Midsommar 2016. Vet ni. Jag skiter i det. Medan Instagram och Facebook fylls av glada uppdateringar, fina bilder på kransar, rosévin, lekande barn med fladdrande Madicken-klänningar och enorma silltallrikar, så har jag en sån där skitdag då kroppen varken lyder eller funkar.
Jag orkar helt enkelt inte.

Jag har läst böcker, lyssnat på poddar och tittat på Instagram. Självklart är det roligt att se på alla fina bilder och ha lite koll på vad alla gör en dag som denna.
Jag har lätt att glädjas med andra, men just idag vet jag inte varför jag känner mig så melankolisk. Detta är ju vanligt för mig. Jag firade ju nyår precis på samma sätt och en massa andra högtider.
Ibland är det så svårt att vara positiv och stark, hur mycket jag än anstränger mig.
"Det går ingen som helst nöd på mig", kvittrar jag sådär lagom klämkäckt.
Jag vill inte att andra ska tycka synd om mig. Fast jag innerst inne är skitledsen och helst av allt vill ha någon här.
Samtidigt som jag inte vill låsa upp familjen och att de ska behöva avstå festligheter för att jag är dålig.
Men så blev det.
En midsommar i sängen.

Jag träffade kollega på köpcentret i närheten av där vi bor. Det blev tal om sommaren och semesterplaner osv. Hon sa att deras sommar inte blev som vanligt pga att far och morföräldrarna inte orkade/ville ha barnen två veckor, som de brukat varje sommar. Två veckor (!!!!) tänkte jag och hon såg nog på mig att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga.

Livet har ju inte varit så generöst mot oss när det gäller avlastning med barnen. När jag ser vilken avlastning många runtomkring oss har, så brukar jag påminna dom om att vara tacksamma. De klagar och gnäller över tillvaron, fast de har jordens uppbackning med ALLT. Det är hotell weekend för att vårda förhållandet, spa helger för att vårda celluliterna, bio för att komma bort från vardagen osv.
Vår generation verkar inte kunna åka och storhandla utan att lämna ungarna på förskolan under tiden.
När vår son var 2 år och skulle börja på dagis efter att vi köat i 6 månader, så fanns det inte plats ( fast man var garanterad det ) pga att platserna upptogs av barn som fått syskon(!!!) Vart är världen påväg, säger jag? Planerar man för 2 barn fast man bara klarar av/orkar ta hand om 1?
Själv såg jag de 2 år jag fick tillsammans med Emilia när Elias föddes som "bonusår". Jag fick ju mycket mer tid med henne, tid som aldrig kommer tillbaka. Vi umgicks med grannar och deras barn, promenerade till Öppna förskolan, var ute i olika lekparkar, hade picknick, gjorde trolldeg, ritade... Jag hade aldrig en tanke på att hon skulle vara på förskolan och vi hemma.
Jag fick höra av många att hon skulle stanna i utvecklingen och inte få kompisar sedan när hon började i förskolan. Så blev det inte. Vi hade en fantastisk tid hemma och när hon återvände till förskolan efter min mammaledighet var över, så kunde hon läsa, endast 5 år gammal. Hon hade inte heller halkat efter i utvecklingen, enligt pedagogerna och kompisar fick hon dag ett.

Självklart skriver jag INTE detta för att racka ner på de som har barnet på förskolan medan bebisen är hemma. Vi alla har ju ett val. Jag är bara förvånad över hur många som orkar/vill stressa iväg med de äldre barnet för några få timmar om dagen. Jag känner också att något är väldigt fel när de som har ett arbete att gå till blir nekade förskoleplats pga att det är fullt av barn som har en hemmavarande förälder. Det är väl snarare det som upprör mig.

Tänker på min egen mamma, som dagen efter hon kom hem med min lillebror från bb hade huset fullt med dagbarn. Vilken hjälte hon var!! När jag tänker efter var hon en hjälte på alla sätt och vis *kärlek*
Varken jag eller min syster har gått på förskola. Vi gick däremot på "Lekis" de året vi fyllde 6 år.

Även om vi många gånger var i stort behov av avlastning, bara för några timmar, så känner jag mig ändå tacksam över att vi verkligen fått så mycket tid med barnen och stolt över att vi fixade det trots allt.
Slitigt var det, jag ljuger om jag påstår annat. Vidare anser jag att våra barn har mycket att lära av den äldre generationen och att tid med dem bars är positivt. Men de skall vara på deras villkor. Orkar de inte, så måste de kunna säga ifrån. Många far-morföräldrar har sin egen yrkeskarriär att tänka på och har bara helgerna för återhämtning. Men ni som har denna hjälp/avlastning var tacksamma och ta det bara inte föregivet. Jag upplever att många i min närhet inte förstår vilken ynnest det är att ha många som finns nära barnet och som barnet känner sig trygg med.
Att ta sig egentid och vårda sin relation, att bara få vara två vuxna personer tillsammans är också jätteviktigt. Man hämtar styrka och energi och blir en mycket bättre förälder/partner då. Men vissa har den möjligheten och andra inte. Har man den inte, så finns det andra sätt att hitta styrka. Vi lagade ofta god mat och såg någon bra film när barnen sov. Vi gav också varandra friheten att få gå ut och ha trevligt var för sig.

