurran med paljettblusar utan att säga hej. Du som visste allt om mig. Du som jag skrattade med när livet var som mör...