Ja, hur gör jag nu?
Jag ÄLSKAR mitt jobb och 25 år i yrket bevisar ju verkligen att det är så. Eller gör det? Det finns ju människor som halkar in på ett bananskal och sedan "blir kvar", fast de egentligen drömmer om något helt annat och sorgligt nog kanske tom "brinner för" något helt annat.
Jag är inte en av dem.
Jag skulle omöjligt kunna bli kvar om jag inte älskade det jag gjorde och fann det så meningsfullt.

När man går hem efter en bra dag, när man tillsammans med sina kollegor gjort sitt allra yttersta för att sätta guldkant på en annan människas vardag och lyckats.
Vi är som spindlar i ett nät som jobbar mot samma gemensamma mål.
Ofta saknar vi de verktyg och resurser som krävs, tiden är knapp och kraven på oss bara ökar.
Ändå fixar vi det. Ofta fixar vi det.
Känslan som infinner sig när man får den där tacksamma blicken, det där speciella leendet eller den obetalbara kommentaren av någon man gjort dagen lite bättre för är fantastisk.
Även fast fötterna värker och kroppen känns blytung när man efter dagens slut står där och byter om vid sitt lilla plåtskåp, så går man hem med lätta steg och ett dansande hjärta.
Jag har nämligen ännu en dag gjort mitt allra yttersta för att sätta guldkant på en annan människas dag igen.

Det kan också vara tvärtom.
Jag har hållit en hand i min och hjälpt en annan människa att släppa taget för att vandra över till "andra sidan".
Detta har jag gjort 64 gånger för att vara exakt och jag minns varenda en.
Jag minns fridfullheten och anletsdragen hos varje människa som lämnat jordelivet.
Allting slätas ut och det finns inga spår av varken rädsla eller smärta längre.
Jag har tyvärr också minnen av gånger då döden kommit plötsligt och vi inte hunnit vara med.
Skuldkänslorna som kommer när något sånt har hänt har många gånger varit jobbiga att bära.

Nu är det dags för mig att säga "tack och adjö" till äldreomsorgen ~ för alltid. Det är något jag borde ha gjort redan 2012 när min kropp inte klarade av detta tuffa fysiska jobb längre. Men....var sak har sin tid.
Beslutet har under fyra år mognat fram. Jag har provat och provat och nu har jag kommit fram till att jag kan inte ta död på mig själv och prova en gång till. Det går ju inte!
Det hade varit så mycket lättare om jag ogillat mitt jobb och om det inte legat mig så varmt om hjärtat som det faktiskt gör.
Visst har jag ogillat kollegor som inte gjort eller behandlat andra rätt.
Visst har jag haft ett antal mycket okunniga och oempatiska chefer.
Men jobbet har jag alltid gillat.
Det är först nu när det gått upp för mig att jag inte kan fortsätta med det, som jag förstått viken yrkesstolthet jag bär på och hur mycket det betytt för mig att få hjälpa/vårda.
För att inte tala om hur mycket jag under åren fått tillbaka.

Så vad gör jag nu?
Detta är det enda jag kan ju!
Vart har jag mina styrkor?
Vem vill ens ha en med min "ryggsäck", dvs långtidssjukskriven?
Just nu känns det som att hela min identitet håller på att suddas ut.
Man ÄR inte sitt jobb, sägs det.
Men jag har nog varit mitt jobb, eller jobbet har varit en del av mig känns det som.

När jag ser vad jag skrivit nu, så ser jag bara ett enda stort gnäll.
Jag ser även en lång kärleksförklaring till mitt yrke och det som varit.
Jag är tacksam över mycket i livet också, tro inte annat!
Men den här bloggen är min ventil, mitt andningshål, där jag skriver om mina innersta tankar och funderingar. Jag delar nämligen inte dem med varken familj eller vänner.
Familjen vill jag vara stark inför.
De har lidit nog av att jag varit "sjuk" och bland vännerna är jag ju "den glada", den stöttande och den som lyssnar och råder. En roll som jag tidigt intagit och som har varit/är helt hopplös att säga upp sig ifrån, hur mycket jag än försökt.
Jag är så tacksam över att jag kan skriva här, även om ingen läser.
Att få skriva av sig är balsam för själen.

Nu ska jag göra en kopp örtte och läsa en bok vi ska prata om på nästa bokcirkel. Vad vore livet utan böcker?
Att läsa är också ett sätt att fly verkligheten för en stund och att läsa är även att resa.