Att vi inte haft avlastning känner jag en stor sorg över, samtidigt som jag uppskattar de små sakerna i livet och mycket sällan gnäller över sånt jag upplever att andra gör.
Jag har verkligen fått kämpa för allt jag har och har aldrig fått något gratis. Det finns faktiskt fördelar med det också.

Har DU funderat på VAD eller VEM som gör att ditt liv blir färgglatt?
Se dig omkring...Vad har du för människor i din närhet?
Några är gula, några är röda..andra är gröna eller rosa. Men det finns några som ser allt i grått.
Försök att vara en glad färg för dem.

Jag är helt övertygad om att vi påverkas (positivt eller negativt) av den miljö vi möter dagligen. Därför skulle jag önska att varje arbetsdag inleddes med kaffe ur en "fin" kopp och lite harmoni. Tänk om det fick vara så....bara för en kvart. Att få sörpla sitt varma kaffe, långt bort från ringande telefoner, hyper-stressade människor och andra negativa energier. Bara en kvart? Hur man börjar dagen kan vara avgörande för hur HELA dagen sen kommer att se ut.

I mitt yrke blir man bjuden "till bords" mest hela tiden. Egentligen skulle vi kunna sitta en hel dag. Det hade varit trevligt...MEN vi har ju inte tid. Jag sätter mig alltid vid bordet i allafall...En liten, liten stund. Några få minuter kan göra underverk! Jag tror detta ger en känsla av att man faktiskt ÄR närvarande, om bara för en väldigt kort stund. Allt är oftast bara "teater", man levererar för en publik som börjar bli mer och mer missnöjda. Dåligt manus (schema) fick jag idag också...Attans! Kissnödig mitt i pjäsen blev jag visst...

Idag var det grått ;-)

Vaknar idag och har sovit ett dygn. Huvudet är lugnt, men kroppen och musklerna så där skönt avslappnade. Sömnen är det lite si och så med sedan jag blev sjuk. Jag hade även problem med sömnen innan. Över 20 års skiftarbete sätter sina spår och gör att man blir lite "knäpp".
Som det har sett ut för mig de senaste två åren, har jag sovit när jag fått chansen. Det blir ju inte samma panik att komma i rytm när man inte har ett jobb att gå till, med allt vad det innebär.

Idag är det midsommar. Som vanligt är vädret VÄLDIGT ostabilt. Äta inne eller äta ute? Åka iväg på firande i regnrock eller strunta i det?
Svensk midsommar är ju raggsockor, fleecepläd och terassvärmsre.
Vi har min sambos två barn här sedan en vecka tillbaka, mina fina bonusbarn. För deras skull blir det nog av vi åker på någon aktivitet på dagen och ansluter oss till någon familj med barn på kvällen. Hade vi vuxna varit själva hemma, så hade vi nog lagat någon god mat och bara tagit det lugnt i soffan på kvällen. Ingen av oss är mycket för högtider och att fira. Vi uppskattar vardagen istället och att sätta guldkant på den genom att göra något mysigt, oväntat helt spontant istället. Vi har tagit in på hotell nån gång och bara haft det gott. Gå ut och äta eller unna sig spa eller massage mitt i veckan, en vanlig tråkig onsdag är inte helt dumt.
Högtider innebär (för mig) oftast bara en massa stress och press. Kravfyllt, tycker jag att det blir. Men det är jag det. Jag har full förståelse för att vi alla är olika och att det finns många som tycker precis tvärtom.

Sedan jag blev "hjärntrött/utbränd" uppskattar jag att bara vara mer än någonsin. Konstigt med tanke på att jag innan levde mitt liv i 180.
Alltid någonting på gång och aldrig en lucka i agendan. Att bara vara och ta det lugnt var inte min grej. Fanns det några lediga timmar på en helg så drog jag mer än gärna igång projekt hemma, tapetsering, målning eller varför inte bjuda hem 10 personer på en trerätters middag? Jag hade väldigt svårt att vara själv med mig själv av någon okänd anledning.
Barnen (som är stora nu) har jag nog aktiverat ihjäl. Jag såg hela tiden till att det hände saker på fritiden och att vi hittade på något. Så dumt, tänker jag idag, men det är lätt att vara efterklok. Min son är en rastlös själ och kan inte bara vara. Söker ständigt nya kickar. Jag är helt övertygad om att jag varit en bidragande orsak till detta.
Dottern är tvärtom. Kan gå runt en hel helg i bara pyjamas och inte höra av sig till någon. De är väldigt olika mina barn, men båda är empatiska och godhjärtade människor och det glädjer mig något enormt.

Ja, vi får se vad dagen bjuder på.
Jag lyssnar på kroppen och tackar nej om jag känner att jag inte orkar. Jag har inga problem med att vara ensam och inte göra någonting. Det är mer andra som tycker synd om en och har problem med att man är så mycket ensam. Själv tycker jag det är rofyllt och skönt.
Hoppas ni får en fin midsommarafton och att ni är rädda om varandra! ??