"Man ska vara frisk för att vara sjuk" är ett uttryck jag nu har förstått. Är det inte Försäkringskassan som ställer till en massa oro, så är det nåt annat. Mitt ärende om patientskada/komplikationer har pågått i 4 år nu. Jag har inte kunnat släppa den här händelsen på 4 (!!!) år. Det handlar om invaliditetsgrad och ersättning för fysiskt och psykiskt lidande, samt sveda och värk. Tack och lov har Sahlgrenska ersatt mig för inkomstbortfall och läkemedel till följd av min skada. Nu vill de inte fortsätta. Vem tar ansvar? Jag har ju inte själv försatt mig i den här situationen. Jag har blivit skadad av sjukvården. Jag la mig kärnfrisk på operationsbordet och råkade ut för en komplikation. Det är inte ofta det inträffar, men nu hände det mig. Jag blev den där en på miljonen. Nu ska de utreda min invaliditetsgrad och besluta om en skälig ersättning. De har gjort denna bedömning en gång och min invaliditetsgrad bestämdes då till 4%. Jag överklagade, skrev ett brev på 5 A4 papper om min resa. Det är bland det tuffaste jag gjort. Allt kom över mig igen. Det jag jobbat i år med att försöka hantera och bearbeta. Så jobbigt att minnas tillbaka och gå igenom allt en gång till. Med hjälp av min fina nya kurator A på sjukhuset i den stad där jag bor så lyckades jag få till ett bra brev med bra och kloka frågeställningar.
Det brevet har nu behandlas under ett år och idag fick jag besked om att min invaliditetsgrad är 8%
Jag vet inget om sånt här.
Är det rimligt eller ska jag överklaga igen? För mig handlar det inte så mycket om pengar, utan mer om upprättelse. Rätt ska vara rätt. Inga pengar i världen kan ersätta att få vara frisk och leva ett normalt liv.

Blev otroligt ledsen av utdrag ur en journal från Smärtrehab.
Jag gick 6 veckor på Smärtrehab i februari 2014. Jag hade otroligt höga förväntningar och blev inte imponerad med tanke på att jag upptog en plats som säkert kostar massor med pengar som vårt fattiga landsting betalar. Jag hade förväntat mig kontakt med smärtläkare, psykolog, genomgång av läkemedel, alternativa behandlingar osv.
Detta var mer som ett "vuxendagis" och jag och många med mig blev nog rätt chockade första dagen. Dock bestämde jag mig för att "plocka godbitarna", i mitt fall vattengympa, kost, beteendeförändringar och KBT i vardagen. Men att klippa och klistra, kasta en boll sittandes i ring och ligga och brumma på en yogamadrass hade jag gott kunnat klara mig utan.
Min sjukgymnast var en barsk kvinna 65+ som älskade att lyssna på sin egen röst. Hade hon bestämt att det var på ett visst sätt, så var det så. Envägskommunikation helt enkelt. De andra i gruppen hade också problem med henne. Annars är det ju lätt att tro att man är "lättsårad" och inbillar sig. Jag tog upp med en annan sjukgymnast om jag kunde få byta pga personkemin, men hon sa att det inte gick. Hon sa även att X inte ska jobba med människor pga sitt sätt att vara, men att hon är den kunnigaste och bästa sjukgymnasten med över 40 års erfarenhet. Jag valde att "stå ut" med den lilla tid jag spenderade med henne och gilla läget.

Till saken är att hennes utlåtande efter att ha träffat mig och pratat med mig minimalt var att jag var helt opåverkad av smärtan och att den inte hindrade mig fysiskt. Jag hade inte heller sänkt stämningsläge.
Jag fick läsa flera gånger för att förstå vad jag läste. Jag tog mig igenom dessa veckor med nöd och näppe. Stark medicinerad med maxdos Citodon och Cymbalta. I grupp blir jag gärna "den glada" och försöker sprida positiv energi, hur ont jag än har. Att jag grät inne på toaletten och mådde sjukt dåligt under vissa övningar var inget hon lade märke till.
Så några korta rader (antaganden) från en sjukgymnast drar ner min invaliditetsgrad och ersättning.
Skjut mig långsamt!