Efter de jobbiga veckor som varit kände jag mig mer dränerad på energi än någonsin.
Började bläddra bland sista minuten resorna. Mest bara som ett tidsfördriv i början. Att få titta på de vackra bilderna och drömma sig bort för en stund är balsam för själen.
Inte trodde jag väl att mitt finger bara på några sekunder skulle ha tryckt på "boka-resa-knappen"
Visserligen hade jag några korvören på mitt resespar, men ändå.

Jag åkte till solen och värmen en vecka igen. Värmen gör mig så gott. Det är den enda gången jag är nästintill smärtfri. Det är svårt att förklara för någon som inte lider av daglig/kronisk smärta hur mycket värt det är att få den där sista gången utan den smärtan.

Den här resan var väldigt annorlunda, då jag reste helt ensam.
Jag är en übersocial person och vill gärna dela mina upplevelser med någon och har aldrig haft en tanke på att resa själv förr. Jag har beundrar människor som går på café själv, ser bio själv osv.
Efter att ha blivit "sjuk" är ju inte lika social länge. Har blivit mer och mer ensam. Det är till en viss del självvalt, jag orkar ju inte längre vara den som drar i saker och fixar och donar.
Sen har ju många vänner försvunnit. Jag antar att det är naturligt att det blir så. Vänner kommer och går och vissa består livet ut.

Åter till resan.
Jag kände mig redan på Arlanda som en liten fjärt ute på rymmen.
Min hjärna kan ju inte hantera alla dessa intryck numera, så jag fick tom be om hjälp med incheckning av bagaget. Jag som är resvan och har gjort detta hundra gånger förr (!!!)
Jag fick hjälp och låtsades som att jag gjorde detta för första gången.
Tänk om de bara visste *ler*
Sedan gick allt som på räls.

Att tillbringa mycket tid med sig själv ensam var både positivt och negativt.
Det positiva var att jag blev stärkt av att se att jag faktiskt klarade av allt på egen hand. Människor kommer fram och pratar och söker en helt annan kontakt när du reser själv. Jag fick under denna resas gång många nya bekantskaper och har samtalat mycket med otroliga många människor. Jag tror inte vi "sett varandra" om jag reste i ett sällskap.
Jag grät väldigt mycket under den här resan. Det var som om en stor klump av sorg jag burit på bara lossnade.
Jag gick sönder en smula under de första dagarna. Med solglasögonen på satt jag mest bara och lät tårarna strömma fritt. Det kändes befriande, samtidigt som jag några gånger kände att jag var tvungen att ta mig samman och stoppa flödet på något sätt. De gånger jag gråtit klart var jag helt slut. Jag är så van att hålla allt inom mig och svälja den där klumpen som bara växer sig större och större i min hals. Nu var den klumpen helt plötsligt upplöst och borta.
Ibland visste jag inte vad jag grät för, medan andra gånger utlöstes det av att jag blev bländad och rörd av något vackert. Allt var så vackert på detta ställe att det var svårt att ens hålla tillbaka tårarna om jag blundade.
Sedan finns det en stor sorg inom mig över att allt blev som det blev och den har jag väl inte riktigt släppt ut. Nu fick jag tid i min ensamhet att sörja, älta och framförallt tänka.

Jag läste många böcker under mina många timmar på stranden. En bok berörde mig djupt och den heter "I skymningen sjunger koltrasten" och är skriven av Linda Olsson.
Den handlar om olika människoöden och hur de vävs samman och vad vänskap kan leda till. Den väckte så otroligt många känslor hos mig. Jag kunde känna hur det såg ut. Känna dofter. Kanske berörde den mig så djupt eftersom jag i detta ögonblick också var så otroligt skör som människa? Jag ska verkligen läsa den igen.

Jag gick ut själv och åt på kvällarna. Ofta så sent som kl 22.
Hittade en fin liten restaurang på en trottoar. Ett enkelt ställe med plaststolar och rutiga dukar.
Fastnade för köttbullar, ris, yoghurtsås och en röra med aubergine. Så gott! Min resebuffert var endast 150 kr/dag och det visste jag att jag gott och väl skulle klara mig på om jag bara skulle äta och inte shoppa något. Det räckte till och blev över. Jag klev alltid upp vid lunchtid och gick ner och åt något lätt på stranden och sedan blev det bara middag utöver detta.

Sista tre dagarna hade jag en hemlängtan som var enorm.
Längtade så det värkte i hjärtat efter min familj och katterna. När jag skriver "familj" innefattar det också mina närmsta vänner. Familjen är vänner du själv väljer och jag tror inte alls på att "blod är tjockare än vatten"
Sån är jag.
Man saknar ibland inte det man har när man har det för nära. Distansen till allt och alla man älskar är väldigt nyttig ibland. Jag räknade inte dagar den sista tiden ~ jag räknade faktiskt timmar.

Jag känner stor tacksamhet över att fått åkt iväg ännu en gång.
Nästa gång vill jag visa Daniel alla platser jag besökt. Jag vill så gärna göra detta med honom vid min sida.
Jag ser på allt med andra ögon sedan jag kommit hem.
Första kvällen hade de städat och tänt ljus hela lägenheten.
Jag stod där med min buckliga resväska och det slog mig hur fint vi bor och vad jag älskar mitt hem och alla som bor är.
Ja, distans kan öppna ögonen på en och faktiskt få en att se vad man har.
Jag har det bra ~ trots allt.

[Bild]

En låååång paus i mitt bloggande blev det. Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Jag har mått bättre rent fysiskt, men psykiskt har det varit oerhört tufft. Mycket tufft.