Det var allt för idag!
~ Glöm inte bort att du är värdefull ~

Livet går vidare.
Jag pratade med min terapeut häromdagen om min resa och vi kom då på vilka framsteg jag ändå gjort. Jag lyssnar på kroppen på ett helt annat sätt idag. Jag känner igen varningssignalerna och hinner många gånger dra i nödbromsen i tid. Jag har lärt mig att säga nej, utan att behöva förklara mig och är i det stora hela mycket mer snäll emot mig själv.
Jag brister fortfarande ibland och tappar omdömet helt, men inte lika ofta som förr ~ tack och lov!
Mer om detta nedan :)

Detta har inte på något sätt varken varit självklart eller enkelt.
Jag har trampat på många minor och fått göra om ~ göra rätt.
Mycket av detta handlar ju om acceptans. Det måste få ta tid, göras annorlunda och hela tiden med eftertanke.
Det är lätt att acceptera när man mår som en påse nötter, men det är de dagar livet nästan känns som innan och man har kraft och energi, som det är så fruktansvärt svårt att hålla igen. De dagar jag känner mig som förr, får jag en sådan enorm obeskrivlig livslust och känner en sån glädje. Då ska jag "leva igen" de fyra år jag tycker mig missat.
Full fart framåt! Jag bokar in fikadejter med vänner jag försummat, jag bjuder på middag, jag startar upp en massa projekt hemma osv.
Det finns en röst inom mig som knackar mig på axeln och säger: "Sakta i backarna! Du är långt ifrån återställd!
Jag skrattar åt den rösten just då för jag känner ju att jag verkligen ÄR tillbaka på banan igen.
Naturligtvis är det ju inte så!
Den kloka rösten hade rätt.
Naturligtvis.

Det blir inte bättre för att jag analyserar sönder allt heller.
Jag har verkligen läst ALLT om nervskador, utmattning, trött hjärna och har svart bälte i all info som finns om de mediciner jag tar.
Det har tom gått så långt att det är JAG som numera föreslår nya mediciner till mina läkare och förslag på vilken styrka och vad som bör kombineras.
- Varför inte, suckar doktorn uppgivet och gör precis som jag föreslagit.
Jag har blivit min egen expert. Inte för att jag egentligen vill. Jag skulle tacksamt och tryggt vilja luta mig tillbaka och lita på sjukvården och expertisen. MEN jag kan inte!
De har flera gånger ordinerat läkemedel som inte passar med varandra och är direkt olämpliga tillsammans.
Jag har kunnat drabbats av Serotonergt syndrom, dvs ett livsfarligt tillstånd av akut drogförgoftning, som kan inträffa om man blandar en läkemedelsgrupp med en annan.
Vad som hade hänt om jag inte haft mitt "sjukliga kontrollbehov" och varit påläst om detta innan?
Det vill jag helst inte tänka på.
Ibland är kontrollbehovet ett gåva och andra gånger en förbannelse.
Denna gång var det min räddning.
Nackdelen med att vara påläst och vårdpersonal till yrket är att de ibland förlitar sig på mig. Fast det borde vara tvärtom.
Ett exempel är på sjukhuset efter min operation, då de frågade om jag kunde dra min kateter själv, då de inte hade tid för det.
Jag gjorde det och kände mig lättad över att få göra det själv, då det kändes genant, men egentligen var det ju deras jobb.
Jag hamnar ideligen i liknande situationer. Där ska jag också bli bättre på att säga nej och sluta vara "fröken duktig".

Jag har som sagt mått bättre en längre tid nu. Närmare bestämt nästan fyra (!!!!) veckor på rad. Både psykiskt och fysiskt. Jag har varit piggare, krävt mindre sömn, somnat utan sömntabletter och känt mig gladare, utan att det är "krystat" och "på låtsas". Under den långa tid jag varit låg och orkeslös kändes det tillslut som att jag skrattade på låtsas, dvs när det förväntades av mig. Jag kände mig som i en egen bubbla och alla andra var utanför.
Eftersom jag har svart bälte i "social kompetens" så märktes detta aldrig av de utanför bubblan. Jag vet exakt vad jag ska säga och när.
Det är som ett intränat mantra.
Jag kan det i sömnen.

Under den tid jag nu mått bra har jag hunnit koppla in HUR-enheten i min kommun för omplacering till nytt arbete. Jag har pratat med Försäkringskassan och min läkare om Arbetsträning. Tackat nej till fler samtal hos psykologen.
Varför gå dit och ta upp plats för "bättre behövande", jag är ju frisk nu.
Tack och lov så sa min terapeut till mig med sträng röst att omedelbart tänka om ~ tänka rätt.
Bara för att jag mått hyfsat några veckor, så måste det inte betyda att jag är frisk - återställd - på banan igen. Och vet ni!? Hon har såååå rätt!
Hon känner mig mer än vad jag gör själv. Det är nästan lite kusligt.