Vilken mysig helg jag haft!
Jag och en kollega (en av de få jag haft kontakt med under min långa konvalescens) åkte hem till en i vårt arbetslag som bor på landet.
Vi köpte med oss sallad och satt bara och drack kaffe och surrade. Timmarna bara flög iväg. För första gången på mycket länge kände jag att jag "var med i huvudet" och inte behövde gå och lägga mig efter en timme. Det är så värdefullt med vänner. Vi pratade mycket jobb. Det blir lätt så på gott och ont. Politikerna som tar beslut i vår stad håller fullständigt på att sänka hela äldreomsorgen. Vi ska prestera mer och jobba effektivare och bättre, samtidigt som vi blir färre och färre. Det är hemskt att se hur de arbetskamrater som är kvar mår. Många är sjukskrivna och andra har valt att söka andra jobb. Jag är tveksam till vad jag ska göra i framtiden. Att gå tillbaka efter sjukskrivningen känns inte ens som ett alternativ nu. När vi inte kan garantera en god vård eller säkerhet, så är det dags att gå vidare.
Det är tråkigt, då de mistar en massa kompetent personal.
Jag är osäker på om jag överhuvudtaget klarar att jobba i vården någonsin. Fysiskt och psykiskt väldigt tungt och stressen ska vi inte tala om.

Efter den här helgen så sov jag i ett dygn på raken. Totalt utmattad. Men den här gången var det värt det alla gånger.