Beslutade efter resan till Spanien att trappa ut Vanlafaxinet, som gav mig vidriga biverkningar som aldrig gav med sig. Enorma svettningar. Vi pratar byta lakan två gånger per natt. Alltid svettig och med en känsla av att vara ofräsch dygnet runt. Hjärtrusningar/hjärtklappning var också en mycket obehaglig biverkning.
Jag blir ju så rädd när jag känner något i hjärttrakten, då vår mamma dog endast 54 år av att hjärtat bara stannade. Utan en förvarning lämnade hon oss en mulen eftermiddag i maj 2002.
Naturligtvis har detta färgat mig och mina syskon för alltid. Jag har varit inställd sedan dess på att jag nog inte heller kommer att bli så gammal. Jag VET att det är självplågeri att överhuvudtaget tänka så, men jag kan bara inte stoppa mina tankar.

Positivt med detta då?
Jo, jag har sedan den dagen då detta hände levt varje dag som om det vore den sista. Ätit på finporslinet, rest allt jag har kunnat, firat vardagen med god mat och vänner som betyder något, gjort saker som vi annars förmodligen hade skjutit upp på framtiden osv. Jag blev bättre på att leva och vara här och nu när detta hände med vår mamma.
Jag förstod i samma sekund som denna hjärtskärande sorg drabbade oss att livet ÄR här och nu och att vi inte är odödliga. Så är det något jag varit bra på så är det att leva. Ända fram tills jag drabbades av utmattning och och sjukdom för 4 år sedan hade jag svart bälte i att leva. Tänker så här i efterhand att det kanske var mitt sätt att leva i turbofart och att försöka klämma in så mycket som möjligt i "livet" som gjort mig utmattad tillslut.
Det kan ha varit en bidragande faktor, tror jag.

Nu är det tvärtomtänk.
Allt måste prioriteras om och jag måste hitta ett nytt sätt att leva på.
En ny strategi ~ som fungerar.
Sedan min resa ner i avgrunden och upp igen tillbaka till livet vill jag inget hellre än att stanna där jag är nu.

Jag har haft stor hjälp av min terapeut Anna. Denna vackra, ärliga, visa och kloka kvinna har varit ett oersättligt stöd för mig under de senaste två åren av min resa.
Min resa tillbaka till livet.
Jag har fått redskap som kommer att hjälpa mig att undvika att hamna där jag en gång var igen. Det finns inga garantier, jag vet. Jag måste jobba med mig själv varje dag fortsätta att förändra mitt beteende.
Fortsätta vara snäll emot mig själv och inse mina begränsningar.
Nu ska jag påbörja resan till ett normalt liv igen. Jag ska så smått börja arbeta igen. Det kommer att bli tufft, men jag ska klara det.
Jag har levt som i en egen liten bubbla de senaste åren. I den bubblan har det inte hänt särskilt mycket, men ändå har tiden på något mystiskt sätt bara runnit iväg.

Tillbaka till det jag skulle skriva om. Nedtrappning av Venlafaxin.
Jag bestämde mig för att sluta för att bli av med de biverkningar jag dragits med. Där började helvetet.
En ångest jag aldrig tidigare upplevt. Skakningar, frossa, huvudvärk och blixtar i huvudet, sk brain zaps.
För varje ny sak jag fokuserade blicken på så blixtrar det till i hjärnan. Ofta inte bara en stöt, utan 3-4 på raken. Så fruktansvärt obehagligt.
Jag låg instängd i sovrummet med neddragna persienner och försökte vänta ut detta helvete. Det måste ju ha ett slut liksom.
Dagarna gick och detta fortsatte.
Jag var tillslut så utmattad och tålde varken ljud eller ljus.
Bestämde mig för att bo några nätter i vår stuga, en mil härifrån.
Miljöbyte och ensamhet måste väl göra gott, resonerade vi.
Älskar att vara i stugan.
Sagt och gjort så åkte jag dit och med en enkel liten packning bestående av böcker och lite smått och gott att äta.
Det blev ingen trevlig vistelse, som jag trott. Jag har faktiskt aldrig känt mig så ensam och ynklig i hela mitt liv. Ensamhet måste vara självvald för att uppskattas.

Panikattackerna avlöste varandra och jag hade tillslut svårt att hantera dem. Måtte detta vända nån gång.
En natt mådde jag så dåligt att jag ringde Akutpsyk för att få hjälp. Fick prata med en nonchalant sköterska som sa: "Du får väl lägga in dig då om du nu mår så dåligt"
Jag ringde för att höra mig för om det fanns något lugnande att få under denna vidriga nedtrappning.
Med det bemötande jag fick så är det ju inte konstigt att människor hellre dör hemma än söker hjälp.
Hade jag haft kraft, mod och styrka så hade jag ringt hennes chef och berättat om det bemötande jag fick. Jag hoppas innerligt att det inte händer igen. Det finns olämpliga personer inom alla yrken och detta var verkligen en av det slaget.

Nu har det gått en månad och jag har genomlidit hela nedtrappningen.
Det är ÄNTLIGEN över!
Blodtrycket normalt igen och alla hemska biverkningar är ett minne blott.

Jag känner mig fortfarande lite svajig rent psykiskt. Sånt här tar tid och måste få ta den tid som behövs.
I hela mitt liv har jag letat genvägar och snabba resultat ~ vad det än gäller. Fort ska det gå.
Här måste jag tänka om.
Detta är inget quickfix.