Upp som en sol och ned som en pannkaka. Usch, vad jag har sovit. Tre soliga dagar har jag sovit bort. Frossa, feber, ont i kroppen...
Jag är osäker på om jag blivit sjuk av AC'n på flyget eller om det är utsättningssymptom. Jag medicinerade rätt kraftigt (i mina ögon mätt) när vi var i Spanien. Jag var så rädd att bli liggandes i sängen och missa något, även om det blev så en dag. Men en dag är absolut inget att hänga läpp över.
Värken i kroppen, suget i magen och utmattningen har varit total sedan jag kom hem iaf. Det känns som jag "sovit igen" hela veckan. Jag är ju annars rätt okej med det, men har så svårt med "förlorade dagar" när det är sommar och vi har ljuset att ta vara på i detta annars så mörka land.

Tankar kommer och går. Ska det vara såhär nu för all framtid?
Det kan ju ingen svara på naturligtvis, men jag har ändå svårt att förlika mig med tanken på att det är så det kommer att bli.
Tittade några år tillbaka på Instagram och det slog mig då hur vi levde. Flera uppdateringar per dag. Aktiviteter, föreningsliv, middagar hemma hos oss och hos andra.
Nu är det många som inte är en del av vårt liv längre. Det känns så sorgligt. Samtidigt förstår jag varför det har blivit så. Jag har verkligen inte orkat bjuda hem vänner och inte heller orkat tacka ja när de bjudit oss. Tillslut lessnar de och allt rinner ut i sanden. Inte att vi är ovänner på något sätt, men vi umgås bara inte som förr. Jag får fruktansvärt dåligt samvete för resten av familjen, som verkligen inte förtjänat att det ska bli såhär. Jag är ju i grund och botten en social människa som älskar att bjuda in till middagar som sedan fortsätter in på småtimmarna. Eller jag var det. Jag har ju ingen aning om vem jag är just nu. Vem har jag blivit?